60 år sedan al-Nakba: Ett liv i flykt
Följande historia är nertecknad efter flera samtal med några av Aminas barn samt fragment av det Amina berättat för mig vid flera möten de senaste fem åren. Det är en familjs historia men också palestiniernas historia under 60 år som gått sedan al-Nakba. Jag försökt ge rättvisa till din historia Amina, vi ses snart. Hälsar han som du kallar Tawel Bedon-Shaaer.
Det är september 2007. Jag har kommit till Beddawilägret för att intervjua Khaled el-Sabini. Han skall delge mig sina upplevelser och sin syn på det som hände under den tre månader långa belägringen och förstörelsen av Nahr el-Bared, det palestinska flyktinglägret i norra Libanon.
Han var en av de sista civila som lämnade det av den libanesiska armén totalt sönderbombade lägret. Han och hans familj har tagit sin tillflykt till det närbelägna Beddawi. Lägret har mer än fördubblat sitt invånarantal de sista månaderna och det är fruktansvärt trångbott. I ett före detta stall bor Khaled med sin familj, men också hans mamma och syster har fått flytta in. I två små rum bor fyra vuxna och fyra barn.
I ett av rummen ligger Khaleds mor Amina till sängs. Hon har blivit en god vän till mig efter flera gästfria besök i hennes förra hem. Hon blir glad när hon ser mig och bjuder genast på en cigarett. Trots att jag försöker sluta tar jag cigaretten och vi röker tillsammans.
Hon talar och gestikulerar ivrigt för att få mig att förstå vad som har hänt och hur illa det har blivit, men vi har allt för få ord gemensamma för att jag skall förstå. Hon tar min hand och stryker den sakta som om hon vill trösta mig, att jag inte skall vara ledsen för deras skull.
Jag ser hennes ögon som inte längre är piggt ekorrlika utan blivit lite skumma, frånvarande och matta av en trötthet som kommer av 60 års kamp och umbäranden.
*
Vi fortsätter så i tysthet med våra cigaretter. Amina är trött och lägger sig ned och jag märker att hon börjar bli allt mer frånvarande. Så försvinner hennes blick långt bort där inga ord finns och dit jag inte kan följa med, till olivlundarna och apelsinträden i barndomens Tiberias.
Det är i början av april 1948. Familjen Mufleh samlas i sitt hem i utkanten av staden. Här i norra Palestina lever de relativt välbärgade på en vacker liten gård med apelsinträd och olivlundar runt det stora boningshuset. Den trettonåriga flickan Amina hade sin egen häst i stallet där familjens övriga tre hästar står. Anledning till familjens sammankomst är den oro man känner inför den allt mer ökande sionistiska terrorn.
En av Aminas bröder hade deserterat från den brittiska armen och anslutit sig till den palestinska motståndsrörelsen, och detta hade blivit känt i staden. Man beslutar sig för att under några dagar bege sig till sitt lantställe som ligger lite mer avskilt. Fadern Ahmed Mufleh går över till sin judiske granne med husnycklarna och ber denne att se till hästarna under tiden de är borta. Grannen försöker övertala familjen att stanna kvar men Ahmed säger att det bara blir för några dagar.
Dagen efter kommer Ahmed tillbaka till huset för att hämta deras besparingar och värdesaker. De har förstått att situationen är än mer allvarlig än de trott och att det kan dra ut på tiden innan de kan återvända.
Nu känns inte heller lantstället säkert och de börjar en flykt runt i norra Palestina.
Första anhalten blir byn Tarcheha där man hyr ett hus. Men bara några dagar senare måste familjen ge sig av igen och efter en dryg månads kringflackande kommer Amina med sina fyra systrar och två bröder till Tyr i södra Libanon. Detta var sista utvägen för föräldrarna för att undkomma sionisternas terror.
