"FN-soldaterna beter sig allt mer som ockupanter"
Libanon del 3. I den tredje delen av Proletärens reportageserie från det krigshärjade Libanon möter vi Mufid Kuteish från Libanons kommunistparti i ett samtal om Israels aggression, Hizbollah samt det spända politiska läget efter vapenvilan.
Centrala Beirut är en kontrasternas högborg. Lyxhotell och
märkesbutiker står sida vid sida med förfallna och krigsskadade hus,
övergivna sedan striderna på 1980-talet. Bland dessa ytterligheter, på
en tvärgata inte långt från parlaments- och rege-ringsbyggnader, har
Libanons kommunistparti sitt högkvarter.
I entrén sitter den affisch vi sett på husväggar och murar över hela
Libanon. Nio kommunister, som stupade i striderna mot de israeliska
invasionstrupperna i somras, hedras.
– När Israels aggression inleddes uppmanade vi våra medlemmar att
stanna i sina byar och med sina privata vapen göra motstånd. Första
veckan dödades fyra kamrater i södra Libanon och tre i Bekaadalen. Det
skedde när Israel försökte kidnappa Hizbollahledare som fanns i
närheten av våra kamrater.
Det berättar Mufid Kuteish, medlem i partiets politbyrå, som tar emot
oss på fjärde våningen i partihögkvarteret för en intervju.
*
• I väst är det många som skyller det senaste kriget på Hizbollah och
menar att Israel endast försvarade sig. Hur ser kommunistpartiet på
detta?
– De senaste två åren har Israel nästan varje dag kränkt Libanons
gränser, svarar Mufid Kuteish. FN-styrkorna räknade till över 2000
kränkningar bara under 2005. I dessa räder har libaneser dödats och
kidnappats. Dessutom ockuperar Israel fortfarande Sheebagårdarna. Allt
detta ger libaneserna rätt att göra motstånd och försvara sina
rättigheter. Hizbollah tillfångatog två israeliska soldater. Det var
tredje gången de gjorde så, och de har alltid tidigare lyckats
genomföra fångutväxlingar.
– Säg att det var Hizbollahs fel att kriget bröt ut, även om jag inte
anser det. Om det bara var Hizbollah Israel ville åt, så är det välkänt
var de är. Hizbollah fanns inte på de broar som förstördes, inte heller
i byarna som bombades eller i ambulanserna eller på flygplatsen. Det är
en skam att de europeiska länderna inte fördömde Israels aggression.
För Mufid Kuteish är det ingen tvekan om att Israel och USA hade planerat kriget i förväg.
– Efter två veckor hade även israelerna glömt de två kidnappade
soldaterna, säger han. Israelerna ville straffa libaneserna för segern
över de israeliska ockupations-trupperna 2000 och krossa Hizbollah. USA
säger att kriget var startskottet för att forma ett nytt Mellanöstern.
Hur kan man skylla det på Hizbollah?
• Det kan tyckas märkligt att kommunister samarbetar med Hizbollah, ”Guds parti”.
– Hizbollah består av två delar, säger Mufid Kuteish. Den ena är dess
religiösa, muslimska, shiitiska ideologi. Den andra är motståndet mot
Israels aggression och USA:s politik. Det är det senare elementet vi
stöder. FN ger varje folk rätt att göra motstånd mot ockupation.
– Om Hizbollah hade besegrats av Israel, då hade endast det religiösa
elementet funnits kvar. Därför är vi glada över att Hizbollah segrade
och att motståndet lever vidare. Om Hizbollah skulle överge
motståndskampen, då kan vi vara säkra på att västvärlden skulle ta dem
i sina armar. Det är inte den religiösa delen utan motståndet som USA
och Europa inte gillar.
• I väst är det många som skyller det senaste kriget på Hizbollah och
menar att Israel endast försvarade sig. Hur ser kommunistpartiet på
detta?
– De senaste två åren har Israel nästan varje dag kränkt Libanons
gränser, svarar Mufid Kuteish. FN-styrkorna räknade till över 2000
kränkningar bara under 2005. I dessa räder har libaneser dödats och
kidnappats. Dessutom ockuperar Israel fortfarande Sheebagårdarna. Allt
detta ger libaneserna rätt att göra motstånd och försvara sina
rättigheter. Hizbollah tillfångatog två israeliska soldater. Det var
tredje gången de gjorde så, och de har alltid tidigare lyckats
genomföra fångutväxlingar.
