"Enorm ödeläggelse i Libanon"
Libanon del 1. Under 34 dagar i juli och augusti bombades Libanon sönder och samman av den israeliska krigsmakten. Med start denna vecka rapporterar Proletärens Patrik Paulov från det krigshärjade landet. Vi inleder med att spegla de grymheter som drabbade Libanons folk.
Täta dammoln virvlar upp när grävmaskinerna röjer upp i bråten. Till och med den starka solen har svårt att tränga igenom.
Den syn som möter oss i den fattiga stadsdelen Dahiya i södra Beiruts
känns overklig. Där ett flervåningshus stått finns nu bara en grop. Den
närmaste omgivningen utgörs av mer eller mindre sönderbombade
bostadshus och högar av betong, armeringsjärn och andra byggmaterial.
– Vad tror du jag tycker?
Walid Nahlah, boende i den i huvudsak shiamuslimska förorten, reagerar
som många andra när Proletären ber att få höra hans uppfattning om
kriget. Och visst känns det nästan löjligt att ställa frågan, när man
står vid en enorm bombkrater. När kvarteret där hundratals familjer
bodde, där människorna åt, sov, arbetade, tittade på tv, lekte och
älskade, förvandlats till grus.
– Israel är den störste terroristen! säger Walid Nahlah och slår ut ut med armarna. Se vad de gjort…
*
Enligt västvärldens historieskrivning startade kriget när Hizbollah den
12 juli attackerade en israelisk gränspostering och tillfångatog två
soldater. Syftet var att tvinga israelerna till en fångutväxling, såsom
den väpnande shiamuslimska organisationen tidigare gjort. Över tjugo år
efter att israelerna drog sig tillbaka från Beirut och sex år efter att
ockupationen av södra Libanon upphörde sitter fortfarande ett litet
antal libanesiska krigsfångar och ruttnar bort i israeliska fängelser.
Men denna gång saknade svaret från den krigiske grannen i söder alla
rimliga proportioner. Israel inledde med bombräder i södra Libanon,
vilka snart utvidgades till övriga landet. Så följde ett 34 dagar långt
helvete för libaneserna. Hade detta verkligen bara med två kidnappade
soldater att göra?
Knappast, menar Libanons kommunistparti.
– Efter ett par veckor hade också israelerna glömt de två soldaterna,
säger Mufid Kuteish, från partiets högsta ledning. Han menar att syftet
med kriget var att förverkliga USA:s plan för att skapa ett nytt
Mellanöstern och krossa Hizbollah, som står i vägen för denna
omvandling.
Kommunisterna är långtifrån ensamma om att ha denna syn på konflikten.
Seymour Hersh, den amerikanske journalist som avslöjade Song
My-massakern i Vietnam 1968 och tortyren i Abu Ghraib-fängelset i Irak
2004, skrev i augusti en artikel där han citerar källor högt upp i
maktens korridorer i USA och Israel. Enligt dessa var anfallet planerat
långt innan 12 juli. Bushadministrationen såg bland annat israelernas
attack på Libanon och Hizbollah, en allierad till den iranska regimen,
som en lärorik övning inför en framtida militär insats mot Iran. Kriget
handlade kort och gott om att säkerställa USA:s och Israels strategiska
intressen i regionen.
Majoriteten av det libanesiska folket tror inte heller att
kidnappningen var orsaken. I förra veckan presenterades en
opinionsmätning gjord av Centret för strategiska studier vid Jordaniens
universitet. Enligt denna tror 78 procent av libaneserna – alla
religiösa grupper tillfrågade – att kriget skulle ha kommit även om
Hizbollah inte tillfångatagit de två israeliska soldaterna.
Enligt västvärldens historieskrivning startade kriget när Hizbollah den
12 juli attackerade en israelisk gränspostering och tillfångatog två
soldater. Syftet var att tvinga israelerna till en fångutväxling, såsom
den väpnande shiamuslimska organisationen tidigare gjort. Över tjugo år
efter att israelerna drog sig tillbaka från Beirut och sex år efter att
ockupationen av södra Libanon upphörde sitter fortfarande ett litet
antal libanesiska krigsfångar och ruttnar bort i israeliska fängelser.
Men denna gång saknade svaret från den krigiske grannen i söder alla
rimliga proportioner. Israel inledde med bombräder i södra Libanon,
vilka snart utvidgades till övriga landet. Så följde ett 34 dagar långt
helvete för libaneserna. Hade detta verkligen bara med två kidnappade
soldater att göra?
