Hoppa till huvudinnehåll
Av

Irakisk motståndsröst om Irak, Obama och antiimperialismen

I svenska medier ges en alltmer positiv bild av Irak. Motståndet mot ockupationen har nästan upphört. Muslimska lärdes förbund i Irak (AMSI), som blivit en röst för motståndet mot ockupationen, håller inte med. Proletären publicerar här en exklusiv intervju med Dr Muthanna al Dhari, från AMSI:s press- och informationsavdelning.



• I mars 2003 invaderade den USA-ledda koalitionen Irak och George W Bush lovade ge er fred, frihet och demokrati. Hur skulle du sammanfatta situationen sex år efter ”befrielsen”?

Dr Muthanna al Dhari: Irak befinner sig i en bedrövlig situation. Efter sex år av påstådd ”befrielse” kan folket knappast hitta något att vara stolta över. Allt det som utlovats har gått om intet och inget nämnvärt har åstadkommits. Irak rankas nu som det tredje mest korrupta landet i världen och landet befinner sig ekonomiskt, socialt, kulturellt, hälsomässigt och vad det gäller infrastrukturen på en mycket låg nivå.

Resultatet har blivit en miljon änkor, fyra miljoner föräldralösa barn och fem miljoner fördrivna, både inom och utanför landet. Allt detta medan landet utsätts för en systematisk och kontinuerlig plundring.

• Innan Bushs mandatperiod gick ut enades USA och Iraks regering och parlament om det så kallade säkerhetsavtalet (SOFA). I västvärldens medier beskrivs det som en framgång för irakierna och början på slutet för krig och ockupation.

Avtalet är en framgång för ockupationen vad det gäller att konsolidera sitt avgörande inflytande över Irak. Det är en framgång för de irakiska politiker som är allierade med ockupationen, som befäster sin makt och skyddar sig, om än för en kort tid. Irakierna själva kommer inte att gagnas av avtalet, eftersom det innebär en fortsatt och permanentad ockupation. Avtalet har som mål att säkra ockupanten energikällor och intäkter.

•  Kommer det att bli någon betydande förändring i USA:s politik i Irak och Mellanöstern med Barack Obama om president?

Inte i någon märkbar utsträckning. Det kanske sker förändringar i de medel och metoder som används för genomförandet av politiken, men inte när det gäller USA:s mål. De ligger fast.

• Obama har sagt att inga stridande trupper ska vara kvar i Irak efter 31 augusti 2010. Samtidigt talar han om att lämna 50000 soldater för att säkra USA:s intressen. Kan vi förvänta oss ett slut på ockupationen? Eller kvarstår strategin att ta kontroll över den irakiska oljan och skapa ett nytt Mellanöstern under USA:s kontroll?

Obama menar allvar vad gäller tillbakadragandet. Inte för att hans målsättningarna är annorlunda än Bushs, utan för att USA är tvunget att pröva mindre kostsamma medel för att nå målen, framför allt att få kontroll över oljan. Vad gäller USA:s plan för att skapa ett nytt Mellanöstern så har den i Irak utsatts för ett slag i dess kärna.

• USA och den irakiska regeringen hävdar att säkerhetsläget nu är stabilt och att detta bevisar att Irak är på rätt väg.

Det stämmer inte alls. Det som har uppnåtts är inte en verklig trygghet utan endast till delar och enbart på vissa platser. De bakomliggande orsakerna försöker den irakiska regeringen dölja.

Regeringen har styckat upp Bagdad i bitar. Många stadsdelar har omringats och spärrats av med enbart en in- och utgång per distrikt. Dessa stadsdelar kontrolleras av ett stort antal irakiska soldater och informatörer, som arbetar i ett nytt hemligt säkerhetsorgan. Informatörerna är flera tusen bara i Bagdad. Dessutom finns det tusentals vägspärrar i huvudstaden och dess omgivningar, vilket skapar stora problem för trafiken. Ockupationsstyrkorna ger nödvändigt stöd åt den irakiska regeringens trupper.

Beviset för att läget inte är stabilt är kollapsen i säkerhetssituationen under mars månad. Ockupationen och dess lakejregeringar kan aldrig uppnå sina mål med mindre än att motståndet försvinner, och det är omöjligt, eftersom motståndet existerar och är mycket effektivt trots ockupationens påståenden om det motsatta.

• Regionalvalet i januari har beskrivits som en demokratisk tävlan mellan olika irakiska partier och med ett valdeltagande på 50 procent. Accepterar de irakier som deltog i valet det politiska system som grundats av ockupation?

För det första så stämmer inte procentsatsen. Några dagar efter valet ändrades siffran till 40 procent. I verkligheten översteg andelen röstande inte 30 procent, om man räknar in det stora antalet fördrivna människor i och utanför Irak, som berövats möjligheten att delta.

Valet resulterade i att de krafter som kom till Irak med ockupationen sitter kvar. De förändringar som skedde var bara i fördelningen av mandat och antalet röster mellan dessa krafter.

• Mot ockupationen står det irakiska motståndet. Efter sex års kamp för att befria Irak, vad ser ni som motståndets viktigaste framgångar?

