Hoppa till huvudinnehåll
Av

Är det dags att fira Iraks befrielse?

Fem och ett halvt år efter invasionen av Irak finns en plan för återtåget. USA:s och Iraks regeringar har efter segdragna förhandlingar och interna irakiska dispyter mejslat fram ett avtal för tillbakadragandet av de 150.000 amerikanska soldaterna. Det godkändes av Iraks parlament 27 november och av dess presidentråd 4 december. Det slutliga avgörandet fälls av en folkomröstning 30 juni nästa år.




Säkerhetspakten, som uppgörelsen kallas, säger att alla stridande ockupationssoldater senast 30 juni 2009 ska lämna de irakiska städerna och byarna. 31 december 2011 ska trupperna vara ute ur Irak.

Betyder det att slutet på den imperialistiska ockupationen är i sikte? Är det irakiska folket på väg mot den efterlängtade befrielsen?

*
Ställs ovanstående frågor till den irakiska motståndsrörelsen mot ockupationen är svaret ett bestämt nej.

De ledande motståndsfronterna är eniga om vägen till ett fritt Irak. De kräver att motståndet erkänns som den legitima representanten för det irakiska folket, att de utländska trupperna villkorslöst lämnar Irak, att alla lagar, dekret och andra beslut som fattats under ockupationen ogiltigförklaras samt att USA betalar skadestånd för lidandet och den materiella förstörelsen.

Uppfylls dessa punkter i säkerhetspakten?

Inte alls. Dess syfte är inte Iraks befrielse. Med säkerhetspakten vill USA:

• rikta blickarna framåt och en gång för alla sopa dess krigsförbrytelser i Irak under mattan;

• ge sken av att USA inte längre är en ockupationsmakt som plundrar, mördar och torterar, utan en samarbetspartner som hjälper det hårt prövade irakiska folket;

• legitimera det politiska system som skapats under ockupationen.

Vad vi ser är alltså ett försök att finna en väg ut ur den katastrof som kriget och ockupationen inneburit för USA (4.200 döda amerikanska soldater, massivt inhemskt missnöje, en kostnad på över fyra miljarder kronor om dagen, kraftigt försämrat anseende över världen osv). Men utan att supermakten förlorar sitt fäste i det oljerika landet.

Det måste man ha klart för sig. USA tänker inte släppa kontrollen över Irak.

*
Trupptillbakadragandet då, är inte det positivt?

Naturligtvis är det framgång för motståndsrörelsen att den hittillsvarande formen för ockupationen nått vägs ände. Varje utländsk soldat som lämnar Irak utgör ett steg i rätt riktning. Men det betyder inte slutet på amerikanska militära insatser i Irak.

Som sas ovan innebär säkerhetspakten ett godkännande av USA:s truppnärvaro i ytterligare tre år. Det ger ockupationsmakten en tidsfrist att göra vad man anser nödvändigt innan tillbakadragandet.

Avtalstexten säger till exempel att USA:s styrkor ska stödja den irakiska regeringens krig mot motståndsrörelsen (vilken benämns som ”al-Qaida och andra terroristgrupper, illegala grupper och rester av den tidigare regimen”).

USA ska också fortsätta med att utbilda och stärka den irakiska armén, så att den kan ta över markkrigföringen. En för USA mindre kostsam lösning, både i dollar och amerikanska liv räknat.

Vad som händer när den treåriga tidsfristen går ut vet ingen.

Kommer de ”permanenta” militärbaser som ockupationsmakten spenderat mångmiljardbelopp på att bygga att lämnas vind för våg? Det handlar inte om enkla baracker omgärdade av taggtråd utan stadsliknande inrättningar med luftkonditionerade bostäder, internetuppkoppling, gym, simbassänger och Burger King. Eller kommer ett antal tusen soldater att lämnas kvar på dessa baser som den yttersta garanten för fortsatt USA-dominans?

Att behålla en mindre militär styrka i Irak för att säkra ”amerikanska intressen” och det fortsatta ”kriget mot terrorismen” är för övrigt både Barack Obamas och den blivande utrikesministern Hillary Clintons linje.

Iraks försvarsminister Abdul Qadir al-Obaidi har redan öppnat för en förlängd truppnärvaro. På en presskonferens 22 november, citerad av New York Times, förklarade han att insatser från exempelvis USA:s flygvapen kan vara nödvändiga också efter 2011. Finns detta behov – och det lär det göra för en regering vars existens bygger på utländsk uppbackning – är det bara att förhandla fram ett nytt avtal.

*
Hur ställer sig irakierna till säkerhetspakten?

Den enda gruppering i Iraks parlament som sa nej var den shiamuslimske ledaren Muqtada al-Sadrs rörelse. Premiärminister Nuri al-Maliki fick stöd av de shiitiska och kurdiska regeringspartierna liksom av den sunnitiska så kallade oppositionen.

Att de irakier som deltar i och lever gott på den USA-stödda politiska processen står bakom pakten är en sak. Hur det irakiska folket ställer sig är en annan.

Under sommaren och hösten har många tusen irakier deltagit i demonstrationer mot att ockupationstrupperna ska få stanna i Irak. Opinionsundersökningar och medierapporter visar också på ett utbrett missnöje med avtalet, liksom en insikt om att ord på ett papper inte är mycket värda. Vem skulle kunna straffa USA för brott mot säkerhetspakten?

Inflytelserika shiitiska och sunnitiska religiösa ledare liksom en rad organisationer har fördömt uppgörelsen med USA. 1920 års revolutionsbrigader, en av de mest omtalade motståndsrörelserna, skriver i ett skarpt uttalade att de irakiska parlamentsledamöterna sålt ut sitt land och sin religion för några få dinarer och ett skenbart maktutövande. De jämför ledamöternas förräderi med de brott som den förre irakiske premiärministern Iyad Allawi gjorde sig skyldig till, när han i samarbete med USA beordrade den blodiga stormningen av motståndsfästet Falluja 2004.

En sak är lika säker som att USA inte frivilligt släpper greppet om Irak. 1920 års revolutionsbrigader och övriga motståndsgrupper struntar i vilka pakter och avtal som den illegala irakiska regeringen och krigsförbrytaren USA skriver under.

Och svaret på frågan i rubriken: Nej, det är inte dags att fira Iraks befrielse. Inte än…

PATRIK PAULOV
Proletären 50, 2008