Hoppa till huvudinnehåll
Av

Irakkriget 5 år: ”Vi accepterar aldrig ockupationen av vårt land"

I oktober 2002 reste Proletärens Patrik Paulov runt i Irak. Mindre än ett halvår senare deklarerade George W Bush att ”befrielsen av Irak” inletts. Det var startskottet på den katastrof som fortfarande pågår. Fem år efter krigsstarten återknyter Proletären till det land som gick i förskräckt väntan på kriget. Hur var livet i Irak hösten 2002? Hur såg folket på framtiden? Redan då förklarade irakierna att de aldrig kommer att acceptera en utländsk ockupation. Vi följer också upp vad som hänt i Irak under de fem åren av krig och hur det gått för några av de irakier som Proletären mötte 2002, vilket leder oss till Abu Ghraib-fängelset och Sverige.




•• Det finns minnesbilder som bleknar med tiden och till slut faller i glömska. Och så finns det andra, som etsar sig fast och aldrig kommer att suddas ut. Som ett samtal i Bagdad en eftermiddag i oktober 2002.

Jag sitter i den slitna soffan i personalrummet och försöker intervjua tre unga hotellstäderskor om deras liv och tankar. Det går trögt, de tycker väl att deras vardag inte är mycket att berätta om. Men så förs krigshotet på tal. Jag minns hur Kaffe Agel, den tidigare tystlåtna tjejen, sträcker på sig, slår med knytnäven i handen och säger:

– Alla väntar på att amerikanerna ska komma så att vi kan slå tillbaka dem. Tro mig, inga flickor i Bagdad är rädda för dem.

Då kändes det mest som tomma ord, som ett försök att i en desperat situation åtminstone visa lite trots. Idag vet jag bättre.

*
Efter fem år av imperialistiskt krig och ockupation, efter att nästan dagligen ha matats med bilder av kaos, förstörelse och blodbad, av den största flyktingvågen i världen, är det svårt att berätta om Irak innan kriget.

Visst var situationen allvarlig redan då. Irak var ett land märkt av kriget mot Iran, Gulfkriget och FN:s ekonomiska sanktioner. Endast spillror återstod av det välfärdssamhälle som under 1970- och 1980-talen byggdes upp med hjälp av oljeinkomsterna.

Men jämfört med idag var Irak före kriget ett fungerande och tryggt land, om än fattigt, nedtryckt och hotat. Människor arbetade, studerade, bildade familj, spelade fotboll, åt sliskiga bakverk och uttryckte stolthet över att Irak var ”civilisationens vagga”.

Det som fördunklade tillvaron var att irakierna levde i ”ondskans centrum”. Att Bush och Blair ansåg att just deras land måste svältas ut och störtas i krig, för att övriga världen ska kunna leva i fred.

Vår resa i oktober 2002 började med en lång bussfärd från Syrien, genom Anbarprovinsens ökenlandskap som floden Eufrat senare gav grönska, och vi passerade staden Falluja, som snart skulle bli känd världen över. När gruppen på tjugo svenskar slutligen nådde Bagdad var det svårt att ta till sig att vi befann oss i ”ondskans centrum”. Mångmiljonstaden sjöd av liv med invånare som utförde sina vardagliga sysslor. De handlade mat på marknaden, gick till skolan, bakade bröd, metade fisk i Tigris och sålde läsk på gatan.

Bagdad visade sig vara en gästvänlig stad, där en blekhyad västerlänning möttes med glada hälsningar på bruten engelska och tryggt kunde promenera ensam i kvällsmörket. Och där en taxichaufför i slitna kläder och med en fallfärdig bil bestämt skakar på huvudet och ger tillbaka pengar när vi betalat för mycket.

Men under ytan fanns rädslan för framtiden. Irakierna visste att kriget skulle komma, och de visste, visa av tidigare erfarenheter, att det skulle bli fruktansvärt.