Ungefär samtidigt packar familjen Sabini ihop sina få ägodelar i utkanten av staden Saafed inte långt från gränsen till Libanon. De är fattiga palestinska beduiner men familjen är fast bosatt i utkanten av Saafed och lever som boskapsskötare. Sonen Mousa arbetar som fåraherde och driver sina djur runt om i det vackra bergiga norra Palestina. Men nu finns ingen återvändo, familjen Sabini fördrivs tillsammans med hundratusentals andra palestinier från sina hem till grannländerna runt Palestina. Familjen Sabini söker sig som så många andra flyktingar till staden Tyr i södra Libanon. Vid framkomsten till Tyr ansluter den femtonåriga sonen Mousa sig omedelbart till den befrielsearmé som opererar från södra Libanon.
Här i Libanon skall dessa två familjer, Sabinis och Muflehs öden vävas samman i den kamp, som nu tar sin början, för överlevnad och rätten att återvända till sina hem.
Vi fortsätter så i tysthet med våra cigaretter. Amina är trött och lägger sig ned och jag märker att hon börjar bli allt mer frånvarande. Så försvinner hennes blick långt bort där inga ord finns och dit jag inte kan följa med, till olivlundarna och apelsinträden i barndomens Tiberias.
Det är i början av april 1948. Familjen Mufleh samlas i sitt hem i utkanten av staden. Här i norra Palestina lever de relativt välbärgade på en vacker liten gård med apelsinträd och olivlundar runt det stora boningshuset. Den trettonåriga flickan Amina hade sin egen häst i stallet där familjens övriga tre hästar står. Anledning till familjens sammankomst är den oro man känner inför den allt mer ökande sionistiska terrorn.
En av Aminas bröder hade deserterat från den brittiska armen och anslutit sig till den palestinska motståndsrörelsen, och detta hade blivit känt i staden. Man beslutar sig för att under några dagar bege sig till sitt lantställe som ligger lite mer avskilt. Fadern Ahmed Mufleh går över till sin judiske granne med husnycklarna och ber denne att se till hästarna under tiden de är borta. Grannen försöker övertala familjen att stanna kvar men Ahmed säger att det bara blir för några dagar.
Dagen efter kommer Ahmed tillbaka till huset för att hämta deras besparingar och värdesaker. De har förstått att situationen är än mer allvarlig än de trott och att det kan dra ut på tiden innan de kan återvända.
Nu känns inte heller lantstället säkert och de börjar en flykt runt i norra Palestina.
Första anhalten blir byn Tarcheha där man hyr ett hus. Men bara några dagar senare måste familjen ge sig av igen och efter en dryg månads kringflackande kommer Amina med sina fyra systrar och två bröder till Tyr i södra Libanon. Detta var sista utvägen för föräldrarna för att undkomma sionisternas terror.
Ungefär samtidigt packar familjen Sabini ihop sina få ägodelar i utkanten av staden Saafed inte långt från gränsen till Libanon. De är fattiga palestinska beduiner men familjen är fast bosatt i utkanten av Saafed och lever som boskapsskötare. Sonen Mousa arbetar som fåraherde och driver sina djur runt om i det vackra bergiga norra Palestina. Men nu finns ingen återvändo, familjen Sabini fördrivs tillsammans med hundratusentals andra palestinier från sina hem till grannländerna runt Palestina. Familjen Sabini söker sig som så många andra flyktingar till staden Tyr i södra Libanon. Vid framkomsten till Tyr ansluter den femtonåriga sonen Mousa sig omedelbart till den befrielsearmé som opererar från södra Libanon.
Här i Libanon skall dessa två familjer, Sabinis och Muflehs öden vävas samman i den kamp, som nu tar sin början, för överlevnad och rätten att återvända till sina hem.
*
Amina flyttar snart med familjen till Anjar i Bekaadalen där levnadsförhållandena är något bättre. Men Aminas bror Mufleh blir kvar i Tyr för att slåss med den Arabiska befrielsearmén. Här lär han känna den fattige beduinen Mousa som är en av de yngsta i armén. Mufleh som är fem år äldre tar hand om den yngre landsmannen, och trots klasskillnaderna utvecklas en vänskap som kommer att vara många år framåt.
