Hoppa till huvudinnehåll
Av

"Ingenting är mindre värt än irakiskt blod"

Det som pågår i Irak är en katastrof som nästan inte går att beskriva i ord. USA:s mål är att bryta sönder landet. Det säger exilirakier Proletären talat med tre år efter att kriget inleddes. Men försöken att provocera fram inbördeskrig visar samtidigt på ockupationsmaktens desperation.


Den kraft som hotar USA, och som utgör hoppet för det irakiska folket, är den allt starkare motståndskampen.

– Du måste förstå att det är tungt att prata om detta. Det är fruktansvärt att se sitt hemland förstöras. Vi lever med en ständig smärta och vet aldrig om våra släktingar blir offer för en flygattack, en bomb eller ett rån. Idag finns ingenting som är värt mindre än irakiskt blod…

Sabah Debis och Khaled Ahmed har mycket de vill förmedla till Proletärens läsare. De uttrycker sorg över lidandet och förstörelsen, ilska över de övegrepp USA och dess irakiska allierade begått, men också optimism över att motståndsrörelsen förvandlat den brottsliga ockupationen till ett fiasko, som i förlängningen hotar supermaktens ställning i världen.

Vi börjar med att tala om sprängningen av Gyllene moskén i Samarra den 22 februari. Khaled Ahmed är uppvuxen i staden, ett stenkast från moskéområdet.

Ockupationens desperation
– Så fort jag fick höra vad som hänt ringde jag min syster, som bor kvar i Samarra. Det första hon sa var att det måste vara ockupationsmakten som ligger bakom, att ingen irakier skulle kunna göra så. Moskén var samarrabornas gemensamma helgedom.

Försöken att lägga skulden på motståndsrörelsen är inte trovärdiga. Motståndet har nämligen under långa perioder haft kontroll över Samarra utan att på något sätt ha angripit moskén. Men det finns andra att rikta misstankarna mot.

– Varje natt råder utegångsförbud i Samarra, berättar Sabah Debis. Det finns vittnesmål om ovanliga rörelser i området kring helgedomen natten innan dådet. Till exempel lämnade irakiska polisen och USA-trupper området kort innan sprängningen ägde rum på morgonen.

De båda exilirakierna riktar sina anklagelser mot ockupationsmakten, mot deras irakiska allierade och mot de utländska säkerhetstjänster, inte minst de israeliska och iranska, som agerar i kaoset i Irak.

– Ockupationsmakten klarar inte av att hantera situationen. Sprängningen av moskén visar deras desperation. Det är ytterligare ett steg i att få irakierna att slåss mot varandra i ett inbördeskrig istället för att enas mot ockupationen.

Innan vi går in på det smutsiga spelet bakom kulisserna, om taktiken att söndra och härska, ber vi Sabah Debis och Khaled Ahmed säga några ord om situationen i Irak efter tre års ockupation. De har båda släktingar och vänner i landet, vars liv dramatiskt förändrats under ockupationen.

Att leva i helvetet
– Vardagen har blivit ett helvete, irakierna har ingenting, säger Sabah Debis och räknar upp problemen: Det finns ingen säkerhet. Arbetslösheten är 70-80 procent. El finns ofta bara någon timma om dagen. Vattnet är förorenat och måste kokas. Det är brist på gas för matlagning och värme, och det i ett land som ligger på ett hav av olja.

– Vet du att Irak importerar bensin från grannländerna för sju miljarder dollar om året! fortsätter Sabah Debis. Om irakierna ser tillbaka går det inte att komma ihåg när de hade det så fruktansvärt som idag.

Men en typ av arbeten går att få. Det är stor efterfrågan på vakter. Företagen från väst, de ockupationsvänliga politikerna, välbärgade irakier – alla har de behov av skydd. De drar nytta av att irakierna blivit så desperata att de är beredda att riskera sina liv för ett låg-avlönat jobb.

– Antingen döda eller dödas; bli vakt, polis eller gå med i någon av miliserna, det är alternativen, säger Khaled Ahmed.

Vårt samtal återkommer till den våldsvåg som de senaste veckorna svept över landet. Sabah Debis och Khaled Ahmed är övertygade om att det inte är någon miss i planeringen utan en medveten taktik. De har samma uppfattning som många andra irakier, att USA valt att underblåsa religiös och etnisk splittring som ett medel för att få kontroll över oljan och stärka sitt grepp om regionen. Från ockupationens första stund har olika grupper ställts mot varandra. Alla politiska organ som skapats av ockupationsmakten har delat irakierna i araber och kurder, shiiter och sunniter.

– Vi har inte tänkt i sådana termer tidigare, säger Khaled Ahmed. Jag har haft vänner i 20 år som jag aldrig frågat om de är sunni eller shia. Och man kan inte anklaga Saddam Husseins regim för att ha försökt splittra folket etniskt och religiöst. Majoriteten av medlemmarna i Baathpartiet var till exempel shiiter.

– Till delar har ockupationen lyckats, det går inte att förneka. De har under tre års tid använt alla medel de har till sitt förförfogande. Den svåra vardagen och våldet bidrar till att vissa inte tänker klart.

De kommer på natten
Det sistnämnda är viktigt att lyfta fram. USA:s blodiga anfall på Falluja och andra städer är välkända liksom tortyren i Abu Ghraib-fängelset. Men det är inte bara ockupationsmakten som är skyldig till sådana övergrepp. De senaste månaderna har det avslöjats att det Iran-stödda shiitiska partiet, SCIRI, och dess väpnade gren, Badrmilisen, driver egna fängelser där de torterat sunniter.

Att USA erkänt detta beror inte på någon plötslig omsorg om irakierna, utan handlar bland annat om att dra bort uppmärksamheten från de egna övergreppen men också om att underblåsa splittringen. Detsamma gäller erkännande av att det existerar dödsskvadroner som lyder under det av SCIRI kontrollerade inrikesministeriet.