Motståndets framgångar är stora och vi vill nämna följande.

På det allmänna planet har motståndet:
1. Försämrat anseendet för den unipolära världsordningen [USA som ensam supermakt] och generat USA inför omvärlden.
2. Satt stopp för USA:s plan att skapa ett nytt Mellanöstern och gjort att många av planens enskilda delar misslyckats.
3. Avlastat trycket på andra motstånds-fästen i världen och skapat utrymme för nya. Exempel på detta är Afghanistan, Libanon, Somalia och Palestina.
4. Gett moraliskt stöd till krafter som motsätter sig den amerikanska och imperialistiska globaliseringen, både i Asien och Latinamerika, och uppmuntrat dem att utmana den amerikanska administrationen.

När det gäller Irak har motståndet resulterat i:
1. 35000-40000 döda amerikanska soldater, enligt rapporter från amerikanska Accounting Office och Association of War Veterans of America.
2. 164000 stridsaktioner mot ockupationsstyrkorna, enligt amerikanska Accounting Offices rapport daterad juli 2008.
3. Att den amerikanska ockupationen åsamkats så stora skador, att den kommer att behöva fem år för att modernisera sitt krigsmaskineri, enligt Baker-Hamiltonkommissionens rapport.
4. Fler än 150000 fysiskt skadade och psykiskt funktionshindrade soldater.
5. Att ett stort antal ockupationssoldaterna har begått självmord, och antalet ökar år för år.

• Angående motståndet påstås att ”al-Qaida-terrorister” är de enda som går emot ockupationen. Som en förklaring till att motståndet försvagats nämns de så kallade Uppvaknanderåden, ledda av shejker som med pengar från USA byggt upp miliser bestående av tidigare motståndskämpar.

Påstående om al-Qaida stämmer inte alls. Motståndet är ett fenomen som är utbrett över hela Irak. Det omfattar många grupper och flera fronter av jihad och oberoende fraktioner, och det dagliga fältarbetet delas mellan dem.

Utan tvekan har uppvaknanderåden påverkat motståndet negativt och gjort ockupationen en stor tjänst, vilka ledde till att motståndet försvagades under en tid. Men detta hinder har sedan mitten av förra året övervunnits. Kampen har återupptagits och fortsätter att växa. Det bevisas av motståndets aktioner som ökar dag efter dag.

• Under 2007 rapporterades det att många av motståndsgrupperna enats i tre fronter, Fronten för Jihad och Förändring, Politiska Rådet för Irakiska Motståndet samt Högsta Kommandot för Jihad och Befrielse. De verkar alla vara överens om den övergripande frågan, att befria Irak från ockupationen.

Ja, målet att befria Irak är dessa fronter eniga om, liksom de andra fraktionerna som fortfarande arbetar självständigt. Det gemensamma arbetet för att uppnå målet sker oavsett respektive grupps övriga synpunkter, vägval, resurser, storlek och vikt på slagfältet.

• Muqtada al-Sadr och hans rörelse har lett flera uppror mot ockupationen och motsatte sig säkerhetsavtalet med USA. Sadrrörelsen anklagas samtidigt för delaktighet i den etniska rensningen av sunniter i Bagdad och dess representanter deltar i den politiska processen. Vilken är dess roll idag?

Sadrrörelsen är kraftigt försvagad på grund av dess deltagande i den politiska processen under ockupationen, och för deras otillfredsställande agerande och deltagande i en del sekteristiska aktioner. Detta har lett till att rörelsen har splittrats och avlägsnat sig från den rätta patriotiska linjen, och många olika krafter har utnyttjat rörelsen politiskt och militärt.

• Ett vanligt argument i Sverige, även bland krigsmotståndare, är att ett totalt tillbakadragande av de utländska trupperna skulle resultera i ett blodbad, att shiiter och sunniter ställs mot varandra (som efter attentatet mot Gyllene moskén i Samarra 2006) och att kristna minoriteter angrips (som det rapporterades från Nineveprovinsen 2008).

Att ett tillbakadragande skulle leda till ett politiskt tomrum och sekteristiska problem, det är ett vilseledande argument för att få oss att tro att det är nödvändigt att ockupationsmakten stannar kvar.

Vi säger istället: Vem är det som har orsakat alla sekteristiska motsättningar i Irak från ockupationens start fram tills nu? Var var ockupationen när våldet bröt ut efter Samarrahändelserna? Var det inte ockupationen som gjorde att det blev problem och som utnyttjade dem politiskt och militärt?

Grundproblemet är själva ockupationen. När den lämnar Irak kommer problem att upphöra och alla irakier kommer att kunna leva fredligt med varandra, med hjälp och stöd från de patriotiska krafter som motsatte sig ockupationen och som har bevisat sin förmåga att ta itu med dessa problem.

• Det irakiska motståndet är betydelsefullt för alla antiimperialistiska krafter i världen. Men ni är inte de enda som kämpar mot utländsk aggression och ockupation. Vad är er inställning till kampen i Palestina, Libanon och Afghanistan?

Så länge det finns aggression och ockupation måste man stå emot, och motståndsrörelserna måste samarbeta med varandra. Vi har en positiv attityd till alla dessa rörelser, oavsett de olika omständigheter och villkor som de kämpar under.

