Hoppa till huvudinnehåll
Av

Brev från cell 108 i Israel

Sommaren 2009 fördrevs två palestinska släkter från sina hem i grannskapet Sheikh Jarrah i Östra Jerusalem av israelisk polis och militär. I samband med operationen som gjorde 53 män, kvinnor och barn hemlösa greps de människorättsaktivister som varit på plats för att rapportera och ingripa mot övergreppen. Den 22-årige skådespelaren RB från Göteborg var en av dem. Dagen före julafton reste han tillbaka för att återse sina palestinska vänner.



Jag har brutit av en tandborste på mitten. Med den skriver jag, eller rättare sagt ristar, följande på de blanka sidorna i min pocketbok:

Ett brev inleds oftast med en hälsning till läsaren. Men det går inte nu. Jag vågar inte hoppas på att de här meningarna ska förbli annat än olästa. Varje försök att gömma undan något från fångvaktarna har misslyckats. Boken var det enda jag fick behålla. Så fort stämpelns röda bleck torkat i passet upphörde alla rättigheter.

*
Det är julafton imorgon. Halv fem i gryningen tar flight OK286 Prag mark och taxar in mot sin ankomstgate på Ben Gurion Airport i Tel Aviv. Efter sex timmars flygresande sträcker jag tacksamt på benen. Av-stigningsslussens otäta väggar skvallrar om hamnstadens fuktiga luft. En vårvind i jämförelse med den svenska isblåsten som piskade mitt ansikte igår.

Skaran av passagerare lunkar stillsamt mot transithallen på ett fridfullt sätt som man inte förknippar med en flygplats. Vi rör oss i vad som tycks vara en ändlös korridor som inte erbjuder några vägval. Längs med gången finns diskret utplacerade servicedörrar vilka endast framträder för den som söker dem med blicken. Det är bara några hundra meter kvar till passkontrollen när en utav dessa dörrar öppnas inifrån och tre gränspoliser stiger ut framför oss. Ett par blir stoppade till höger om mig, mer ser jag inte utan sluter mig tätare till klungan och fortsätter med till synes trötta steg framåt.

Strax före transithallen ligger passkontrollen. Köer bildas framför båsen som rymmer de gränskontrollanter som avgör vilka som ska få tillträde till Israel och det ockuperade Palestina. Ett par köer reserveras för israeler. De uppehålls inte särskilt länge och snart är det bara internationella besökare kvar. Titt som tätt kommer dyker det upp gränspoliser som plockar väntande för vidare förhör. Det är min tur och kontrollanten vinkar fram mig.

”Vad är syftet med din resa till Israel?”, frågar hon samtidigt som hon i en rörelse för mitt pass mot skannern. Den avläser RFID-chipet som i likhet med alla europeiska pass tryckta efter 1 juli i fjol förutom personuppgifter även innehåller mina fingeravtryck, passnummer och underlag för ansiktsigen-känning. Precis som jag ska besvara frågan ser jag att hennes vänstra ögonbryn höjs något.

”Gå till väntrummet här intill så kommer någon med ditt pass och hämtar dig.”

I väntrummet sitter en ung backpacker och ett par som pratar svenska med varandra. Mannen är svensk-libanes. Tiden går, väntsalen fylls och töms och jag tycks vara den ende som inte blir kallad. Det går tre timmar och jag är i tillståndet mellan sömn och vakenhet när jag hör mitt namn ropas upp. Framför mig står en stor man i fyrtioårsåldern i mörk kostym.

”Du är mycket betydelsefull”, säger han nästan uppmuntrande när vi går mot förhörsrummet. ”Det måste du vara, annars hade de inte tillkallat mig”.

Mannen är civilklädd i motsatts till gränspoliserna. Han presenterar sig inte och ingenting skvallrar om vilken myndighet han företräder; Shin Bet – israeliska säkerhetstjänsten och Mossads systerorganisation.