Knappast, menar Libanons kommunistparti.
– Efter ett par veckor hade också israelerna glömt de två soldaterna,
säger Mufid Kuteish, från partiets högsta ledning. Han menar att syftet
med kriget var att förverkliga USA:s plan för att skapa ett nytt
Mellanöstern och krossa Hizbollah, som står i vägen för denna
omvandling.
Kommunisterna är långtifrån ensamma om att ha denna syn på konflikten.
Seymour Hersh, den amerikanske journalist som avslöjade Song
My-massakern i Vietnam 1968 och tortyren i Abu Ghraib-fängelset i Irak
2004, skrev i augusti en artikel där han citerar källor högt upp i
maktens korridorer i USA och Israel. Enligt dessa var anfallet planerat
långt innan 12 juli. Bushadministrationen såg bland annat israelernas
attack på Libanon och Hizbollah, en allierad till den iranska regimen,
som en lärorik övning inför en framtida militär insats mot Iran. Kriget
handlade kort och gott om att säkerställa USA:s och Israels strategiska
intressen i regionen.
Majoriteten av det libanesiska folket tror inte heller att
kidnappningen var orsaken. I förra veckan presenterades en
opinionsmätning gjord av Centret för strategiska studier vid Jordaniens
universitet. Enligt denna tror 78 procent av libaneserna – alla
religiösa grupper tillfrågade – att kriget skulle ha kommit även om
Hizbollah inte tillfångatagit de två israeliska soldaterna.
*
Spåren från de 34 dramatiska dagarna syns över nästan hela landet. När
vi åker på motorvägen norrut från Beirut fastnar vi i långa bilköer.
Sönderbombade broar har ersatts av tillfälliga och betydligt smalare
överfarter. På andra ställen tvingas trafiken ta en omväg på slingriga
och branta farleder.
Liknande spår från de israeliska attackerna möter oss när vi åker över
bergen till Bekaadalen i öster. Raserade broar, utbrända bensinmackar
och fabriker som måste byggas upp från grunden.
– Det är en ren förstörelse, sabotage, med syfte att skada
civilbefolkningen. Det är terrorism, säger Nabil Marzouk Mansour. Han
är chef för ett familjeföretag som exporterar grönsaker.
Lagerbyggnaden, som ligger utanför staden Anjar vid gränsen mot Syrien,
träffades av bombsplitter. Taket är söndertrasat och kräver omfattande
reparationer.
– Fyra personer var här när Israel gick till anfall. Vi tackar gud för
att ingen skadades. Men det blir dyrt. Det finns inga försäkringar som
täcker krig. Israels agerande är helt oacceptabelt, det kan inte
tolereras.
Marzouk Mansour & Co är med libanesiska mått mätt ändå lyckligt
lottat. Värre är det med plastfabriken tvärs över gatan, det
huvudsakliga målet för den raketattack som också drabbade
grönsaksexportören. Och värre är det för ostfabriken ett par mil
därifrån.
– Ännu ett viktigt militärt mål, säger vår palestinske guide och skakar på huvudet åt den meningslösa förstörelsen.
Spåren från de 34 dramatiska dagarna syns över nästan hela landet. När
vi åker på motorvägen norrut från Beirut fastnar vi i långa bilköer.
Sönderbombade broar har ersatts av tillfälliga och betydligt smalare
överfarter. På andra ställen tvingas trafiken ta en omväg på slingriga
och branta farleder.
Liknande spår från de israeliska attackerna möter oss när vi åker över
bergen till Bekaadalen i öster. Raserade broar, utbrända bensinmackar
och fabriker som måste byggas upp från grunden.
– Det är en ren förstörelse, sabotage, med syfte att skada
civilbefolkningen. Det är terrorism, säger Nabil Marzouk Mansour. Han
är chef för ett familjeföretag som exporterar grönsaker.
Lagerbyggnaden, som ligger utanför staden Anjar vid gränsen mot Syrien,
träffades av bombsplitter. Taket är söndertrasat och kräver omfattande
reparationer.
– Fyra personer var här när Israel gick till anfall. Vi tackar gud för
att ingen skadades. Men det blir dyrt. Det finns inga försäkringar som
täcker krig. Israels agerande är helt oacceptabelt, det kan inte
tolereras.