Så småningom blir Mufleh anställd som administratör för FN-organet UNRWA (FN:s organ för de palestinska flyktingar). Han ser då till att Mousa får ett arbete som vaktmästare på sjukhuset i Nahr el-Baared. På samma sjukhus har också Muflehs syster Amina fått arbete som sjuksköterska.
År 1954 gifter sig Amina och Mousa med varandra. Det blir ett äktenskap som är fyllt med stor kärlek, men giftermålet är inte helt problemfritt. Det fanns redan en man utsedd till Amina, en som bättre passade hennes ställning än den fattiga beduinen Mousa. Även Aminas bror Mufleh som är Mousas vän motsätter sig äktenskapet, men Mousa är en handlingens man och söker en natt upp Aminas tilltänkta gemål för att övertala honom att avstå sin brud. Det krävs tre nattliga besök med allt mer hotfulla övertalningar innan rivalen tar sitt förnuft tillfånga och ger upp Amina.
Amina och Mousa el-Sabini bosätter sig i flyktinglägret Nahr el-Bared i norra Libanon. Fjorton graviditeter resulterade i nio barn. Sex söner och tre döttrar föder Amina varav sju skall aktivt delta i den väpnade kampen för Palestina. Ett barn slår en jordansk militär ihjäl redan i fosterstadiet när Amina skall passera en vägspärr när hon söker efter sin man. Ett inbördeskrig hade brutit ut i Libanon 1956. Många palestinier ansluter sig till upprorssidan som bland annat vill få till stånd ett krig mot sionisterna. Inbördeskriget leder till att jordanska styrkor går in i Libanon för att stödja den regeringstrogna sidan. Jordanierna sätter upp vägspärrar och omringar flera palestinska läger. Det var vid en sådan vägspärr som Amina blir så svårt slagen med en bajonett att hon mister sitt barn direkt på platsen.
Året innan hade Mousa anslutit sig till den Arabiska nationella rörelsen och där skiljs också Mousas och Muflehs vägar åt även om vänskapen består. Kampen hade blivit allt för radikal för Mufleh. Mousa arbetar nu aktivt inom rörelsen och han lär känna och blir vän med en av dess grundare, och sedermera marxistiska PFLP:s grundare, George Habash.
Nu följer år av hård kamp för Amina, det är hon som får försörja och hålla ihop familjen. Mousa sitter ofta fängslad eller är ute på olika uppdrag. Flera gånger är han inne i det ockuperade Palestina i olika operationer, han anses som speciellt lämpad på grund av den lokalkännedom han fått om gränstrakterna efter att han i flera år vallat får i bergen. Flera gånger är han med och smugglar in vapen ända ner till Gaza.
När PFLP bildas 1969 går Mousa med folkfronten, han deltar i kriget mellan palestinier och den jordanska armen ända fram till dess slut 1971.
Men det är Amina som sköter kampen med att försörja familjen. Det är en mycket svår tid för Amina och för alla i lägren. En av hennes söner är så svårt undernärd att han inte kan gå vid fem års ålder och få tror att han skall klara sig. Men Amina får genom sin kraft och okuvlighet alla barnen inte bara att överleva utan också att bli framstående kämpar för Palestina. En dotter och sex söner har med vapen i hand kämpat för ett fritt Palestina. Och utav han som inte kunde gå blev det med tiden en lång kraftfull man som deltog i den väpnade kampen.
Amina flyttar snart med familjen till Anjar i Bekaadalen där levnadsförhållandena är något bättre. Men Aminas bror Mufleh blir kvar i Tyr för att slåss med den Arabiska befrielsearmén. Här lär han känna den fattige beduinen Mousa som är en av de yngsta i armén. Mufleh som är fem år äldre tar hand om den yngre landsmannen, och trots klasskillnaderna utvecklas en vänskap som kommer att vara många år framåt.