*
”Så, varför kom du till Israel egentligen?”, frågar han som man frågar om socker till kaffet. Jag ljuger ogärna utan balanserar mellan att sväva på sanningen och fördjupa mig i konkreta detaljer, utan att verka motsägelsefull.

Strax före resan har jag varit förutseende att boka in mig på flera vandrarhem, både i Tel Aviv och Jerusalem. Jag visar kartor, och telefonnummer till guidade turer. Sedan styrs förhöret, eller samtalet som han vill få det att framstå som, till att handla om mitt släktträd.

”Har du varit i Israel förut?”, frågar han på ett lika alldagligt sätt. Det måste jag medge och så snart jag berättat färdigt följer nästa fråga. ”Fick du några problem sist? Med polisen”, tillägger han.

Det förvånar mig inte att han redan vet att klagomuren och Döda havet inte var den främsta anledningen till min senaste resa. Att jag blivit gripen när Israel rensat etniskt ogräs i sin självutnämnda trädgård i Östra Jerusalem blir svårt att förneka. Istället gör jag mitt bästa för att få det att framstå som en turists blunder, och han verkar faktiskt köpa det. Han ber mig kontakta honom om något, utan att vara särskilt specifik, skulle dyka upp och förklarar att någon snart kommer att återgälda mitt pass.

Men det kommer ingen. Tiden kryper sakta framåt. Två timmar senare leder en gränspolis in mig på ett kontor och förklarar att mitt inresetillstånd är indraget och att jag ska avvisas omedelbart.

*
Fem gränspoliser eskorterar mig genom flygplatsen. Framför mig drar jag en vagn med mitt bagage. Vi stannar vid en dörr intill transitterminalen. Ett kort dras, en kod slås och dörren går upp. Innanför står fler poliser och väntar. De visar in mig i ett litet bås där en ensam vakt väntar. Han drar för skynket bakom mig och ber mig tömma innehållet i mina fickor i en kartong. Därefter tecknar han att jag ska ta av mig kläderna medan han tar på sig ett par vita plasthandskar. De sticker in blåa stavar med vita bomullstussar på i mina väskor. Tar kort på kort. Fingeravtryck.

När mannen med de vita plasthandskarna har gjort sitt jobb får jag klä på mig. Tio minuter senare stängs dörren till cell 108 bakom mig och ett mekaniskt lås slår till.

Aldrig tidigare har känslan av tidlöshet varit mer påtaglig. Inlåst i en cell knappt tre gånger fem meter. Här finns förutom en kameraövervakad toalett även fyra våningsbritsar, ett bord, en stol och en röd plastmugg. Tre män ligger utslagna på varsin brits. Alla tycks, precis som jag vid det här laget, ganska medtagna och nickar var sin hälsning. Jag måste nog sova en stund.

*
Vaknar upp av att dörren smälls upp på vid gavel. Vakten kommer in med kosher-mackor till var och en av oss. Med sig har han också en termos med te och en röd mugg som inte sett en diskmaskin sedan den första intifadan. Den sena lunchen blir isbrytaren och så snart vakten lämnat oss ensamma frågar den yngre mannen varför de tog mig hit.

Han heter Pavel, är i min ålder har precis kommit hit från Rumänien. Han upplever frihetsberövningen mycket obehaglig och uppträder oroligt och spänt när jag frågar honom om hans historia.

”Det är första gången jag är i Israel”, börjar han. ”Min mamma jobbar på ett kontor i Jerusalem och jag ville hälsa på henne över jul och nyår. Hon skulle visa mig runt i gamla stan och lovade att vi skulle åka till Döda havet tillsammans. När jag lämnade fram mitt pass till gränskontrollanten gav hon mig visum och inresetillstånd. Men sen dök det upp en vakt som tog mig till ett förhörsrum. De kontrollerade passet i datorn igen och då fick de upp en bild av min mamma på skärmen. Först sa de att hon arbetar illegalt här, men jag tror bara att de försökte få mig att ljuga. Sedan beslagtog de mitt bagage och tog mig och Ion här, han är också rumän, till en skåpbil och körde oss hit.”

