Hoppa till huvudinnehåll
Av

"Bosättare tar över" - vittne berättar

I förra veckans Proletären berättade människorättsaktivisten RB om hur han frihetsberövades och kastades ut ur Israel. En annan aktivist, vi kan kalla honom Robin, hade större tur. Eftersom han aldrig har varit i området tidigare och är okänd för israelisk polis, släpptes han in i Israel i oktober 2009. Nu vittnar han om den svåra situationen i Sheikh Jarrah.


Striden om östra Jerusalem är avgörande. Ett delat Jerusalem är förutsättningen för en tvåstatslösning. Men Israel är fast beslutet  att skapa ett Storjerusalem, en ”för evigt enad, för evigt judisk” huvudstad. Därför ockuperar Israel östra Jerusalem sedan 1967.
Ockupationen av östra Jerusalem är, liksom ockupationen av Västbanken och Gaza, ett resultat av sexdagarskriget. Efter kriget antog FN:s säkerhetsråd en resolution som kräver att Israel drar sig tillbaka från all beslagtagen mark.

Israel valde – då som nu – att ignorera FN, och istället bedriva motsatt politik. Att enbart ockupera de palestinska områdena räcker nämligen inte för att tillfredställa israelerna.

För att ett Storjerusalem ska förverkligas måste palestinierna rensas ut, jagas bort från sina hus och skrämmas iväg från sina marker. Det är också just detta som nu sker.

*
Grannskapet Sheikh Jarrah är beläget ett stenkast norr om Gamla stan i östra Jerusalem. Runt 475 palestinier beräknas bo här. Sedan i somras har området stått i centrum för striden om Jerusalem. En slipad organisation av bosättare har sedan 2008 tagit fem palestinska familjers hus. Med hjälp av falska dokument och det israeliska rättsväsendet kastar de ut palestinierna från sina hem.

– Bosättarna försöker hela tiden ta över marken, och den israeliska militären och polisen hindrar palestinierna från att ingripa, berättar Robin.

I slutet av förra året reste han med ISM, International Solidarity Movement, till Palestina. Han spenderade nästan två månader i Sheikh Jarrah, där han dokumenterade de israeliska bosättarnas ständiga trakasserier och deras försök att ta över palestiniernas hus.

Robin vill inte framträda med sitt riktiga namn, av rädsla för att han likt RB ska stoppas på flygplatsen i Tel Aviv nästa gång.

*
Under RB:s besök i de palestinska områdena sommaren 2009 träffade han familjen al-Gawi och familjen Hanoun som vräktes samma sommar.

”Jag dör hundratals gånger varje dag, när jag ser dem [bosättarna] gå in och ut ur mitt hus”, sade familjefadern Naser al-Gawi till RB.

När Robin kommer till Sheikh Jarrah har ett halvår passerat. Det har varit en tung tid för Naser al-Gawi och hans familj. De israeliska bosättarna är kvar i de palestinska familjernas hus. Men familjerna som vräkts vägrar att lämna området.
Familjen al-Gawi har satt upp ett tält på trottoaren mitt emot sitt forna hem. Några hundra meter därifrån sitter Hanounfamiljen vid vägkanten.

– De sitter på trottoaren och berättar sin historia. De har tagit lärdom av fördrivningen 1948 och vet att när palestinier kastas ut från sina hem så glöms det bort omedelbart. Genom att finnas kvar i grannskapet tillåter de inte omvärlden att glömma, berättar Robin.

Även israelerna ser symboliken i palestiniernas agerande. Därför har israelisk polis och militär rivit al-Gawis tält och slängt alla familjens tillhörigheter så många gånger att ingen längre håller räkningen.

– 28 oktober revs tältet för första gången, berättar Robin. Den israeliska polisen tog alla deras tillhörigheter; vattentanken, madrasserna och stolarna. Familjen byggde samma dag upp ett nytt tält. På kvällen kom polisen tillbaka och rev det också. Det var traumatiskt.

Men israelerna nöjer sig inte med att förstöra palestiniernas egendom. Trakasserierna handlar lika mycket om att tydliggöra den israeliska närvaron. Robin visar bilder på mängder av israeliska flaggor som pryder de hus bosättarna har tagit från palestinska familjer och väggarna i grannskapet har klottrats fulla med slagord som ”död åt palestinierna”.

De israeliska bosättarna organiserar också bönemöten utanför al-Gawifamiljens hus. Till dessa möten sluter tio, tjugo och ibland ännu fler extremistiska bosättare upp. Många av dem är unga, alla är män. De ber, sjunger högt och välsignar huset.
På andra sidan gatan, i tältet, sitter barnen och de vuxna i familjen al-Gawi. Ibland försöker de överrösta sångerna genom att slå på kastruller. Ibland sitter de bara och iakttar. De vräkta palestinierna har inte längre någon makt över vad som försiggår i husen som för bara några år sedan var deras.

Ibland hettar läget till mellan de inkräktande bosättarna och palestinierna. Då dyker genast de israeliska poliserna upp med sina vapen hängande över axeln.

– Kampen om Sheikh Jarrah är otroligt viktig och den belyser ockupationen på ett tydligt sätt, säger Robin.
Han syftar på hur palestinier kastas ut från sina hem och ställs mot bosättare som backas upp av hela den israeliska ockupationsarmén, polisen och rättsväsendet. Maktlösa ställs mot makten.

Situationen kan tyckas hopplös. Men det är inte hela verkligheten. Så länge inte palestinierna ger upp, och så länge det finns en internationell solidaritetsrörelse, så är slaget inte förlorat.

*
Även om den israeliska ockupationen och Israels orättfärdiga agerande tydliggörs i Sheikh Jarrah så handlar vardagen för palestinierna i östra Jerusalem och i byarna på Västbanken snarare om att få mat på bordet än om storpolitik.

– Att överleva är en central fråga för palestinierna. Många saknar inkomst. Att ta sig någonstans är otroligt besvärligt på grund av alla checkpoints. Bosättare bränner ner palestinska jordbrukares olivträd och den israeliska armén gör dagliga räder in i byarna. Men palestinierna försöker hålla igång livet ändå och bevara sin värdighet, berättar Robin.

Han förklarar att det är de dagliga trakasserierna och det ständiga hotet om våld, snarare än våldet i sig, som många gånger utgör det stora problemet för palestinierna i östra Jerusalem.

– Ockupationen är överallt. Det handlar inte om gränsbevakning, utan om att det inte finns någonstans där palestinier kan leva ett normalt liv.

I praktiken handlar det exempelvis om möjligheten att bilda familj. Den som inte har en inkomst kan inte heller spara pengar till giftermål och hon eller han kan inte heller försörja barn.

Det är inte konstigt att vissa tappar sugen. En del vill inget hellre än att ta sig från Palestina.

Andra vägrar att ge upp.

Familjerna al-Ghawi och Hanoun tillhör den senare kategorin.
– De blir utkastade på gatan och deras barn attackeras. Ändå vägrar de ge upp – varken sin egendom eller glädjen i sina liv, säger Robin.

LISA ENGSTRÖM
Proletären nr 6, 201
0