Så småningom blir Mufleh anställd som administratör för FN-organet UNRWA (FN:s organ för de palestinska flyktingar). Han ser då till att Mousa får ett arbete som vaktmästare på sjukhuset i Nahr el-Baared. På samma sjukhus har också Muflehs syster Amina fått arbete som sjuksköterska.
År 1954 gifter sig Amina och Mousa med varandra. Det blir ett äktenskap som är fyllt med stor kärlek, men giftermålet är inte helt problemfritt. Det fanns redan en man utsedd till Amina, en som bättre passade hennes ställning än den fattiga beduinen Mousa. Även Aminas bror Mufleh som är Mousas vän motsätter sig äktenskapet, men Mousa är en handlingens man och söker en natt upp Aminas tilltänkta gemål för att övertala honom att avstå sin brud. Det krävs tre nattliga besök med allt mer hotfulla övertalningar innan rivalen tar sitt förnuft tillfånga och ger upp Amina.
Amina och Mousa el-Sabini bosätter sig i flyktinglägret Nahr el-Bared i norra Libanon. Fjorton graviditeter resulterade i nio barn. Sex söner och tre döttrar föder Amina varav sju skall aktivt delta i den väpnade kampen för Palestina. Ett barn slår en jordansk militär ihjäl redan i fosterstadiet när Amina skall passera en vägspärr när hon söker efter sin man. Ett inbördeskrig hade brutit ut i Libanon 1956. Många palestinier ansluter sig till upprorssidan som bland annat vill få till stånd ett krig mot sionisterna. Inbördeskriget leder till att jordanska styrkor går in i Libanon för att stödja den regeringstrogna sidan. Jordanierna sätter upp vägspärrar och omringar flera palestinska läger. Det var vid en sådan vägspärr som Amina blir så svårt slagen med en bajonett att hon mister sitt barn direkt på platsen.
Året innan hade Mousa anslutit sig till den Arabiska nationella rörelsen och där skiljs också Mousas och Muflehs vägar åt även om vänskapen består. Kampen hade blivit allt för radikal för Mufleh. Mousa arbetar nu aktivt inom rörelsen och han lär känna och blir vän med en av dess grundare, och sedermera marxistiska PFLP:s grundare, George Habash.
Nu följer år av hård kamp för Amina, det är hon som får försörja och hålla ihop familjen. Mousa sitter ofta fängslad eller är ute på olika uppdrag. Flera gånger är han inne i det ockuperade Palestina i olika operationer, han anses som speciellt lämpad på grund av den lokalkännedom han fått om gränstrakterna efter att han i flera år vallat får i bergen. Flera gånger är han med och smugglar in vapen ända ner till Gaza.
När PFLP bildas 1969 går Mousa med folkfronten, han deltar i kriget mellan palestinier och den jordanska armen ända fram till dess slut 1971.
Men det är Amina som sköter kampen med att försörja familjen. Det är en mycket svår tid för Amina och för alla i lägren. En av hennes söner är så svårt undernärd att han inte kan gå vid fem års ålder och få tror att han skall klara sig. Men Amina får genom sin kraft och okuvlighet alla barnen inte bara att överleva utan också att bli framstående kämpar för Palestina. En dotter och sex söner har med vapen i hand kämpat för ett fritt Palestina. Och utav han som inte kunde gå blev det med tiden en lång kraftfull man som deltog i den väpnade kampen.
*
1975 bryter motsättningarna i Libanon ut i fullt inbördeskrig. Under två år förs ett intensivt krig med många offer. För Amina blir den här tiden en av de tyngsta under landsflykten från Palestina. Aminas ständiga oro för sin man och sina barn, militärer som kommer och vänder upp och ner på hemmet på jakt efter familjemedlemmar. Av alla hennes barn som deltar i striderna blir tre stycken mer eller mindre svårt skadade, en av hennes söner skadas blott fjorton år gammal av en israelisk granat när han är på PFLP:s ungdoms läger i Beekadalen. Alla barn överlever dock trots svåra skador.