När han avslutar sin historia hör vi hur dörren öppnas till en närliggande cell. Pavel går fram till den pansarglasförsedda tittgluggen och bankar på dörren.

”När får jag ringa ett telefonsamtal?”, ropar han. När frågat mig om min berättelse avslutar han med ”Jag är inte säker, men frågar du vad jag tror så finns det väl bara ett skäl till att de skickar ut fredsaktivister som varit här förut; Israel vill inte ha någon fred med Palestina.”

*
Jag lägger mig på den galonbeklädda britsen för att samla mina tankar. Låter blicken vila på träskivan som bär upp britsen över mig. Först nu ser jag att där står något. Ja, hela skivan är täckt av nedklottrade hälsningar och teckningar. En utav dem är undertecknad med Máiread Maguire, hon som mottog Nobels fredspris på mitten av sjuttiotalet. Strax intill står:

International Solidarity Movement helps Palestinian and Israeli peace groups
Must be dangerous then deported and refused entry for being  too peaceful

Så förlorar den där mörka, obehagliga stenen i magen sin tyngd. Cellen går ifrån att vara en illvillig angripare till att bli ett fort för övertygelsen om vad som är rätt. Här är jag, inte för att någon har låst en dörr. Det är inte fängelsets vakter som håller mig fången, utan samvetes. Eller som Thoreau sa: ”Under en regering som med orätt fängslar någon, är den rätta platsen för en rättskaffens person likaledes fängelset.” Hälsningen från Maguire får mig att undra om den senaste fredspristagaren skulle göra sig förtjänt av israelisk frihetsberövning.

Pavels landsman, Ion, har legat på sin brits sedan jag kom. Han är medelålders, säkerligen kroppsarbetare till yrket. Jo, till skillnad från Pavel är han väl förtrogen med Jerusalems stadssilhuett; han har själv varit med och format den.

”Jag kom till Israel första gången 2004 och har jobbat som byggnadsarbetare både här i Tel Aviv och i Jerusalem. I fem år har jag arbetat här, men nu får jag inte ens komma in, jag var hemma i Rumänien för en tid och nu kan jag inte få förnyat arbetstillstånd”.

Ions historia är ingalunda unik. Ett par år innan han kom hit påbörjades bygget av vad många pro-israeler vill kalla ett ”stängsel”. Livets ords Ulf Ekman har skrivit om det som ett ”staket”, vilket får mig att fundera över om han har uppfört åtta meter höga betongblock runt sin sommarstuga.

Muren, som de flesta väljer att kalla den, ledde till att 300000 palestinier med bostad och arbetsplats på var sida muren blev arbetslösa och vilket ledde till en stor arbetskraftsimport, i synnerhet från Kina, Sydkorea och Rumänien. För palestiniernas del kom muren att direkt påverka en halv miljon människor vars, släkt, arbete och åkermark hamnat på ”fel” sida.

Det är en av dessa byar, Bil’in, väster om Ramallah, där två tredjedelar av åkermarken omgärdas av muren, som jag vill besöka. Markstölden har två gånger förklarats olaglig enligt Israels högsta domstol utan att detta har lett till någon förändring.

Under fem års tid har byns folkkommitté kallat till fredliga demonstrationer efter fredagsbönen. Demonstrationer som möts av chockgranater, gummibemantlade stålkulor och ibland skarp ammunition och tunga tårgasprojektiler. Ifjol krossade den senare bröstkorgen på Bassam Abu Rahme som sedan dess vilar alldeles intill muren. Flera gånger i veckan invaderar militären byn nattetid och bryter sig in i palestinska hem för att gripa demonstranter.

På detta vis har 35 invånare frihetsberövats, anklagade för ”störande av allmän ordning”. I likhet med de flesta stater som utger sig för att vara demokratier prövar Israel sina medborgare i civila domstolar. Palestinier däremot ställs likt krigsfångar inför militärtribunaler, där de döms av israeliska officerare av vilka merparten saknar juridisk utbildning.

