"En Bush i fårakläder"
Talet i Kario 4 juni 2009 följdes av en hel värld. Obamas talskrivare och rådgivare började arbeta på det redan innan han tillträdde som president. De var medvetna om att varje ord och formulering skulle nagelfaras.
Framförandet i den egyptiska huvudstaden visar tydligt att Barack Obama inte är George W Bush. Borta är den förre presidentens konfrontativa linje mot allt och alla som inte vill underkasta sig supermakten. Borta är den uppenbara okunskapen om historien och omvärlden.
Det budskap som genomsyrade talet är att den nye presidenten och ”det nya USA” söker samarbete byggt på ömsesidig respekt och för gemensamma intressen.
*
Den ändrade taktiken i förhållande till världens muslimer och särskilt till invånarna i Mellanöstern har samma orsak som den ändrade taktiken i Irak. Bush har misslyckats katastrofalt och gjort USA mer impopulärt än någonsin. Problemet är så stort att det allvarligt hotar supermaktens intressen. I detta läge måste andra vägar prövas.
Det handlar alltså om taktik. Bakom de vackra orden och den ödmjuka framtoningen är skillnaderna små.
Låt oss ta några exempel:
Afghanistan:
Obama lyfter fram terrordåden 11 september och de 3000 oskyldiga amerikaner som dödades. USA:s anfall på Afghanistan var nödvändigt för att bekämpa de ”våldsamma extremister” som låg bakom dådet. Inte med ett ord nämns de mångdubbelt fler civila afghaner som dödats i detta krig.
Lyssnar man på Obama skulle kunna tro att det är ”våldsamma extremister” som gång på gång sänder bombflyg att massakrera fattiga, oskyldiga afghaner.
Irak:
Obama konstaterar att det kontroversiella kriget trots allt gett ett gott resultat. Irakierna har det bättre utan ”Saddam Husseins tyranni”. Inte med ett ord nämns krigets och ockupationens tyranni, som kostat långt över en miljon oskyldiga irakier livet och drivit fyra miljoner på flykt. Ingenting om det kaos och den osäkerhet som råder än idag.
Israel-Palestina:
Obamas markering mot Israel liksom erkännandet av det palestinska folkets 60-åriga lidande fick stort genomslag. ”Obama fördömde Israels bosättningar” var rubriken när Sveriges radios Ekot summerade talet. Det är inte en korrekt tolkning.
Den amerikanska presidenten vill ha ett slut på konflikten, det är tydligt, och han förespråkar en tvåstatslösning. Ett avgörande hinder för en sådan lösning är våldet. Men det är inte ockupationsmaktens våld Obama syftar på utan det fördrivna, ockuperade och förnedrade folkets motstånd. Palestinierna och särskilt Hamas måste sluta att använda våld, kräver Obama.
Det är en fräckhet som lika gärna kunde ha yttrats av Bush. För fem månader sedan pågick ett öppet krig. Under Israels anfall mot Gazas näst intill försvarslösa befolkning dödades 1400 palestinier. Det är som om detta blodbad, utfört av en krigsmakt som USA beväpnat, tränat och finansierat i årtionden, aldrig inträffat. Åtminstone ses sådant våld, ockupationsmaktens våld, inte som ett hinder för en fredlig lösning.
Obamas formuleringar om de illegala bosättningarna på ockuperad mark tillhör förmodligen de ord som övervägts allra mest. Den amerikanske presidenten säger att USA inte accepterar den fortsatta israeliska utbyggnaden av bosättningar. Det är alltså inte som Ekots rubrik ger intryck av att bosättningarna i sig fördöms. Obama reser inga krav på att de ska bort. Bosättningarna får bara inte växa mer, just nu…
Banden mellan USA och Israel är trots allt ”obrytbara”, för att citera Obama.
Den ändrade taktiken i förhållande till världens muslimer och särskilt till invånarna i Mellanöstern har samma orsak som den ändrade taktiken i Irak. Bush har misslyckats katastrofalt och gjort USA mer impopulärt än någonsin. Problemet är så stort att det allvarligt hotar supermaktens intressen. I detta läge måste andra vägar prövas.