• I Latinamerika ser vi hur vänsterstyrda länder försöker befria sig från USA:s kontroll. De visar även solidaritet med Mellanöstern och fördömer ockupationen av Irak. Under attacken mot Gaza utvisade Venezuela och Bolivia Israels ambassadörer. Ser ni något samband mellan deras och irakiernas kamp?

Ja, det finns ett tydligt och omfattande samband, ty fienden och motståndaren är densamma. Nu finns det en gynnsam möjlighet till samarbete mellan alla krafter i den riktningen. Vi tror att vi i Irak gjort dessa länder i Latinamerika och andra en stor tjänst, eftersom vi satte stopp för det amerikanska lokomotivets frammarsch, som var nära att svälja världen i skuggan av det unipolära systemet. Det irakiska motståndet tvingade USA att tänka tusen gånger om innan det skulle angripa ett annat land eller folk. Ni kan lägga detta till det irakiska motståndets bedrifter, som vi tidigare talat om.

• Slutligen, sex år har gått sedan kriget började. Hur ser framtiden ut för Irak?

Det irakiska motståndet kommer att fortsätta tills ockupationen, dess anhängare och de som drar nytta av den har lämnat Irak. Detta kommer att uppnås i en inte alltför avlägsen framtid, med hjälp av Gud
allsmäktige.

Det framtida Irak är ett fritt, enat och självständigt land, rikt tack vare sina naturresurser, villigt att samarbeta med sin geografiska omgivning, en aktiv aktör i det internationella samfundet och ett land som njuter av en fredlig samexistens mellan nationens alla olika beståndsdelar.

PATRIK PAULOV
Proletären nr 17, 2009


•Intervjun med Dr Muthanna al Dhari är gjord via e-post. Tack till Khaled Ahmed för översättning från arabiska.


Detta är Muslimska lärdes förbund i Irak
• Muslimska lärdes förbund i Irak (Association of Muslim Scholars in Iraq, AMSI) bildades 14 april 2003, en knapp månad efter att USA inlett angreppskriget.

Dr Muthanna al Dhari förklarar att det fanns ett behov av att snabbt skapa en organisation för att förena irakierna i deras strävan att befria sitt hemland.

Muslimska lärdes förbund har, såsom namnet antyder, en religiös utgångspunkt. Det är inget unikt. Alla organisationer som gör motstånd mot ockupationen, inklusive de som har sina rötter i det sekulära och tidigare styrande Baathpartiet, använder ett religiöst språkbruk. Islam är något irakierna identifierar sig med och blir ett verktyg för mobilisering.

Men AMSI:s målsättningar är, vilket Dr Muthanna al Dhari påpekar, vidare än värnandet av Islam. Målen är:

• att befria Irak med alla tillbuds stående medel, stå emot de krafter som vill slita landet bort från sin his-toriska och kulturella identitet samt säkerhetsställa Iraks enhet och oberoende, som en del av den arabiska nationen och den stora muslimska nationen.

• att stärka brödraskapet, solidariteten, förståelsen och toleransen hos det irakiska folket, med dess olika religiösa och etniska tillhörigheter, och undanröja allt som splittrar enheten.

• att uppmärksamma kvinnorna och ge dem alla möjligheter att spela en aktiv roll i uppbyggnaden av ett islamiskt samhälle.
• att sörja för och försvara de mänskliga rättigheterna.

AMSI uppger att de har cirka 2000 aktiva medlemmar i arton lokalavdelningar. Dess veckotidning har en upplaga på 10000 ex.

Förbundet försvarar den väpnade befrielsekampen och vägrar delta i den ockupationsledda politiska processen, trots att Iraks premiärminister Nuri al-Maliki kontaktat AMSI och lockat med maktpositioner. På dess hemsida rapporteras dagligen om aktioner utförda av 1920 års revolutionsbrigader och andra motståndsgrupper, främst dem som ingår i Fronten för Jihad och förändring.

Samtidigt tar AMSI bestämt avstånd från bombdåd mot civila irakier. I ett uttalande fördöms den våg av sprängattentat i Bagdad i början av april som dödade 32 personer och skadade 130. ”De kriminella krafter som ligger bakom dessa bomber vill skapa en ursäkt för fortsatt amerikansk närvaro”, skriver AMSI.

Förbundet bedriver humanitärt arbete med stöd åt föräldralösa barn och behövande familjer. De ger särskild hjälp till martyrers och fängslades familjer.

Den irakiska regeringen motarbetar AMSI och har tvingat dess generalsekreterare shejk Harith al-Dari att leva i exil i Amman, Jordanien. Flera av dess ledande medlemmar i Irak har fått sina hem stormade och gripits.

AMSI har nått respekt långt utanför Iraks gränser. Dess företrädare har haft möten med Qatars emir, Mauretaniens president, Algeriets utrikesminister, Rysslands ambassadör i Jordanien och Arabförbundets ordförande. Nyligen besöktes AMSI:s generalsekreterare av Internationella Röda korskommitténs president, Jacob Kjellenberger.