*
Ett av de första besöken i Bagdad gick till muséet Amiriyah. Det var under Gulfkriget 1991 ett skyddsrum, där hundratals människor sov på nätterna för att undkomma USA-alliansens bomber. En tidig morgon i februari gick de amerikanska stridsplanen till angrepp och förvandlade skyddsrummet till en dödskammare. Lokalerna rökfylldes. Temperaturen steg flera hundra grader. Över 400 människor miste sina liv.

Intesar Ahmed guidade oss genom bombkratrar, trasiga väggar och bilder uppsatta till minne av offren.

– USA:s bomber mördade våra grannar och vänner. De var civila, mest kvinnor och barn, som tagit skydd för natten…Om USA anfaller oss igen, så kan ni här i detta skyddsrum se vad resultatet kommer att bli, sa hon och tillade:

– Varje dag får vi höra att det ska bli krig. Det känns som om det aldrig tar slut.
Denna begynnande hopplöshet mötte vi många gånger. I en annan del av huvudstaden träffade vi trebarnsmamman Marim.

– Framtiden? Hon skakar på huvudet och kramar om sin son. Vi har inga planer, vi kan inte planera. Vi bara väntar…Du kan fråga alla kvinnor här och du får samma svar. Vi har det svårt, vi lider.

*
Kort innan kriget bröt ut förklarade Sveriges socialdemokratiska utrikesminister Anna Lindh att hon var ”direkt avvisande till tanken att det är oljan som ligger till grund för USA:s planer mot Irak”.

De irakier vi mötte höll inte med.

Murtada Hassan, chefsläkare, Bagdad:
– Oljan är orsaken. Hade vi varit fattiga hade ingen velat attackera oss, då hade ingen brytt sig om Irak.

Ali Ghazwan, lärare, Bashika:
– Varför låter inte Bush oss leva i fred? Det enda Bush tänker på är oljan. Därför tänker han förstöra vårt land och döda oskyldiga.

Raad Aziz, statstjänsteman, Bagdad:
– För det första vill de störta Saddam Hussein och installera en regering som gillar USA. För det andra vill de ta kontroll över oljan, och för det tredje vill de förbättra möjligheten för Sharon att mörda palestinier.

Gabriel T Kassab, ärkebiskop för kaldeiska församlingen i Basra:
– Idag lider USA av en sjuka, Irak-sjukan. När jag var i USA såg jag att de har egna problem, som fattigdomen. Det struntar de i. Min personliga uppfattning är att det är oljan de vill åt.

*
Att säga att detta erövringskrig startade 20 mars 2003 är fel. Irak hade då befunnit sig i ett krigstillstånd i tretton år. För krig kan föras med olika vapen.

Ett är ”de hårdaste, mest vittomfattande sanktionerna i historien”, som upphovs-männen i USA:s utrikesdepartement beskrev dem. De infördes av FN efter Iraks invasion av Kuwait 1990. Men det var USA och Storbritannien som såg till att de var i kraft i tolv år efter att Irak lämnat Kuwait. Syftet sas vara att hindra militär rustning, men det var folket som drabbades. Två FN-chefer i Irak avgick då de vägrade ”administrera ett folkmord”.

Hur sanktionerna verkade fick vi se på barnsjukhuset al-Mansour i Bagdad.

– Våra händer är bakbundna. Jag och mina kollegor tvingas se på när patienterna dör på grund av sanktionerna, sa chefsläkaren Murtada Hassan uppgivet. Han berättade att Irak förbjudits att importera mediciner och teknisk utrustning nödvändiga för en fungerande vård.

Vi guidades runt på sjukhuset. Det var tungt att möta de förtvivlade föräldrarna och deras utmärglade barn.

– Vi har inte ens tillgång till antibiotika, människor dör av enkla sjukdomar. Föräldrarna undrar vad som händer med deras barn. Det går inte att berätta sanningen, att vi inte kan behandla dem, sa läkaren
Kadhm Abid Mohammed bittert.

Det var inte bara hälsosektorn i Irak som föll från europeisk till tredje världennivå. Också utbildningsystemet slogs sönder av det ekonomiska strupgreppet. Samira Ali, biträdande rektor på en låg- och mellanstadieskola i Bagdad, berättade att 30 av skolans 400 pojkar slutat därför att de var tvungna att bidra till familjeförsörjningen.

