Irakiska författaren Haifa Zangana: "Motståndet är Iraks räddning"

När falluckorna öppnas kommer de unga kvinnornas nackar att knäckas.
Alternativt kvävs de sakta till döds, allt beroende på deras vikt och
fallets längd.




– Jag kan inte se att det finns hållbara bevis mot dem. I andra länder
får unga mödrar besöka barnavårdscentraler, i Irak hängs de, säger
författarinnan Haifa Zangana sammanbitet där hon står allt för tunt
klädd och med fruset silvergrått hår och ser ut över Sveavägen i
Stockholm.



Wassan, Zainab och Liq är 31, 26 och 25 år gamla och sitter i Kadhimiyafängelset i Bagdad.



De anklagas alla tre för motstånd mot ockupationen (“offences against
the public welfare”) av en regering som inte kan förse Bagdad med
elektricitet.  Två av de dödsdömda är mammor med småbarn, ett barn
på tre år och ett annat bara ett år gammalt som är fött i fängelset.



Ingen har fått träffa en advokat och rättegångarna såväl som domarna strider mot internationell lag.



Men även om de dödat irakiska militärer vilket de anklagas för, är de i
sin fulla rätt, menar Zangana. Ockupationen är olaglig. Kampen legitim.



Hon säger det med en självklarhet i rösten som om det gällde ett kakrecept. Motståndsförfattarinnan är på Sverigebesök.



Tvingades fly Irak

Haifa Zangana föddes 1950 i Bagdad. Hon var politiskt aktiv greps,
fängslades och fördes till Abu Ghraib. Efter ett halvår släpptes hon
och flydde till Storbritannien 1976. Ett land som då stod vid Saddam
Husseins sida. Sedan dess har hon arbetat som författare och
journalist. Vid krigsutbrottet 2003 skrev hon i The Guardian att
krigsplanerna tvingade henne att stå vid sin diktators och torterares
sida. I alla intervjuer under sitt besök i Stockholm får hon frågan: är
det värre nu än under Saddam?



– Han är inte det irakiska folkets moraliska måttstock på något sätt.
Vare sig det gäller statsskick eller repression. Vi har – med eller
utan Saddam – rätt till frihet och demokrati och det är inte det vi
upplever nu direkt, säger hon och suckar.



Akademiker mördas

Några kvarter bort på Resecentrum kostar en stor fyrfärgskarta över
Irak 20 kronor. Priset är skrivet på en röd etikett. Det är rea. På ena
sidan en vägkarta över landet. På den andra en stadskarta över Bagdad
med utmärkta sevärdheter.



– Numera är Tigris fylld av uppsvällda lik och avföring. Vattnet går
inte att dricka men invånarna har inget val, sju av tio irakiska barn
lider av diarré, säger Haifa Zangana.



I Bagdad som en gång var en intellektuell fyr i arabvärlden befinner
sig nu universiteten i fritt fall. Under ockupationen mördas
systematiskt Iraks akademiker. På medicinutbildningen finns bara två
professorer kvar i livet. Endast 30 procent av barnen går i skolan.

 

– Vi förlorar en generation irakier och detta är en mänsklig katastrof
som inte går att mäta i pengar. En av de mänskliga rättigheterna är
rätten till liv. I Irak förnekas vi rätten till en värdig död.



Haifa Zangana berättar att flera historier om övergrepp mot kvinnor i
de irakiska fängelserna nu kommer fram. I ett aktuellt fall anklagar
två kvinnor öppet irakiska regeringssoldater för att ha våldtagit
dem.  Hos Amnesty finns 80 fall dokumenterade.



– Tidigare teg man av skam men nu säger man att det är USA som bär skammen för våldtäkterna, det är en positiv utveckling.

Hur många kvinnor som sitter häktade utan rättegång i Irak vet ingen.
En irakisk människorättsorganisation uppger att det är 2.000 personer.
Haifa Zangana menar att siffran är 80.000.



Enligt ministern för mänskliga rättigheter i den irakiska regeringen är antalet två.



Haifa Zanganas berättelser om situationen för irakiska kvinnor är unik.
Inte främst för det hon säger men för att det är hon som säger det.



Från Irak kan man läsa mycket skrivet av journalister som varit i
landet några månader eller utrikeskorrespondenter som sitter i
luftkonditioneringens Amman. Hennes senaste bok kommer också att vara
den första om irakiska kvinnor – av en irakisk kvinna: Interacted
Struggle – a short history of women in Iraq. Ett kapitel i boken kommer
att handla om kvinnor i motståndet. Men det blir enligt Zangana inte
djuplodande.



– Jag vill inte ge amerikanarna någon information som de inte redan har.



Kolonial feminism

En stor del av boken kommer istället ägnas åt en uppgörelse med vad hon
kallar de ”koloniala feministerna”. Det är de kvinnor som i februari
och mars 2003, veckorna innan invasionen, bildade flera irakiska
kvinnoorganisationer med namn som innehöll orden kvinnor, demokrati och
frihet. Över 200 fototillfällen i veckan arrangerades tillsammans med
amerikanska politiker. Idén var att ge invasionen ett moraliskt ansikte.