– Säg att det var Hizbollahs fel att kriget bröt ut, även om jag inte
anser det. Om det bara var Hizbollah Israel ville åt, så är det välkänt
var de är. Hizbollah fanns inte på de broar som förstördes, inte heller
i byarna som bombades eller i ambulanserna eller på flygplatsen. Det är
en skam att de europeiska länderna inte fördömde Israels aggression.
För Mufid Kuteish är det ingen tvekan om att Israel och USA hade planerat kriget i förväg.
– Efter två veckor hade även israelerna glömt de två kidnappade
soldaterna, säger han. Israelerna ville straffa libaneserna för segern
över de israeliska ockupations-trupperna 2000 och krossa Hizbollah. USA
säger att kriget var startskottet för att forma ett nytt Mellanöstern.
Hur kan man skylla det på Hizbollah?
• Det kan tyckas märkligt att kommunister samarbetar med Hizbollah, ”Guds parti”.
– Hizbollah består av två delar, säger Mufid Kuteish. Den ena är dess
religiösa, muslimska, shiitiska ideologi. Den andra är motståndet mot
Israels aggression och USA:s politik. Det är det senare elementet vi
stöder. FN ger varje folk rätt att göra motstånd mot ockupation.
– Om Hizbollah hade besegrats av Israel, då hade endast det religiösa
elementet funnits kvar. Därför är vi glada över att Hizbollah segrade
och att motståndet lever vidare. Om Hizbollah skulle överge
motståndskampen, då kan vi vara säkra på att västvärlden skulle ta dem
i sina armar. Det är inte den religiösa delen utan motståndet som USA
och Europa inte gillar.
*
Efter inbördeskriget 1975-1990 avväpnades miliserna, däribland
kommunistpartiets väpnade gren. Men Hizbollah gavs, som
motståndsrörelse mot Israels ockupationen i södra Libanon, rätten att
behålla sina vapen. Som en del av ”kriget mot terrorismen” har USA och
Israel, liksom vissa libanesiska krafter, krävt en avväpning av
Hizbollah. Detta avvisas av Mufid Kuteish.
– Vi anser att Hizbollahs vapen har en uppgift att fylla, nämligen att
försvara Libanon. Men om det går att lösa detta på ett annat sätt, då
kan vi stödja det. Vi insisterar inte på att Hizbollah ska ha vapen.
• Hur ser ni på FN-resolutionen om Libanon och FN-styrkan Unifils utökade närvaro?
– Vi tycker att resolutionen är orättvis, svarar Mufid Kuteish. Den
säger att Unifil ska baseras på libanesiskt territorium trots att det
var Israel som anföll oss. Men Libanon accepterade detta för att få
stopp på kriget. Unifil ska stödja libanesiska armén, men resolutionen
säger inte att Unifil har rätt att avväpna Hizbollah.
– Problemet är att Unifil vid gränsen mot Israel, på flygplatsen och
till havs allt mer beter sig som en ockupationsstyrka. Vissa inom
Unifil har sagt att styrkan inte bara ska försvara sig utan också ska
ha rätt att använda våld vid andra tillfällen, utan att specifiera
dessa.
Kommunistpartiet har i flera uttalanden varnat för denna utveckling.
Målsättningarna med kriget, att krossa en av de starkaste motståndarna
till USA:s och Israels intressen i den oljerika regionen och att stärka
deras kontroll över Libanon, misslyckades. Därför försöker
Bushadministrationen använda FN som verktyg för att nå dessa mål. Även
om trupperna går under FN-flagg kommer de från Nato-medlemmar och
länder som har militärt samarbete med Israel.
Efter inbördeskriget 1975-1990 avväpnades miliserna, däribland
kommunistpartiets väpnade gren. Men Hizbollah gavs, som
motståndsrörelse mot Israels ockupationen i södra Libanon, rätten att
behålla sina vapen. Som en del av ”kriget mot terrorismen” har USA och
Israel, liksom vissa libanesiska krafter, krävt en avväpning av
Hizbollah. Detta avvisas av Mufid Kuteish.
– Vi anser att Hizbollahs vapen har en uppgift att fylla, nämligen att
försvara Libanon. Men om det går att lösa detta på ett annat sätt, då
kan vi stödja det. Vi insisterar inte på att Hizbollah ska ha vapen.