Marzouk Mansour & Co är med libanesiska mått mätt ändå lyckligt
lottat. Värre är det med plastfabriken tvärs över gatan, det
huvudsakliga målet för den raketattack som också drabbade
grönsaksexportören. Och värre är det för ostfabriken ett par mil
därifrån.
– Ännu ett viktigt militärt mål, säger vår palestinske guide och skakar på huvudet åt den meningslösa förstörelsen.
*
Krigets förödelse känns illa nog i Beirut, i norra Libanon och i Bekaa,
men det är ingenting jämfört med vad som drabbat den södra delen av
landet, som gränsar mot Israel. Det var här som Hizbollahs folkligt
förankrade motståndskamp tvingade den israeliska regeringen att 2000
dra tillbaka sin armé efter nästan tre årtionden av ockupation. Det som
därefter återuppbyggts är nu raserat – och mer därtill.
Från hamnstaden Tyr, den största staden i södra Libanon, åker vi
österut. Enstaka byggnader har attackerats, men det mesta ser ut att
vara intakt. Landskapet förvandlas snabbt och färden upp i bergen
bjuder på en sagolik utsikt över de grönskande dalarna.
Efter en halvtimmes biltur smalnar vägarna av, groparna blir större och
vår för dagen tillfällige guide, Dr Hussein, tar oss ned i dalen till
en plats som blivit en symbol för den israeliska aggressionens grymhet.
Det var den 30 juli som Israel gick till attack mot det lilla samhället
Kana. Ett av målen för missilerna var ett trevånings bostadshus. I
källaren hade ett sextiotal personer sökt skydd, merparten av dem
kvinnor och barn. Huset klarade inte angreppet och rasade samman.
Enligt Human Rights Watch dödades 28 personer av vilka 16 var barn.
Ytterligare 13 personer, vars kroppar inte hittats, befaras också ha
omkommit. Omgivande byggnader totalförstördes.
Platsen där huset stod har gjorts om till begravningsplats. Bland
vajande libanesiska och Hizbollah-flaggor finns bilder med namn på alla
offren. Det värsta är att se porträtten på de små barnen och möta deras
blickar, så fulla av liv.
Det var inte första gången invånarna i Kana drabbades av en sådan
tragedi. 1996, när Israel genomförde ”Operation vredens druvor”, var
det ett FN-skyddsrum i Kana som utsattes för den israeliska
krigsmaktens attacker. Över hundra människor dödades.
Med fasorna i Kana i minnet reser vi vidare söderut. Landskapet och
byarna börjar allt mer att likna rena slagfält. Varenda bensinstation
är utbränd. Skolor och ambulanser har träffats. Vatten- och
avloppssystem är förstörda. Inte heller FN-posteringar har skonats.
Hela bostadskvarter är utplånade. I Siddiqin uppges 90 procent av husen
vara förstörda.
Förödelsen är svår att klä i ord. Det vi ser liknar bilder från andra
världskrigets Berlin, inbördeskrigets Groznyj eller det – av Israel –
skövlade flyktinglägret Jenin.
Krigets förödelse känns illa nog i Beirut, i norra Libanon och i Bekaa,
men det är ingenting jämfört med vad som drabbat den södra delen av
landet, som gränsar mot Israel. Det var här som Hizbollahs folkligt
förankrade motståndskamp tvingade den israeliska regeringen att 2000
dra tillbaka sin armé efter nästan tre årtionden av ockupation. Det som
därefter återuppbyggts är nu raserat – och mer därtill.
Från hamnstaden Tyr, den största staden i södra Libanon, åker vi
österut. Enstaka byggnader har attackerats, men det mesta ser ut att
vara intakt. Landskapet förvandlas snabbt och färden upp i bergen
bjuder på en sagolik utsikt över de grönskande dalarna.
Efter en halvtimmes biltur smalnar vägarna av, groparna blir större och
vår för dagen tillfällige guide, Dr Hussein, tar oss ned i dalen till
en plats som blivit en symbol för den israeliska aggressionens grymhet.
Det var den 30 juli som Israel gick till attack mot det lilla samhället
Kana. Ett av målen för missilerna var ett trevånings bostadshus. I
källaren hade ett sextiotal personer sökt skydd, merparten av dem
kvinnor och barn. Huset klarade inte angreppet och rasade samman.
Enligt Human Rights Watch dödades 28 personer av vilka 16 var barn.
Ytterligare 13 personer, vars kroppar inte hittats, befaras också ha
omkommit. Omgivande byggnader totalförstördes.
