Hoppa till huvudinnehåll
Av

Aftonbladet, Israel och tryckfriheten


Journalisten Donald Boström bevittnade 1992 hur israelisk militär mitt i natten dumpade liket av den 19-årige Bilal Achmed Ghanan i byn Imatin på Västbanken.

Ghanan var en av många, många palestinska ungdomar som i den första Intifadan bekämpade den israeliska ockupationsmakten genom stenkastning. En frihetskämpe, av Israel dömd till döden som terrorist.

Fem dagar tidigare hade samma militär kallblodigt skjutit den obeväpnade ynglingen i bybornas åsyn. En militärhelikopter förde bort den svårt skadade mannen.
Donald Boström fotograferade det återbördade liket som var uppsprättat från mage till hals och sedan hopsytt. Beväpnade israeliska soldater övervakade att kroppen begravdes av släktingar och bybor.

Flera liknande fall berättas för Bodström. Han intervjuar mödrar, fäder och nära släktingar som vill ha svar på varför deras dödade söners kroppar sprättats upp och nödtorftigt sytts ihop. De drabbade palestinska familjerna är övertygade om att deras anhöriga använts som ofrivilliga organdonatorer.

När Förenta Staternas federala polis FBI i år avslöjar en liga som sysslar med illegal organhandel från bland annat Israel till USA aktualiseras de 17 år gamla händelserna. Kanske kan avslöjandet i USA bidra till att de palestinska föräldrarna äntligen får svar.

Artikeln publiceras på Aftonbladets kultursida måndag 17 augusti tillsammans med den makabra bilden på Bilal Achmad Ghanan. Åter reses de palestinska föräldrarnas berättigade men obesvarade frågor med tydlig adress till ansvariga myndigheter i Israel. Ingenstans i artikeln talas om judar.

*

Två dagar senare bryter stormen lös. Den föregivet demokratiska staten Israel klarar inte att behandla de svåra men viktiga spörsmål som reses av drabbade palestinier.

Ett öppet samhälle tål även svåra och smärtsamma frågor, som dem om möjlig organstöld. I ett öppet samhälle tar myndigheterna, civila och militära sitt ansvar och utreder saken. Faktiskt oavsett hur främmande och anklagande påståendena tycks vara när de reses av inte en utan många, många drabbade. Särskilt som det handlar om en utsatt minoritet.

Inte så i Israel. Istället grova anklagelser mot budbärarna och förvridna tolkningar av artikelns innehåll. Som att det handlar om antisemitism.

Drevet leds av Israels reaktionära utrikesminister Avigdor Lieberman med stöd av i tur och ordning socialministern, inrikesministern, finansministern, och premiärminister Netanyahu.

Kravet är samstämmigt: att Sveriges regering ska ta avstånd från Aftonbladets publicering. Vilket regeringen inte kan, på grund av den i Sverige grundlagsfästa yttrandefriheten. Senkommet har också Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt pliktskyldigt avvisat kraven.

De politiska komplikationerna kring affären behandlar vi på ledarplats. Men lika allvarligt är hoten mot yttrandefriheten som affären blottlagt.

*

Här är Bildt mer än lovligt slipprig. På sin blogg riktar han sig mot Aftonbladet och skriver att i denna globaliserade tid kräver den känslighet som kan finnas i andra länder också ett mått av ansvartagande.

Så öppnar Bildt dörren för ifrågasättande av den vida svenska tryckfrihetstraditionen. Vips låter ett koppel svenska politiker som ett eko av Lieberman & Co anförda av den ledande moderate politikern och EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark som i en artikel jämför Aftonbladet med Nazitysklands hetspropaganda mot judar. Hur kommer Hökmark att agera i EU:s korridorer där det för närvarande ligger ett förslag om att försämra offentligheten inom EU:s institutioner?

”Kan Linderborg vara kvar som kulturchef?” är rubriken på en gästledare i  Svenska Dagbladet måndag 24 augusti skriven av Roland Poirier Martinsson, som leder Timbro medieinstitut. Så visar intresseorganisationen Svenskt Näringsliv var den står i frågan om yttrandefriheten.

Dagen därpå fortsätter drevet i SvD i en krönika rubricerad ”Spekultivt missbruk av tryckfrihetslagen” av Cordelia Edvardsson:
”Min andra fråga är om inte den svenska tryckfriheten missbrukas, då man framställer lösa rykten och anklagelser för de vidrigaste brott som – visserligen obevisade – sanningar. Det är vad Aftonbladets kultursida har ägnat sig åt. Därför kan tidningen inte ta skydd bakom tryckfrihetslagstiftningen.”

*

Det öppna samhället är inte viktigt för personer som Bildt, Hökmark, Martinsson och Edvardsson. I det rådande klassamhället har borgerliga politiker och journalister obegränsad tillgång till kanaler för att torgföra sina åsikter.

Återigen besannas att de enda som verkligen är betjänta av ett öppet  samhälle, av den borgerliga  demokratins yttrande- och tryckfrihet är förtyckta klasser och folk.

LARS ROTHELIUS
chefredaktör