Men till slut hinner döden ifatt familjen. Under de intensiva striderna 1975 har fascisterna omringat en liten palestinsk enklav i södra Libanon. PFLP beslutar att man ska försöka undsätta dem med vapen. En grupp sätts ihop och med hjälp av gummibåtar ska man försöka ta sig förbi fascisternas ställningar, ett mycket riskabelt uppdrag. Under förberedelserna sviker modet hos den man som skall leda operationen. Mousa tar hans plats, trots att han har liten erfarenhet av hav och båtar. De senaste tjugusju åren av sitt liv har Mousa vigt åt kampen för Palestina och ett människovärdigt liv, så det finns ingen tvekan när han tillfrågas om att ta på sig uppdraget. Operationen misslyckas, de upptäcks och hamnar i en eldstrid.
Genom att Mousa offrar sig och håller stånd mot fascisterna lyckas de flesta i gruppen undkomma, men Mousa dör, fyrtiotvå år gammal.
Eftersom Mousa är känd och aktad och upphöjd till hjälte bland palestinierna tar fascisterna hans kropp som trofé och det skall ta lång tid innan Amina kan begrava sin man på kyrkogården i Nahr el-Bared. Palestina har nu fått en ny martyr och hjälte men också ytterligare en änka. För Amina blir sorgen så stor efter den man hon älskade över allt annat att livet och tiden liksom stannade för henne. Nu är det oron för att det ska gå bra för barnen som hjälper henne att leva vidare. Inbördeskriget fortsätter men avtar i styrka, men fortfarande deltar flera av hennes barn i kriget. Ett arv gör att hon kan skicka iväg ett par av barnen för studier utomlands, och familjen börjar skingras.
Inbördeskriget tar slut 1990 och då lever fem av hennes barn utomlands. Det är med kluvenhet Amina ser sina barn försvinna. Hon vet att det är säkrare där borta i främmande länder men det är också en sorg att inte ha dem nära. Även om alla barnen överlevt så är det som om kriget tagit fem av dem från henne.
1975 bryter motsättningarna i Libanon ut i fullt inbördeskrig. Under två år förs ett intensivt krig med många offer. För Amina blir den här tiden en av de tyngsta under landsflykten från Palestina. Aminas ständiga oro för sin man och sina barn, militärer som kommer och vänder upp och ner på hemmet på jakt efter familjemedlemmar. Av alla hennes barn som deltar i striderna blir tre stycken mer eller mindre svårt skadade, en av hennes söner skadas blott fjorton år gammal av en israelisk granat när han är på PFLP:s ungdoms läger i Beekadalen. Alla barn överlever dock trots svåra skador.
Men till slut hinner döden ifatt familjen. Under de intensiva striderna 1975 har fascisterna omringat en liten palestinsk enklav i södra Libanon. PFLP beslutar att man ska försöka undsätta dem med vapen. En grupp sätts ihop och med hjälp av gummibåtar ska man försöka ta sig förbi fascisternas ställningar, ett mycket riskabelt uppdrag. Under förberedelserna sviker modet hos den man som skall leda operationen. Mousa tar hans plats, trots att han har liten erfarenhet av hav och båtar. De senaste tjugusju åren av sitt liv har Mousa vigt åt kampen för Palestina och ett människovärdigt liv, så det finns ingen tvekan när han tillfrågas om att ta på sig uppdraget. Operationen misslyckas, de upptäcks och hamnar i en eldstrid.
Genom att Mousa offrar sig och håller stånd mot fascisterna lyckas de flesta i gruppen undkomma, men Mousa dör, fyrtiotvå år gammal.