Platsen där huset stod har gjorts om till begravningsplats. Bland
vajande libanesiska och Hizbollah-flaggor finns bilder med namn på alla
offren. Det värsta är att se porträtten på de små barnen och möta deras
blickar, så fulla av liv.
Det var inte första gången invånarna i Kana drabbades av en sådan
tragedi. 1996, när Israel genomförde ”Operation vredens druvor”, var
det ett FN-skyddsrum i Kana som utsattes för den israeliska
krigsmaktens attacker. Över hundra människor dödades.
Med fasorna i Kana i minnet reser vi vidare söderut. Landskapet och
byarna börjar allt mer att likna rena slagfält. Varenda bensinstation
är utbränd. Skolor och ambulanser har träffats. Vatten- och
avloppssystem är förstörda. Inte heller FN-posteringar har skonats.
Hela bostadskvarter är utplånade. I Siddiqin uppges 90 procent av husen
vara förstörda.
Förödelsen är svår att klä i ord. Det vi ser liknar bilder från andra
världskrigets Berlin, inbördeskrigets Groznyj eller det – av Israel –
skövlade flyktinglägret Jenin.
*
– Här stred Hizbollah och de israeliska soldaterna ansikte mot ansikte,
berättar Dr Hussein när vi når det mytomspunna Bint Jbeil.
Byn, som ligger bara några kilometer från den israeliska gränsen, har
haft stor symbolisk betydelse för motståndskampen. Det var i detta
Hizbollahfäste som organisationens ledare Hassan Nasrallah höll sitt
segertal efter det israeliska tillbakadragandet 2000. Och traditionen
av motstånd lever kvar. Varje gång israelerna påstod sig ha erövrat
Bint Jbeil drevs de ut av de välorganiserade libanesiska
befrielsekämparna. Hizbollah har bland annat lärt av vietnamesernas
gerillakrigföring mot det militärt överlägsna USA och byggt ett
omfattande system av tunnlar och bunkrar, som gör det möjligt att både
överraska fienden och snabbt försvinna i säkerhet.
– När israelerna inte klarade av att ockupera byn drog de sig tillbaka och flygbombade hela området än mer, säger Dr Hussein.
Liknande scener utspelade sig över hela södra Libanon. Trots massivt
flygunderstöd, avancerade vapen och numerärt överlägsna styrkor
misslyckades den israeliska armén med sin huvudsakliga uppgift, att
krossa det libanesiska väpnade motståndet.
– Här stred Hizbollah och de israeliska soldaterna ansikte mot ansikte,
berättar Dr Hussein när vi når det mytomspunna Bint Jbeil.
Byn, som ligger bara några kilometer från den israeliska gränsen, har
haft stor symbolisk betydelse för motståndskampen. Det var i detta
Hizbollahfäste som organisationens ledare Hassan Nasrallah höll sitt
segertal efter det israeliska tillbakadragandet 2000. Och traditionen
av motstånd lever kvar. Varje gång israelerna påstod sig ha erövrat
Bint Jbeil drevs de ut av de välorganiserade libanesiska
befrielsekämparna. Hizbollah har bland annat lärt av vietnamesernas
gerillakrigföring mot det militärt överlägsna USA och byggt ett
omfattande system av tunnlar och bunkrar, som gör det möjligt att både
överraska fienden och snabbt försvinna i säkerhet.
– När israelerna inte klarade av att ockupera byn drog de sig tillbaka och flygbombade hela området än mer, säger Dr Hussein.
Liknande scener utspelade sig över hela södra Libanon. Trots massivt
flygunderstöd, avancerade vapen och numerärt överlägsna styrkor
misslyckades den israeliska armén med sin huvudsakliga uppgift, att
krossa det libanesiska väpnade motståndet.
*
Flera byar känns spöklikt tomma, men på vissa håll arbetas det för hand
eller med grävmaskiner för att röja upp. Med tanke på omfattningen av
förstörelsen känns det som en oändlig uppgift. Och farlig.
FN rapporterade i slutet av september att det finns minst en miljon
ickedetonerade klusterbomber spridda över södra Libanon. De ligger på
fälten och åkrarna, i träden och under rasmassorna i bostadsområdena.
Israel fällde 90 procent av dessa under de sista 72 timmarna av kriget,
då allt pekade på att en vapenvila var inom räckhåll. FN:s humanitära
chef Jan Egeland fördömde agerandet som ”fullständigt omoraliskt”.
