Hoppa till huvudinnehåll
Av

60 år sedan al-Nakba: Vad firar Israel?

I Israel firas det för fullt. 60 år har gått sedan den judiska staten grundades. För det palestinska folket har datumet 15 maj en annan betydelse. Det är årsdagen av al-Nakba, katastrofen, som än idag tvingar miljontals palestinier att leva som flyktingar under svåra förhållanden. I solidaritet med det palestinska folket och dess kamp ägnar Proletären veckans tema åt al-Nakba och dess följer.



För några dagar sedan sköt Israel återigen sina
avancerade raketer mot
Gaza – och dödade bland andra en mor och hennes tre småbarn i deras
hem.

Det kan ses som en del av förberedelserna för staten Israels
60-årsjubileum den 15 maj detta år 2008.

Det blir stor pompa och ståt –
och olika slags raketer.
Detta jubileum som firas under fortsatt blockad och utsvältning av ”Gaza-remsans” 1,5 miljoner invånare, under fortsatt byggande av den groteska muren längs ”Västbanken”, fortsatt kolonisering och daglig terror mot de 2 miljoner palestinierna i Nablus, Jenin, Deheisheh, Hebron, etc, etc – och inte minst: medan halva det palestinska folket, med sina rötter i det som nu kallas Israel, fortsatt lever i eländiga flyktingläger och skingrade över jorden.

Vilken fest det måste bli! Med representanter för några av de mäktigaste av världens stater, med lyckönskningstelegram från presidenterna Bush, Sarkozy, etc – och raketer och raketer.
Ett verkligt, fantastiskt fyrverkeri!

Kanske Hizbollah deltar.

*
För sextio år sedan, kamrater, såg välmenande, västerländska politiker och journalister Israels tillblivelse som någonting närmast ”heligt” – därför att nazismens Förintelse av sex miljoner judar bara några år innan hade avslöjats och framstod – och framstår – som det ohyggligaste människan kan göra mot sina medmänniskor.

Förblindade av detta fruktansvärda och av egna skuldkänslor och samvetskval såg de inte att någonting var fundamentalt fel, att denna stat upprättades i ett annat folks land, att denna ”heliga”, judiska stat i själva verket var en kolonial statsbildning, ett rasistiskt samhälle varifrån ursprungsbefolkningen i största möjliga utsträckning fördrevs – och de hörde inte när USA:s utrikesminister deklarerade att ”Israel är strategiskt betydelsefullt och vi måste hjälpa till”.

Och den sionistiska rörelsen framstod för dessa ”välmenande” närmast som en humanitär rörelse i stånd att rädda de överlevande från Auschwitz, Treblinka och Buchenwald – inte som den koloniserande, imperialistallierade nybyggarapparat den då redan varit sedan ett halvsekel.

*
För sextio år sedan, kamrater, inträffade det som palestinierna kallar al-Nakba, katastrofen. Ögonblicket innan var två tredjedelar av Palestinas befolkning arabiska palestinier, ögonblicket efter fanns bara en spillra på cirka 100000 palestinier kvar i de två tredjedelar av landet som nu kallades Israel. Medan Israel jubilerar minns palestinierna bland otaliga andra massakern i byn Deir Yassin 9-10 april 1948 alltså också för sextio år sedan. Där mördade en sionistisk organisation 254 av byns invånare, fyllde brunnarna med liken och körde runt med de överlevande bundna på lastbilflak för att skrämma andra att fly.

Men det är palestiniernas motstånd som i vår del av världen kallas för terror. Så har det varit i hundra år – sedan palestinska bönder försökte återta den mark där den första kibbutzen Degania upprättades med våld 1910. Så är det idag när vår del av världen deltar i blockaden och utsvältningen av Gaza.

Man straffar, plågar och kräver underkastelse av de fördrivna. 80 procent av Gazas 1,5 miljoner invånare är registrerade flyktingar med sitt ursprung i Palestina före 1948. De och deras barn, barnbarn, etc har levt i detta ghetto, i detta ingenting som är ett av världens mest tättbefolkade områden medan Israel firat 10, 20, 30, 40, 50 och 60 år.

Deras brott är att de inte accepterar fördrivningen och sitt icke-liv. I alla dessa decennier har de sett att ingen har någon avsikt att hjälpa dem (annat än möjligen med ris och vatten), att de inte betraktas som människor på samma sätt som israelerna – att det bara är deras eget motstånd som kan förändra deras liv.

Och de straffas, de plågas, de lider – men i en mening lyckas de hela tiden.

För vad är det egentligen Israel jublar över den 15 maj?! – Vad har sionismen lyckats med när alla israeler (och miljarder av människor i världen) vet att det bara är tack vare mördande missiler, blockad och utsvältning, tack vare daglig terror mot män, kvinnor och barn, mot sjuka och gravidia, studenter och gamla vid ”Västbankens” alla sönderstyckande vägspärrar, tack vare fängelser fyllda med en stor del av palestiniernas verkliga politiska företrädare, tack vare ständiga, vidriga övergrepp mot Libanon, etc, etc – när det bara är tack vare detta och USA:s kontinuerliga, ekonomiska och militära stöd som Israel i själva verket existerar…?!

Är det jubilerande Israel ens en stat i vanlig mening – är det inte bara ett tämligen misslyckat kolonialt projekt som omöjligen kan få fred på annat sätt än om dess apartheid avskaffas på ett liknande sätt som i Sydafrika?

Står inte den avskyvärda muren där längs ”Västbanken” som en övertydlig symbol för sionismens och imperialismens fiasko? – Långt mindre som bekräftelse av Israels herravälde än av palestiniernas rättfärdiga, ofrånkomliga motstånd!

Till sist, kamrater, finns det ingen annan lösning än ett demokratiskt Palestina för alla medborgare oavsett etnisk bakgrund.

Leve motståndet i alla dess former – för ett fritt, demokratiskt Palestina!

STAFFAN BECKMAN
Proletären 20, 2008


• Texten är det tal som Staffan Beckman höll i årets Röd Front 1 maj i Stockholm.