*
Klockan blir tio på kvällen. Jag får ringa till ambassaden. En telefonsvarare annonserar på engelska att ambassaden har stängt följt av en instruktion på svenska att nödställda medborgare ska trycka nio-fyrkant. Nio-fyrkant resulterar i total tystnad.

Den ryske medelåldersmannen har gått runt i cirklar i ett par timmar. Han har smusslat in ett cigarettpaket och en tändare som han i titt som tätt smyger in på toaletten med. Kroppen är avmagrad och lite ihopsjunken. Ögonen är snälla och i ansiktet syns en skugga av bortgångne skådespelaren Ulf Larsson. Vid hårfästet syns levrat blod efter ett färskt sår.

Han heter Lenoid och utrycker på en blandning av teckenspråk och engelska sitt missnöje över den israeliska facilitetens spartanska inredning. Med erfarenheten av tio år i ryskt fängelse för mord drar jag slutsatsen att han kan ha en poäng.

*
På tredje försöket lyfter någon på luren på svenska ambassaden i Tel Aviv. ”Svenska ambassaden, du pratar med Benjamin.”
”Ja, hej. Jag heter RB och är svensk medborgare. Man har låst in mig i en cell på Ben Gurion Airport tillsammans med en rysk mördare.”

Det blir tyst och för en sekund tror jag att det är linjen för nödställda medborgare som har svalt mitt samtal igen, men strax tar han som heter Benjamin till orda och dagens andra förhör påbörjas samtidigt som cellvakterna blänger otåligt på mig.

Ambassaden lovar dyrt att genast kontakta det israeliska utrikesdepartementet och kräva en förklaring. Svensk diplomati har som bekant inte historiskt haft en avsevärd inverkan på israelisk politik men innan jag måste lägga på ber jag honom ringa hem till min flickvän och mina föräldrar. Mina föräldrar – jag borde kanske inte sagt det där om mördare.

*
”De släpper mig nu”, säger Pavel när jag kommer tillbaka. ”Min mammas chef har betalat min borgen på 15000 shekel (30000 kronor) till utrikesministeriet. Jag får stanna men bara i två veckor. Kan du tänka dig det, 15000 shekel för två veckor.”
Innan vi tar farväl säger han:

”Är det något jag vet nu så är det att du inte kan vänta dig mänskliga rättigheter i Israel.”

*
Klockan är halv två på natten. Cellen dränks oväntat i skarpt ljus från dess tretton lampor. Vi får en nytillkomling, Sasha, från Uzbekistan. Strax efter att dörren smällt igen slår vakten ånyo på strömbrytaren och det blir svart som i graven. Jag får flytta mig till dörren och fortsätter skriva i ljusstrimman som sipprar in genom tittgluggen.

Var var jag? Jo, rättssystemen. Palestinier åtalas alltså av militäråklagare. När de grips, eller häktas kan de hållas frihetsberövade under obegränsad tid enligt den fortfarande gällande brittiska koloniallagen ”administrative detention”, utan åtal, så länge de betraktas, i likhet med undertecknad, vara en säkerhetsrisk.

Epilog
Senare under natten kom vakterna för att hämta mig. Med ett utryckningsfordon med påslagna saftblandare kördes jag sen direkt till flygplanet där mitt pass överlämnades till stewarden med orden ”deported”.

Samma natt fortsatte övergreppen mot de hemlösa palestinierna i Sheikh Jarrah att eskalera och under juldagen blev självaste jultomten som hälsade på i Bil’in, beskjuten med tårgasprojektiler. 

Som en säkerhetsrisk för staten Israel är jag förbjuden att beträda palestinsk mark på tio år. Men motviljan att underkasta mig ockupationsmaktens påbud befarar jag vara en bestående karaktärsbrist.

RB
Proletären nr 5, 2010