Tankarna på detta dödliga vapen, tillverkat av den amerikanska
krigsindustrin, finns ständigt närvarande när vi åker omkring bland de
raserade husen och då vi kliver ur bilen för att fotografera. Och de
finns där när vi ser skrattande barn leka bland krossade betongelement
och när människor klättrar i bråten för att försöka ta vara på
spillrorna från det liv de en gång hade.
Efter vapenvilan 14 augusti har 28 personer fallit offer för
ickedetonerade bomber, över hundra har skadats. Hur många ytterligare
kommer att drabbas innan FN:s bombrensningsteam fått bukt med detta
förrädiska vapen? Arbetet försvåras av att Israel, trots påtryckningar
från FN, vägrar lämna ut korrekta kartor över var klusterbomberna
fällts.
Uppgifter om kostnaden för att bygga upp allt varierar, men det är
ingen tvekan om att det handlar om mångmiljardbelopp. Bara antalet
förstörda hem uppges vara 86.000.
Redan under kriget sa Hassan Nasrallah i en intervju för al-Jazira att
Hizbollah skulle gå i spetsen för återuppbyggnaden. Så har också skett.
Hizbollahs eget byggföretag, Jihad al-Binaa, har satt 6000 personer,
både anställda och frivilliga, i arbete. Nasrallah förklarade att
Hizbollahs snabba agerande också syftade till att tvinga den
libanesiska regeringen och omvärlden att sätta fart med
återuppbyggnaden. För om de inte gjorde något skulle det tveklöst
stärka Hizbollahs position än mer.
Flera byar känns spöklikt tomma, men på vissa håll arbetas det för hand
eller med grävmaskiner för att röja upp. Med tanke på omfattningen av
förstörelsen känns det som en oändlig uppgift. Och farlig.
FN rapporterade i slutet av september att det finns minst en miljon
ickedetonerade klusterbomber spridda över södra Libanon. De ligger på
fälten och åkrarna, i träden och under rasmassorna i bostadsområdena.
Israel fällde 90 procent av dessa under de sista 72 timmarna av kriget,
då allt pekade på att en vapenvila var inom räckhåll. FN:s humanitära
chef Jan Egeland fördömde agerandet som ”fullständigt omoraliskt”.
Tankarna på detta dödliga vapen, tillverkat av den amerikanska
krigsindustrin, finns ständigt närvarande när vi åker omkring bland de
raserade husen och då vi kliver ur bilen för att fotografera. Och de
finns där när vi ser skrattande barn leka bland krossade betongelement
och när människor klättrar i bråten för att försöka ta vara på
spillrorna från det liv de en gång hade.
Efter vapenvilan 14 augusti har 28 personer fallit offer för
ickedetonerade bomber, över hundra har skadats. Hur många ytterligare
kommer att drabbas innan FN:s bombrensningsteam fått bukt med detta
förrädiska vapen? Arbetet försvåras av att Israel, trots påtryckningar
från FN, vägrar lämna ut korrekta kartor över var klusterbomberna
fällts.
Uppgifter om kostnaden för att bygga upp allt varierar, men det är
ingen tvekan om att det handlar om mångmiljardbelopp. Bara antalet
förstörda hem uppges vara 86.000.
Redan under kriget sa Hassan Nasrallah i en intervju för al-Jazira att
Hizbollah skulle gå i spetsen för återuppbyggnaden. Så har också skett.
Hizbollahs eget byggföretag, Jihad al-Binaa, har satt 6000 personer,
både anställda och frivilliga, i arbete. Nasrallah förklarade att
Hizbollahs snabba agerande också syftade till att tvinga den
libanesiska regeringen och omvärlden att sätta fart med
återuppbyggnaden. För om de inte gjorde något skulle det tveklöst
stärka Hizbollahs position än mer.
*
Tillbaka till Dahiya, Beirut. Den enorma kratern framför oss påminner
om Ground zero i New York. Men de libanesiska offren kommer, till
skillnad från de som dog 11 september, aldrig att hedras med några
tysta minuter.
– Hur kunde omvärlden låta det ske? De gjorde ingenting för att stoppa
Israel, säger Walid Nahlah. Det var det folkliga motståndet och
Hizbollah som satte stopp för israelerna. Självklart stöder jag
motståndet.
Walid Nahlah ropar på sin son som han stolt berättar är döpt efter
Nasrallahs son Hadi, som 1997 stupade i kampen mot den israeliska
ockupationen. För Walid Nahlah är kriget en katastrof, orsakad av
Israel, men också en seger, då libaneserna slog tillbaka angriparen.