En som var upprörd och bekymrad över hur västvärlden behandlade det irakiska folket var Marcus J Dolder, chef för Internationella Rödakorskommittén i Irak.

– Irak har drabbats av mycket lidande på grund av sanktionerna. Det är ett land i förfall…Men situationen kommer att bli mycket värre om USA anfaller. Det skulle skapa en enorm misär.

Kriget förbereddes också på andra sätt.

Några dagar innan vi åkte till Mosul i norra Irak bombade amerikanskt och brittiskt stridsflyg ett område utanför staden. Fyra dödades och elva skadades, enligt irakiska medier. Det skedde alltså i oktober 2002, fem månader innan krigsutbrottet.

Vi hörde stridsplanen ovanför oss, som i strid med internationell rätt kränkte irakiskt luftrum. Detta tillhörde vardagen för invånarna i norra och södra Irak. Enligt USA och Storbritannien angreps militära mål. Enligt irakierna drabbades också civil verksamhet och civila irakier.

Ännu viktigare som krigsförberedelse var den avväpning och kartläggning av Iraks militärmakt som utfördes av FN:s vapeninspektörer. Det ”farliga, aggressiva” Irak förvandlades till ett lätt offer för en ”demokrati- och frihetsspridande” supermakt.

*
I sista delen av Proletärens reportageserie från Irak hösten 2002 fanns följande rader:

”Det känns overkligt.

Detta land, fullt av vänliga men hårt prövade människor, kan snart stå i brand. Med bomber fallande från himlen, strider mellan husen, döda kroppar ruttnande i värmen, akut brist på rent vatten och mat och översvämmat avloppsvatten stinkande längs gatorna/…/

Vad kommer att hända med tolvårige Hassan, som varje dag efter skolan försöker hitta någons skor att putsa för att få ihop några kronor till familjeförsörjningen; eller med den utfattiga familjen Abdul Kader utanför Mosul, som tappert kämpar för överlevad genom tillfälliga jobb, nu som vakter för en vattenpump; eller med städerskorna Kaffe, Jamela och Suhair i Bagdad, vars lön från hotellet på fem dollar i månaden ska räcka till både dem själva och deras familjer?/…/Jag måste åter skriva det, allt känns overkligt.

Imperialismen är beredd att slakta tiotusentals, ja kanske hundratusentals människor och förstöra livet för många fler, bara för att tillfredsställa sina intressen.”


Aldrig förr har jag hoppats så mycket att jag skulle ha fel.

*
Jag vaknade vid halv tre på morgonen den 20 mars 2003. Det var omöjligt att sova. SVT sände direkt. En kamera filmade nattmörkret i Bagdad. Vid halvfyratiden syntes ljusskenet från den första attacken. Kommentatorn drog både den ena och den andra slutsatsen utan att veta mer än någon annan tv-tittare.

När George W Bush, representant för det verkliga ”ondskans centrum” om det nu finns ett sådant, talade till världen och förklarade att kriget inletts, vällde känslorna av avsky och förtvivlan fram.

Tre veckor senare spreds bilder av hur Saddam-statyn utanför Palestine hotel störtades i marken och krossades. Att det skedde med hjälp av en amerikansk stridsvagn och av en liten skara irakier valde Åsne Seierstad och övriga journalister som bodde på detta förnämna hotell att inte visa.

*
Kriget och ockupationen blev värre än vad jag befarade 2002. En studie från brittiska Research Opinion Business från 2008 anger dödstalet till över en miljon. Det är som om Irak hade drabbats av ett ”11 september” en gång i veckan i fem års tid.

FN rapporterar att fyra av landets 27 miljoner invånare inte vet om de kommer att ha tillräckligt med mat nästa dag. Elva miljoner saknar rent vatten. Den brittiska hjälporganisationen Oxfam uppger att undernäringen bland barn stigit från 19 procent 2003 till 28 procent 2007. Över fyra miljoner irakier har drivits på flykt, hälften av dem har lämnat Irak.