Det handlar alltså om taktik. Bakom de vackra orden och den ödmjuka framtoningen är skillnaderna små.
Låt oss ta några exempel:
Afghanistan:
Obama lyfter fram terrordåden 11 september och de 3000 oskyldiga amerikaner som dödades. USA:s anfall på Afghanistan var nödvändigt för att bekämpa de ”våldsamma extremister” som låg bakom dådet. Inte med ett ord nämns de mångdubbelt fler civila afghaner som dödats i detta krig.
Lyssnar man på Obama skulle kunna tro att det är ”våldsamma extremister” som gång på gång sänder bombflyg att massakrera fattiga, oskyldiga afghaner.
Irak:
Obama konstaterar att det kontroversiella kriget trots allt gett ett gott resultat. Irakierna har det bättre utan ”Saddam Husseins tyranni”. Inte med ett ord nämns krigets och ockupationens tyranni, som kostat långt över en miljon oskyldiga irakier livet och drivit fyra miljoner på flykt. Ingenting om det kaos och den osäkerhet som råder än idag.
Israel-Palestina:
Obamas markering mot Israel liksom erkännandet av det palestinska folkets 60-åriga lidande fick stort genomslag. ”Obama fördömde Israels bosättningar” var rubriken när Sveriges radios Ekot summerade talet. Det är inte en korrekt tolkning.
Den amerikanska presidenten vill ha ett slut på konflikten, det är tydligt, och han förespråkar en tvåstatslösning. Ett avgörande hinder för en sådan lösning är våldet. Men det är inte ockupationsmaktens våld Obama syftar på utan det fördrivna, ockuperade och förnedrade folkets motstånd. Palestinierna och särskilt Hamas måste sluta att använda våld, kräver Obama.
Det är en fräckhet som lika gärna kunde ha yttrats av Bush. För fem månader sedan pågick ett öppet krig. Under Israels anfall mot Gazas näst intill försvarslösa befolkning dödades 1400 palestinier. Det är som om detta blodbad, utfört av en krigsmakt som USA beväpnat, tränat och finansierat i årtionden, aldrig inträffat. Åtminstone ses sådant våld, ockupationsmaktens våld, inte som ett hinder för en fredlig lösning.
Obamas formuleringar om de illegala bosättningarna på ockuperad mark tillhör förmodligen de ord som övervägts allra mest. Den amerikanske presidenten säger att USA inte accepterar den fortsatta israeliska utbyggnaden av bosättningar. Det är alltså inte som Ekots rubrik ger intryck av att bosättningarna i sig fördöms. Obama reser inga krav på att de ska bort. Bosättningarna får bara inte växa mer, just nu…
Banden mellan USA och Israel är trots allt ”obrytbara”, för att citera Obama.
*
Om Obamas charmoffensiv kommer att ha någon påverkan på USA:s skamfilade anseende i Mellanöstern och den muslimska världen återstår att se. Det avgörande är inte vad som sägs utan vad som görs. I Palestina, Irak, Afghanistan, Pakistan…
Trots kort tid vid makten är det tydligt att den utlovade förändringen mest är yta. Så här långt är Obama, som Ali Abinumah uttryckte det i brittiska The Guardian efter talet i Kairo, ”en Bush i fårakläder”.
PATRIK PAULOV
Proletären nr 24, 2009
Om Obamas charmoffensiv kommer att ha någon påverkan på USA:s skamfilade anseende i Mellanöstern och den muslimska världen återstår att se. Det avgörande är inte vad som sägs utan vad som görs. I Palestina, Irak, Afghanistan, Pakistan…
Trots kort tid vid makten är det tydligt att den utlovade förändringen mest är yta. Så här långt är Obama, som Ali Abinumah uttryckte det i brittiska The Guardian efter talet i Kairo, ”en Bush i fårakläder”.
PATRIK PAULOV
Proletären nr 24, 2009