Och de två israeliska soldaterna? Förhandlingar om en fångutväxling har inletts.
PATRIK PAULOV
Proletären 42, 2006
Fakta om Libanon – krigshärjat land
Libanon omringas av Medelhavet i väster, Syrien i norr och öster samt
Israel i söder. Landet har cirka fyra miljoner invånare, varav 95
procent är araber. Dessa tillhör en rad olika religiösa riktningar.
Då landet blev självständigt från Frankrike 1946 var de kristna i
majoritet. Idag uppskattas de kristna utgöra knappt 40 procent, av
vilka maroniterna är den största gruppen. Muslimerna utgör knappt 60
procent, av vilka de flesta är shiiter, sunniter eller druser.
I Libanon lever dessutom över en halv miljon palestinska flyktingar
under svåra förhållanden. De tillåts inte bli libanesiska medborgare
och är utsatta för en apartheidliknande diskriminering.
Den mixade befolkningen har utnyttjats av västvärlden och Israel för
att söndra och härska. Valsystemet är baserat på religiös tillhörighet,
vilket hjälper till att befästa uppdelningen.
1975 utbröt ett förödande inbördeskrig, i vilket Israel spelade en
betydande roll. Libaneser och palestinier slaktades i
massomfattning. Efter freds-uppgörelsen 1990 fortsatte Israel att
ockupera en del av södra Libanon fram till 2000.
Konflikterna som orsakade inbördeskriget lever kvar, även om det i
grunden handlar mer om klassmotsättningar, om ekonomiska och politiska
intressen, än om religionstillhörighet.
Under det senaste kriget stärktes enigheten då även sunniterna,
druserna och de kristna slöt upp bakom det shiitiska Hizbollah mot den
israeliska aggressionen.
Tillbaka till Dahiya, Beirut. Den enorma kratern framför oss påminner
om Ground zero i New York. Men de libanesiska offren kommer, till
skillnad från de som dog 11 september, aldrig att hedras med några
tysta minuter.
– Hur kunde omvärlden låta det ske? De gjorde ingenting för att stoppa
Israel, säger Walid Nahlah. Det var det folkliga motståndet och
Hizbollah som satte stopp för israelerna. Självklart stöder jag
motståndet.
Walid Nahlah ropar på sin son som han stolt berättar är döpt efter
Nasrallahs son Hadi, som 1997 stupade i kampen mot den israeliska
ockupationen. För Walid Nahlah är kriget en katastrof, orsakad av
Israel, men också en seger, då libaneserna slog tillbaka angriparen.
Och de två israeliska soldaterna? Förhandlingar om en fångutväxling har inletts.
PATRIK PAULOV
Proletären 42, 2006
Fakta om Libanon – krigshärjat land
Libanon omringas av Medelhavet i väster, Syrien i norr och öster samt
Israel i söder. Landet har cirka fyra miljoner invånare, varav 95
procent är araber. Dessa tillhör en rad olika religiösa riktningar.
Då landet blev självständigt från Frankrike 1946 var de kristna i
majoritet. Idag uppskattas de kristna utgöra knappt 40 procent, av
vilka maroniterna är den största gruppen. Muslimerna utgör knappt 60
procent, av vilka de flesta är shiiter, sunniter eller druser.
I Libanon lever dessutom över en halv miljon palestinska flyktingar
under svåra förhållanden. De tillåts inte bli libanesiska medborgare
och är utsatta för en apartheidliknande diskriminering.
Den mixade befolkningen har utnyttjats av västvärlden och Israel för
att söndra och härska. Valsystemet är baserat på religiös tillhörighet,
vilket hjälper till att befästa uppdelningen.
1975 utbröt ett förödande inbördeskrig, i vilket Israel spelade en
betydande roll. Libaneser och palestinier slaktades i
massomfattning. Efter freds-uppgörelsen 1990 fortsatte Israel att
ockupera en del av södra Libanon fram till 2000.
Konflikterna som orsakade inbördeskriget lever kvar, även om det i
grunden handlar mer om klassmotsättningar, om ekonomiska och politiska
intressen, än om religionstillhörighet.
Under det senaste kriget stärktes enigheten då även sunniterna,
druserna och de kristna slöt upp bakom det shiitiska Hizbollah mot den
israeliska aggressionen.