– Varje gång Bush talar till nationen så står de där med händerna i
luften och applåderar samtidigt som bomberna faller över deras systrar
i Irak.



Plötsligt spänner Haifa Zangana ögonen i en och tar spjärn med armbågarna mot bordet.



– Jag vill inte göra er deprimerad, säger hon. Det finns hopp. Det
irakiska motståndet. Det sätter stopp för USA:s operationer men till
ett väldigt högt mänskligt pris.



För detta ställningstagande har hon fått mycket kritik. Men hon är bergfast i sin övertygelse.



– Det var inte precis The Royal Shakespeare Company eller Chicagos
symfoniorkester som Storbritannien och USA skickade till oss. När de
skickar den mest brutala krigsmaskinen, kan man inte förvänta sig en
kamp med blanka vapen, är hennes svar.



Mötte regeringschefen

Haifa Zangana spänner sedan upp den historiska parallellen till
motståndet under andra världskriget och Algeriets frigörelse. Nationell
motståndskamp kan nöta ner en ockupation.



– Motståndet har sedan invasionen dagligen angripit ockupationsmakten
över hela landet, dödat minst 3.000 amerikanska soldater och sprängt
hundratals stridsfordon och helikoptrar. Det har de facto sett till att
sätta stopp för USA:s planer att förvandla Irak till ett lydrike.
Motståndet måste bedömas för vad det åstadkommer och i Irak har det
kommit väldigt långt på kort tid.



När Haifa Zangana för några år sedan talade på den första sessionen för
FN:s Råd för Mänskliga Rättigheter i Genève fick hon på väg från mötet
genom byråkratins långa korridorer syn på Iraks dåvarande regeringschef
Iyad Allawi.



Han satt med en kaffe vid ett bord och ropade till henne att komma och
slå sig ner samtidigt som han flyttade på sig för ett ge plats. När han
såg hennes min la han till: Vi är också mot ockupationen.



Haifa gick fram till bordets kortsida och svarade:

– Den dagen du och din rege-ring går och ställer er framför en
amerikansk militärbas och kräver att de ska lämna landet, den dagen
kommer jag att demonstrera med dig.



 – Det förstår du själv att det inte går. Amerikanarna skulle se oss som terrorister.



– Jag lovar dig Allawi, att om den dagen kommer ska jag se till att du åtnjuter beskydd från de du kallar terrorister.



Zangana berättar anekdoten för att illustrera hur alla idag säger sig
vara mot ockupationen: från det väpnade motståndet till
regeringschefen. Frågan, menar hon, är vad man gör för att bekämpa den.




Hon tar återigen upp de tre dödsdöma kvinnorna och manar till
protester. Hon tror att en stark antikrigsrörelse kan spela en stor
politisk roll och hon är övertygad om att det kommer en dag då hon
återvänder till Irak för att skriva noveller.



– Jag vill återvända till det Bagdad som jag minns. När ni kommer och
besöker mig i Bagdad så kan vi läsa poesi eftersom vi då har lämnat
döden bakom oss.



Stadskartan över Bagdad kanske visar sig vara ett bra köp.



Men innan Bagdad väntar närmast en resa tillsammans med den brittiska
parlamentsledamoten George Galloway till Euroasia mötet i Kazakstan. På
frågan vad hon ska göra på där svarar hon:

– Ställa till med ett himla liv.



MARTIN SCHIBBYE

Proletären 11, 2007





Frågor & svar

• Hur stor är risken för inbördeskrig?

– Det har vi redan mellan miliserna. Underblåst av ockupationen. De
miliser som utför massakrer på civila hör inte till motståndet och
mellan det irakiska folket finns inget inbördeskrig. Det verkliga
kriget pratar heller ingen om: Det irakiska motståndet mot
ockupationsmakten.



• Hur är kvinnors situation i Irak

– Före invasionen fanns det en kvinnoorganisation i Irak. Idag finns
det 86 stycken finansierade av amerikanska SIDA. Det kan vid en första
anblick verka som ett tecken på jämställdhet men det är tvärtom.
Kvinnorna i Irak var på väg mot stora framsteg men sanktionerna, krigen
och ockupationen satte stopp för detta. Tidigare hade man rätt till
utbildning och en förhållandevis stark ställning på arbetsmarknaden. Nu
är vi tillbaka till hur det var under den brittiska ockupationen:
kvinnorna hänvisas till hemmen.





Om Haifa Zangana

Född 1950 i Bagdad. Flydde från Irak till London 1976 efter en tid som
fängslad oppositionell. Haifa Zangana är även ordförande i Irakiska
kommittén för nationella medier och kultur, en Londonbaserad
frivilligorganisation som stöder motståndet mot de amerikanska
styrkorna.



Som författare har hon publicerat romanerna ”Through the vast halls of
memory”(1991), ”Keys to a city”(2000) och ”Women on a journey. Between
Baghdad and London” (2007). I höst kommer hennes nästa bok:
”Interrupted struggle. A short history of women in Iraq.”



Haifa Zangana bjöds in till Sverige av organisationen Iraksolidaritet.