Eftersom Mousa är känd och aktad och upphöjd till hjälte bland palestinierna tar fascisterna hans kropp som trofé och det skall ta lång tid innan Amina kan begrava sin man på kyrkogården i Nahr el-Bared. Palestina har nu fått en ny martyr och hjälte men också ytterligare en änka. För Amina blir sorgen så stor efter den man hon älskade över allt annat att livet och tiden liksom stannade för henne. Nu är det oron för att det ska gå bra för barnen som hjälper henne att leva vidare. Inbördeskriget fortsätter men avtar i styrka, men fortfarande deltar flera av hennes barn i kriget. Ett arv gör att hon kan skicka iväg ett par av barnen för studier utomlands, och familjen börjar skingras.
Inbördeskriget tar slut 1990 och då lever fem av hennes barn utomlands. Det är med kluvenhet Amina ser sina barn försvinna. Hon vet att det är säkrare där borta i främmande länder men det är också en sorg att inte ha dem nära. Även om alla barnen överlevt så är det som om kriget tagit fem av dem från henne.
*
Det är nu mars 2008 och jag sitter återigen på Aminas sängkant. Det är samma säng men ett nytt rum några hundra meter ifrån stallet. Som vanligt röker vi en cigarett tillsammans. Jag ser på Amina att hon åldrats mycket de sista fem månaderna. Om en dryg månad är det sextio år sedan hon lämnade sitt hem i Palestina och fadern gick över till grannen för att lämna husnycklarna. Det blev inte några dagar tills de skulle återvända, föräldrarna och flera syskon är döda. Amina kommer inte tillbaka till Nahr el-Bared och inte heller till sitt hus i Palestina. Där bor nu en tysk familj av judisk härkomst, omedvetna om att fyrtio mil därifrån ligger en gammal kvinna i ett flyktinglägger och drömmer om det hus de nu kallar deras.
Aminas historia är historien om al-Nakba, den stora katastrofen, det palestinska folkets fördrivning. Den är sann och är tragisk, men den är inte unik.
Jag skulle kunna gå runt i lägren och samla in tusentals liknade historier från kvinnor som fått offra så mycket i den flyktingtragedi som omvärlden helst tycks vilja glömma. Kvinnor som kämpat för att hålla ihop och försörja sina familjer, som mist sina barn och män i de otaliga strider som utkämpats under dessa sextio år. De kan liksom Amina bara i sina drömmar återvända hem till Palestina.
DAN LJUNG
Proletären 20, 2008
Det är nu mars 2008 och jag sitter återigen på Aminas sängkant. Det är samma säng men ett nytt rum några hundra meter ifrån stallet. Som vanligt röker vi en cigarett tillsammans. Jag ser på Amina att hon åldrats mycket de sista fem månaderna. Om en dryg månad är det sextio år sedan hon lämnade sitt hem i Palestina och fadern gick över till grannen för att lämna husnycklarna. Det blev inte några dagar tills de skulle återvända, föräldrarna och flera syskon är döda. Amina kommer inte tillbaka till Nahr el-Bared och inte heller till sitt hus i Palestina. Där bor nu en tysk familj av judisk härkomst, omedvetna om att fyrtio mil därifrån ligger en gammal kvinna i ett flyktinglägger och drömmer om det hus de nu kallar deras.
Aminas historia är historien om al-Nakba, den stora katastrofen, det palestinska folkets fördrivning. Den är sann och är tragisk, men den är inte unik.
Jag skulle kunna gå runt i lägren och samla in tusentals liknade historier från kvinnor som fått offra så mycket i den flyktingtragedi som omvärlden helst tycks vilja glömma. Kvinnor som kämpat för att hålla ihop och försörja sina familjer, som mist sina barn och män i de otaliga strider som utkämpats under dessa sextio år. De kan liksom Amina bara i sina drömmar återvända hem till Palestina.
DAN LJUNG
Proletären 20, 2008