Kriget har också visat imperialismens förakt för det irakiska kulturarvet. Nationalmuseet i Bagdad, med ovärderliga kulturskatter från de tidiga civilisationerna i Mesopotamien, utsattes för plundring och förstörelse under ockupationens första veckor. På de 2600 år gamla murarna i den historiska staden Babylon har USA byggt en helikopterplatta. Gyllene moskén i Samarra, vars väggar och kupol glittrande så intensivt i solskenet att vi knappt kunde titta på dem, har sprängts i bitar. Det vi såg i Irak 2002 går aldrig att se igen.

Vad som hänt merparten av de hundratals människor jag mötte i Bagdad, Basra, Mosul, Karbala och andra irakiska städer vet jag inte. Men några öden är kända:

Muhammed  hamnade i Abu Ghraib-fängelset (se separat artikel).

Gabriel T Kassab, ärkebiskopen i Basra som anklagade USA för att lida av Irak-sjukan, väcktes en morgon i krigets inledningsskede av att en projektil flög in genom fönstret. Målet för USA:s attack var grannhuset. Han varnade tidigt för att den sedan århundraden etablerade samexistensen mellan olika religiösa och etniska grupper förbytts i förföljelser och trakasserier. I oktober 2006, då nästan alla kaldeiska familjerna flytt Basra, konstaterade påven att Irak var för farligt. Gabriel T Kassab förflyttades till Australien.

Qassem kom nyligen till Sverige med sin familj. När jag i mars 2008, fem och ett halvt år efter att vi möttes i Bagdad, talar med honom är det med förtvivlan i rösten han berättar om sig och sitt hemland.

– Jag säger inte att Saddam var bra, alla länder har sina problem, säger Qassem. Men innan USA invaderade Irak var det fred i vårt land och sunniter, shiiter, kristna och judar levde tillsammans och gifte sig med varandra. Nu dödas människor dagligen på grund av religiös tillhörighet. Mitt hus har stormats av både amerikaner och miliser. Vi saknar el och vatten, bränslepriserna har chockhöjts.

• Men Bush har ju befriat Irak och gett er frihet och demokrati. Borde inte ni irakier vara nöjda?
Qassem hånskrattar. Fem år efter krigs-starten är han på flykt 350 mil från sitt hem i Bagdad och har mist allt som han byggt upp under sitt 40-åriga liv.

– Det var vackra ord från Bush. Men se vad som hänt med vårt land. Redan innan kriget dödade sanktionerna 700.000 irakiska barn. Jag vill fråga Bush och den irakiska regeringen hur många barn de dödat de senaste fem åren, och varför. Har de gjort allt detta för oljan?

*
Ljuset i mörkret är det irakiska folkets vägran att underkasta sig ockupationsmakten, dess vägran att låta imperialismen ta över och plundra deras land.

Motståndskampen inleddes i april 2003. Men grunden för befrielserörelsen fanns där långt tidigare. Det var inte bara städerskan Kaffe Agel och hennes arbetskamrater som under vår Irakresa gav uttryck för det som skulle komma. Såväl vid korta, spontana möten som vid planerade intervjuer fick vi höra att irakierna själva vill bestämma över sitt land och inte tänker låta någon komma och stjäla deras olja.

Det finns ett samtal i detta ämne som fastnat i minnet. Vi var tre svenskar som sent en kväll bjudits in till Abduls kontor. Han var en officer i Iraks armé som pensionerat sig och ”lämnat politiken bakom sig”, som han uttryckte det. Då, i oktober 2002, drev han en liten resebyrå.

Han talade om det goda livet före sanktionerna, om den minskade turistströmmen och om det stundande kriget. Klarsynt sammanfattade han vad som skulle hända:

– Det är klart att Irak inte har vapen att stå emot USA, men det irakiska folket kommer inte att tillåta amerikanerna att ockupera vårt land. Jag tror på en seger för Irak. Det är inte vi som attackerar USA utan de som attackerar oss. Och kom ihåg vad vietnameserna gjorde…

PATRIK PAULOV
Proletären 11, 2008

Tack till Irakresearrangörerna Birgitta Elfström och Arne Malmgren, Varbergs FN-förening, för kontakter och tips.