• Hur ser ni på FN-resolutionen om Libanon och FN-styrkan Unifils utökade närvaro?
– Vi tycker att resolutionen är orättvis, svarar Mufid Kuteish. Den
säger att Unifil ska baseras på libanesiskt territorium trots att det
var Israel som anföll oss. Men Libanon accepterade detta för att få
stopp på kriget. Unifil ska stödja libanesiska armén, men resolutionen
säger inte att Unifil har rätt att avväpna Hizbollah.
– Problemet är att Unifil vid gränsen mot Israel, på flygplatsen och
till havs allt mer beter sig som en ockupationsstyrka. Vissa inom
Unifil har sagt att styrkan inte bara ska försvara sig utan också ska
ha rätt att använda våld vid andra tillfällen, utan att specifiera
dessa.
Kommunistpartiet har i flera uttalanden varnat för denna utveckling.
Målsättningarna med kriget, att krossa en av de starkaste motståndarna
till USA:s och Israels intressen i den oljerika regionen och att stärka
deras kontroll över Libanon, misslyckades. Därför försöker
Bushadministrationen använda FN som verktyg för att nå dessa mål. Även
om trupperna går under FN-flagg kommer de från Nato-medlemmar och
länder som har militärt samarbete med Israel.
*
• Under vistelsen i Libanon har vi hört varningar för ett nytt israeliskt anfall, men också för ett nytt inbördeskrig.
– En ny israelisk aggression kan komma. Men israelerna kommer att tänka
efter noga innan de gör något. Dessutom tror jag det internationella
samfundet vill undvika ett nytt krig.
– När det gäller inbördeskrig så säger vissa att det kan bryta ut på
grund av att Hizbollah har kvar sina vapen. Det är fel, Hizbollah har
aldrig använt dem i interna konflikter. Ett inbördeskrig kommer inte
heller att starta på grund av motsättningar mellan olika religiösa
grupper. Huvudskälet till att det finns risk för ett inbördeskrig beror
på att det libanesiska samhället är delat i två konfrontativa grupper,
säger Mufik Kuteish och beskriver den politiska huvudmotsättningen:
• Den ena gruppen står helt och hållet bakom USA:s politik i regionen
och ser inte alls till det libanesiska folkets intressen. De utgörs av
majoriteten i den nuvarande regeringen, som Saad Hariris Framtidsblock
och Walid Jumblatts Progressiva socialistparti. Dessa försöker också
driva igenom Internationella valutafondens nyliberala ekonomiska
politik.
• Den andra sidan, Hizbollah och Amal som utgör minoriteten i
regeringen, är lierade med Syrien och Iran och totalt emot USA:s
politik, inklusive IMF:s krav.
– Vi menar att grupp två bättre företräder det libanesiska folkets
intressen, eftersom dessa partier går emot USA. Vi ansluter oss till
flera av de paroller och mål som Hizbollah och Amal för fram, men vi är
kritiska till deras sätt att arbeta, säger Mufid Kuteish.
• Vad är det ni är emot?
– Båda grupperna mobiliserar utifrån religiös tillhörighet.
Kommunistpartiet arbetar på ett annat sätt. Vi har medlemmar från alla
religiösa grupper. Vi vill reformera hela det politiska systemet och
bygga en demokratisk stat som inte baseras på religiös tillhörighet.
Vårt samtal har pågått över en timma och skymningen närmar sig.
Avslutningsvis poängterar Mufid Kuteish att Libanons öde tyvärr inte
avgörs i Libanon. Om USA vill ha ett inbördeskrig, då blir det ett
inbördeskrig. Dessutom kan Libanons framtid aldrig särskiljas från
utvecklingen i övriga Mellanöstern. Som kommunisterna uttrycker det i
ett uttalande från augusti:
”…ingen lösning i Libanon kommer att vara hållbar om den inte är del av
en helhetslösning på den arabisk-israeliska konflikten och dess
grundorsak, en lösning på frågan om det palestinska folket och det
israeliska tillbakadragandet från allt ockuperat arabiskt territorium.”
PATRIK PAULOV
Proletären 44, 2006
Fakta om Libanons kommunistparti
Libanons kommunistpartiet grundades 1924. Efter splittringen mellan
Sovjetunionen och Kina på 1960-talet ingick det i den
Moskvatrogna delen av den kommunistiska rörelsen.
