Hoppa till huvudinnehåll
Av

Det dubbla förtrycket i Hebron

– Som nyss hemkommen från Västbanken är jag glad att solidaritetsrörelsen lever här hemma. Där nere var jag aktiv i den palestinska solidaritetsorganisationen ISM och placerad i Hebron, säger Gustav Karlsson, kommunist och fallskyddsmontör i Göteborg. Här berättar han om några upplevelser från resan.



December 2008
”Allah a akbar” vrålar de för full hals. Det som börjat som ett ensamt, desperat rop på hjälp från andra sidan dalen, svaras nu av en annan röst. Medan vi springer genom dalen, mellan olivträd, över stenmurar, hör vi andra ropa långt bortifrån. Natten fylls av Allah a akbar, Gud är större. Springande maskerade palestinier strömmar mot de nödställda.

En samling hus är under attack av israeliska bosättare. Husen bombarderas med sten och flaskor. Jag får hejda mig för att inte springa in i en nedfallande parabol. Inne i ett av husen är situationen förtvivlad. Barnen gråter. En kvinna sitter och jämrar sig, håller för sitt skadade ben. När stenarna landar på plasttaket låter det som explosioner. Det är brandrök i luften, bosättarna har försökt antända huset.

Familjen försöker försvara sig. Det är svårt. Israeliska bosättningar är som regel alltid placerade som fort på högre höjd än sin omgivning.

Vi fortsätter till en annan del av dalen där palestinierna lyckats slå tillbaka en del av attackerna. Då vaknar den israeliska armén genast till liv. Tårgas fyller luften. Soldaterna föser in oss tillsammans med resten av familjen in i deras hem. Männen samlas i vardagsrummets soffgrupp. En febril aktivitet startar. Familjen är vid det här laget rutinerad. Först får alla vatten. Lök skickas runt och en äldre man går runt med parfym. Det hjälper mot tårgasen. Därefter bjuds det på te. De börjar stretcha sina kastarmar. Ungdomarna visar stolt upp sina skador.

*
Det är december 2008. I den palestinska staden Hebron på Västbanken där jag befinner mig pratar alla om ett hus. Ett hus som bosättare ockuperat, men som de nu tvingats lämna. Som hämnd attackerar bosättarna sina palestinska grannar.

Runtomkring mig exploderar staden i våld. Maskerade gäng av bosättare drar runt på gatorna och attackerar människor, tänder eld på bilar och hus. Huset jag sov i igår natt är idag utbrunnet.

Det som slår mig är hur totalt utan heder bosättarna är. Bosättarnas ”kamp” saknar all form av stolthet. Ett exempel är hur man kastar sopor på folk eller hur man attackerar muslimska gravplatser och moskéer. För ett par års sedan försökte bosättarna ta in djur i en moské. Jag undrar hur de ska skriva om denna heroiska kamp i sina historieböcker.

Israeliska armen å sin sida gör ingenting för att hindra våldet. I flera fall har de underlättat våldshandlingarna. Jag såg ofta soldater stå och titta på medan bosättarna kastade sten. Under de värsta attackerna arresterade armén alla unga palestinska män i ett område och tillät fler bosättare att ansluta sig.

Om däremot palestinierna försvarar sig vaknar armén till liv. Motståndet möts med tårgas och gummimantlade stålkulor. Jag förstod senare att allt det här fast i mindre skala, är vardag för palestinierna.

*
I den israeliska zonen i Hebron har armén all makt. Med hjälp av checkpoints, blockerade gator och förbjuden biltrafik kontrolleras palestiniernas rörlighet effektivt. Soldaterna har ständigt uppsikt med kameror och från taken. Patruller rör sig överallt. Soldaterna bryter sig regelbundet in i familjers hem och stannar där på obestämd tid. Efter ockupationen är det vanligt att värdesaker är försvunna.  Israeliska armén attackerar också konsekvent alla demonstrationer eller samlingar av ungdomar. Dagarna efter invasionen av Gaza skottskadade israelerna 25 unga palestinier och dödade en.

Januari 2009
Det är dagen efter det att attackerna mot Gaza påbörjades. Det är en av de blodigaste dagarna sedan ockupationen inleddes. Under gårdagen har spontana upplopp rasat i de centrala delarna av Hebron. Alla har sett bilderna från Gaza på tv-kanalen Al Jazeera. Många är desperata över att inte kunna göra något. En stor demonstration med samtliga stora partier, bla Fatah tågar genom staden. Efter vägen ansluter deltagare från Hamas. Deras gröna flaggor blandar sig med PFLPs röda.

Så plötsligt hörs skottlossning från täten. Det är konstigt för tåget är långt ifrån de israeliska posteringarna. Så kommer stormningen, poliser från den palestinska myndigheten skjuter rakt in demonstrationen. Under tiden som skottskadade bärs in i ambulanser attackerar poliserna allt och alla med sina batonger.

Flera demonstrationer runtom på Västbanken har utsatts för liknande behandling. Mahmoud Abbas, den palestinska presidenten från partiet Fatah som dominerar Västbanken, har förbjudit Hamasflaggor i tågen. Palestinska poliser kör bort ungdomar som samlats för att protestera och kasta sten. I Hebron syns det tydligt hur israeliska armén och de palestinska poliserna samarbetar. När poliserna anländer drar sig armen tillbaka och tvärtom.  

*
Det är sedan tidigare känt att den palestinska myndigheten samarbetar med israelerna om repressionen mot Hamas. Myndighetens speciella polisstyrka, som fått utbildning av bla EU och Sverige, griper regelbundet misstänkta Hamasmedlemmar.

Den palestinska myndigheten är så pass effektiv i att slå ner demonstrationer att Hamas nu hellre har sina demonstrationer i den av Israel kontrollerade zonen i Hebron.

Myndigheten är också ökänd för sin behandling av journalister. Jag blev själv omhändertagen efter att ha fotograferat under en demonstration. Polisen förklarade då för mig att de hindrar demonstrationerna för att skydda demonstranterna från israelerna. Ja, om man hellre vill bli skjuten av Kalasjnikov än M16 är det ju logiskt.

I bakgrunden ligger en maktkamp mellan det folkvalda Hamas och Fatahs Abbas vars mandat gick ut i början av januari. Efter att kriget försvagat Hamas militärt har Fatah, som lider av liknande förtryck i det Hamaskontrollerade Gaza, förhoppningar om att återta makten med våld i Gaza. Mer och mer framträder bilden av ett Fatah som försvarar sina egna privilegier, som försvarar ockupationen.

*
Palestinierna i Hebron förtrycks på många plan och det är flera aktörer som försvårar deras vardag. De lever som andra klassen människor i sina egna bostadskvarter där deras familjer bott i generationer. Trots detta finns en utbredd organisering och politisk medvetenhet. Tillsammans med en vilja att aldrig ge upp som till slut kommer leda till seger.

GUSTAV KARLSSON
Proletären nr 5, 2009