– Har du hört att irakierna döpt om inrikesministeriet till borrmaskinsministeriet? säger Khaled Ahmed och förklarar:

– Svartklädda män kommer på natten till vissa stadsdelar och plockar upp folk. Några dagar senare hittas de kidnappades kroppar på soptippen eller vid avloppsutsläppen. Då är de vanligtvis sönderborrade och har brännmärken efter strykjärn.

Tusentals mördade
John Pace, som nyligen avgick som FN:s chef för mänskliga rättigheter i Irak, beskrev i slutet av februari omfattningen av dödsskvadronernas avrättningar och tortyr till döds. Det handlar om många hundra människor varje månad bara i Bagdad. Faik Bakir, chefen för Bagdads bårhus, flydde nyligen från Irak av rädsla för att avrättas, efter att han offentliggjort liknande uppgifter. Han förklarade att fler än 7000 människor avrättats av dödsskvadronerna de senaste månaderna, och det var innan sprängningen av moskén i Samarra.

– Jag satt fängslad och blev torterad under Saddam Husseins tid, säger Sabah Debis. Men jag överlevde. Idag är det värre och går så mycket fortare. En eller två dagar efter gripandet dyker liken upp.

Uppgifterna om massavrättningarna har blivit så besvärande att SCIRI beordrat hälsoministeriet och sjukhusen att ändra rutinerna för dokumentation av döda, rapporterade Washington Post förra veckan. Dödade i strid eller av bomber ska dokumenteras som tidigare, däremot ska de som avrättats inte längre räknas.

En allierad till USA i uppslittringen av Irak är de kurdiska klanpartierna i norra Irak, KDP och PUK. Deras miliser har, precis som SCIRI:s Badrmilis, använts för att göra smutsiga jobb åt ockupationsmakten. Det skedde Falluja där kurdiska enheter sattes in mot den i huvudsak sunnitiska befolkningen i staden.

– Kurdledarna Jalal Talabani och Massoud Barzani är krigsherrar, som inte dragit sig för att slåss mot varandra i kampen om smuggelinkomster, säger Khaled Ahmed. Tusentals kurder dödades under striderna i norra Irak i mitten av 1990-talet.

Det finns tecken på folkligt missnöje även i den kurdiska delen av Irak. För några månader sedan demonstrerade människor för arbete och bröd utanför Barzanis kontor i Sulaymaniyya. Men många är rädda. KDP och PUK använder brutala metoder för att tysta kritiska röster. Dessutom är det kurdiska ledarskapet känt för att i årtionden haft nära kontakter med Israel. Sommaren 2004 rapporterade journalisten Seymour Hersh att den israeliska säkerhetstjänsten Mossad intensifierat sitt samarbete med de styrande partierna i norra Irak.

– Det är skamligt att svenska regeringen och vänsterpartiet har kontakter med Barzani och Talabani. Deras händer badar i blod. De förföljer oppositionella också här i Sverige. Jag känner kurder som inte vågar säga vad de tycker.

Iraks bryts sönder
De båda irakierna menar att det som nu sker måste sättas in i ett större sammanhang och är en del av en lång process för att försvaga Irak och stärka USA:s grepp om Mellanöstern. Målet är att skapa svaga, lättkontrollerade stater.

Det började redan under det förödande kriget mot Iran på 1980-talet, då USA levererade vapen till båda sidor. Resultatet blev mass-slakt av människor och en försvagning av de två starkaste länderna i regionen. Gulfkriget 1991, de tretton åren av ekonomiska sanktioner samt vapensinspektionerna resulterade i att den irakiska välfärdsstaten slogs sönder och levnadsförhållandena sjönk i botten. Dess-utom stod landet näst intill försvarslöst när angreppskriget inleddes i mars 2003.

– USA försöker bryta sönder Irak som land och folk, säger Sabah Debis och Khaled Ahmed och räknar upp en rad exempel på hur detta fortsatt under ockupationen: Delar av det irakiska kulturarvet och irakieras gemensamma historia försvann när muséerna plundrades. Flera hundra vetenskapsmän har mördats, vilket utarmar landet på intellektuell kunskap. 1200 fabriker har monterats ned och sålts som skrot till andra länder, och därmed har Irak blivit mer beroende av grannstatererna än någonsin.

Trots detta står USA inför ett misslyckande. Krigets kostnader har mångdubblats, vissa uppskattningar talar om 2000 miljarder dollar. Åtta av tio irakier är mot den utländska truppnärvaron, enligt brittiska arméns opinionsundersökning. Motståndsrörelsen genomför över 100 attacker varje dag, det överväldigande flertalet direkt riktade mot ockupationsstyrkorna. Det visar USA:s statistik.

Ett fiasko för USA
– Motståndet är det hopp vi har, den livlina som kan lyfta landet ur helvetet, säger Sabah Debis. Det irakiska motståndet är något unikt. Trots att det inte får stöd från någon stormakt eller andra länder, trots att det har hela världen mot sig, lyckas det utmana världens starkaste militärmakt. Tack vare motståndets inriktning på att stoppa plundringen av det irakiska folkets tillgångar exporterar Irak mindre olja idag än innan kriget.

– Ockupationen är ett fiasko för USA, fortsätter Khaled Ahmed. Frågan för USA är inte om dess styrkor ska lämna Irak utan hur de ska lämna med ansiktet i behåll. Mycket står på spel. Det handlar om USA:s position i världen och då kommer alla medel att användas. Men Irak har invaderats förr. Vi kommer också denna gång att kunna befria landet i samarbete med alla som vill skapa en fredligare och rättvisare värld.

PATRIK PAULOV
Proletären 11, 2006