Partiet växte sig starkt under vänsteruppsvinget och arbetarkampen på
1970-talet. Trots att det försvagats efter Sovjetunionens sammanbrott
och liksom andra kommunistpartier drabbats av utbrytningar och avhopp,
uppger Mufid Kuteish att LCP idag har 5000 medlemmar, merparten
arbetare men också från medelklassen.
Till skillnad från övriga libanesiska partier har kommunisterna
medlemmar från alla religiösa grupper och över hela landet. Partiet
saknar parlamentsrepresentation, trots det i valen 1996 och 2000 fick
tolv respektive nio procent av rösterna, vilket beror på att hela
valsystemet och mandatfördelningen baseras på religiös tillhörighet.
När den israeliska armén, under ledning av dåvarande försvarsminister
Ariel Sharon, invaderade Libanon 1982, tog kommunisterna initiativ till
Nationella motståndsfronten. Efter inbördeskriget avväpnades partiet,
även om det fortfarande ingår i Nationella motståndet tillsammans med
bland andra Hizbollah och Amal.
Kommunisterna har, som Mufid Kuteish uttrycker det, alltid stött palestiniernas kamp.
”Befria Libanons folk från det odemokratiska valsystemet”
Efter första världskriget blev Libanon en fransk koloni. Genom att
införa ett valsystem där parlamentsplatser fördelas efter religiös
tillhörighet såg fransmännen till att makten hamnde i händerna på sina
allierade, den kristna borgarklassen. Systemet bestod efter
självständigheten 1943.
Kommunistpartiet ansåg under kriget på 1980-talet att motståndet inte
bara skulle befria Libanon från de israeliska ockupanterna, utan också
befria det libanesiska folket från det odemokratiska system som
permanentade folkets uppdelning efter religiös tillhörighet
Men Hizbollah och Amal, som båda kämpade mot israelerna, sa liksom
Syrien nej till detta. Enligt det fredsavtal som slöts i saudiska Taif
1989 skulle det religiöst baserade systemet bestå, enligt vilket
presidenten skulle vara kristen maronit, premiärministern sunnit och
talmannen shiit. Fördelningen av parlamentsplatserna korrigerades dock.
Den tidigare kristna majoriteten ändrades så att muslimer och kristna
garanterades 64 platser vardera, detta trots att den muslimska delen av
befolkningen utgjorde kring 60 procent.
Valssystemet påverkar hela partisystemet. Hizbollah och Amal har sin
bas hos shiiterna, det Progressiva socialistpartiet hos druzerna,
Hariris Framtidsblock hos sunniterna, Michel Aouns Fria patriotiska
rörelsen hos de kristna osv.
På senare tid har Hizbollah närmat sig kommunisternas syn om att det
religiöst baserade valsystemet är förlegat och måste ändras i grunden.
• Under vistelsen i Libanon har vi hört varningar för ett nytt israeliskt anfall, men också för ett nytt inbördeskrig.
– En ny israelisk aggression kan komma. Men israelerna kommer att tänka
efter noga innan de gör något. Dessutom tror jag det internationella
samfundet vill undvika ett nytt krig.
– När det gäller inbördeskrig så säger vissa att det kan bryta ut på
grund av att Hizbollah har kvar sina vapen. Det är fel, Hizbollah har
aldrig använt dem i interna konflikter. Ett inbördeskrig kommer inte
heller att starta på grund av motsättningar mellan olika religiösa
grupper. Huvudskälet till att det finns risk för ett inbördeskrig beror
på att det libanesiska samhället är delat i två konfrontativa grupper,
säger Mufik Kuteish och beskriver den politiska huvudmotsättningen:
• Den ena gruppen står helt och hållet bakom USA:s politik i regionen
och ser inte alls till det libanesiska folkets intressen. De utgörs av
majoriteten i den nuvarande regeringen, som Saad Hariris Framtidsblock
och Walid Jumblatts Progressiva socialistparti. Dessa försöker också
driva igenom Internationella valutafondens nyliberala ekonomiska
politik.
• Den andra sidan, Hizbollah och Amal som utgör minoriteten i
regeringen, är lierade med Syrien och Iran och totalt emot USA:s
politik, inklusive IMF:s krav.
– Vi menar att grupp två bättre företräder det libanesiska folkets
intressen, eftersom dessa partier går emot USA. Vi ansluter oss till
flera av de paroller och mål som Hizbollah och Amal för fram, men vi är
kritiska till deras sätt att arbeta, säger Mufid Kuteish.
• Vad är det ni är emot?
– Båda grupperna mobiliserar utifrån religiös tillhörighet.
Kommunistpartiet arbetar på ett annat sätt. Vi har medlemmar från alla
religiösa grupper. Vi vill reformera hela det politiska systemet och
bygga en demokratisk stat som inte baseras på religiös tillhörighet.
Vårt samtal har pågått över en timma och skymningen närmar sig.
Avslutningsvis poängterar Mufid Kuteish att Libanons öde tyvärr inte
avgörs i Libanon. Om USA vill ha ett inbördeskrig, då blir det ett
inbördeskrig. Dessutom kan Libanons framtid aldrig särskiljas från
utvecklingen i övriga Mellanöstern. Som kommunisterna uttrycker det i
ett uttalande från augusti:
”…ingen lösning i Libanon kommer att vara hållbar om den inte är del av
en helhetslösning på den arabisk-israeliska konflikten och dess
grundorsak, en lösning på frågan om det palestinska folket och det
israeliska tillbakadragandet från allt ockuperat arabiskt territorium.”
PATRIK PAULOV
Proletären 44, 2006
Fakta om Libanons kommunistparti
Libanons kommunistpartiet grundades 1924. Efter splittringen mellan
Sovjetunionen och Kina på 1960-talet ingick det i den
Moskvatrogna delen av den kommunistiska rörelsen.
Partiet växte sig starkt under vänsteruppsvinget och arbetarkampen på
1970-talet. Trots att det försvagats efter Sovjetunionens sammanbrott
och liksom andra kommunistpartier drabbats av utbrytningar och avhopp,
uppger Mufid Kuteish att LCP idag har 5000 medlemmar, merparten
arbetare men också från medelklassen.
Till skillnad från övriga libanesiska partier har kommunisterna
medlemmar från alla religiösa grupper och över hela landet. Partiet
saknar parlamentsrepresentation, trots det i valen 1996 och 2000 fick
tolv respektive nio procent av rösterna, vilket beror på att hela
valsystemet och mandatfördelningen baseras på religiös tillhörighet.
När den israeliska armén, under ledning av dåvarande försvarsminister
Ariel Sharon, invaderade Libanon 1982, tog kommunisterna initiativ till
Nationella motståndsfronten. Efter inbördeskriget avväpnades partiet,
även om det fortfarande ingår i Nationella motståndet tillsammans med
bland andra Hizbollah och Amal.
Kommunisterna har, som Mufid Kuteish uttrycker det, alltid stött palestiniernas kamp.
”Befria Libanons folk från det odemokratiska valsystemet”
Efter första världskriget blev Libanon en fransk koloni. Genom att
införa ett valsystem där parlamentsplatser fördelas efter religiös
tillhörighet såg fransmännen till att makten hamnde i händerna på sina
allierade, den kristna borgarklassen. Systemet bestod efter
självständigheten 1943.
Kommunistpartiet ansåg under kriget på 1980-talet att motståndet inte
bara skulle befria Libanon från de israeliska ockupanterna, utan också
befria det libanesiska folket från det odemokratiska system som
permanentade folkets uppdelning efter religiös tillhörighet
Men Hizbollah och Amal, som båda kämpade mot israelerna, sa liksom
Syrien nej till detta. Enligt det fredsavtal som slöts i saudiska Taif
1989 skulle det religiöst baserade systemet bestå, enligt vilket
presidenten skulle vara kristen maronit, premiärministern sunnit och
talmannen shiit. Fördelningen av parlamentsplatserna korrigerades dock.
Den tidigare kristna majoriteten ändrades så att muslimer och kristna
garanterades 64 platser vardera, detta trots att den muslimska delen av
befolkningen utgjorde kring 60 procent.
Valssystemet påverkar hela partisystemet. Hizbollah och Amal har sin
bas hos shiiterna, det Progressiva socialistpartiet hos druzerna,
Hariris Framtidsblock hos sunniterna, Michel Aouns Fria patriotiska
rörelsen hos de kristna osv.
På senare tid har Hizbollah närmat sig kommunisternas syn om att det
religiöst baserade valsystemet är förlegat och måste ändras i grunden.