Irakkriget 6 år: Obama släpper inte Irak
Situationen i Irak mars 2009 kan sammanfattas med följande: USA tänker inte släppa sitt grepp om landet och dess olja. Vilket betyder att irakiernas motståndskamp fortsätter.
”Att störta Saddam Husseins regim är enda vägen som fred kan uppnås. De närmaste veckorna bör bli början till slutet på årtionden av krig för folken i Irak och för regionen.”
Orden är inte George W Bushs utan Carl Bildts och skrevs i en debattartikel i International Herald Tribune den 28 januari 2003. Mindre än två månader senare inleddes kriget.
Sex år har nu gått. Den massdöd, flyktingkatastrof och förödelse som drabbat det irakiska folket är väl känd och behöver knappast upprepas här. Listan över förbrytelser begångna av USA och dess allierades är lång.
Inget systemskifte
Inför det amerikanska presidentvalet förra året sattes stort hopp till att en seger för Barack Obama skulle betyda förändring. Obama var ju, till skillnad från nästan alla andra etablerade politiker i USA, motståndare till ett anfall på Irak.
Men personskifte är inte detsamma som systemskifte. USA-imperialismen och dess intressen består. De förändringar som Obamas administration står för är främst taktiska. De syftar till att finna andra och för USA mindre kostsamma metoder att lägga under sig det oljerika Mellanöstern.
Under Bushs sista månader slöts det så kallade säkerhetsavtalet SOFA med den irakiska regeringen i Bagdad. Det går att ifrågasätta hela grundvalen för detta avtal mellan ockupationsmakten och en av ockupationsmakten tillsatt regering.
Men också avtalstexten i sig visar att det varken handlar om något totalt trupptillbakadragande från Irak eller maktöverlämnande till irakierna.
Finna nya former
Med säkerhetsavtalet ”legaliseras” de amerikanska truppernas närvaro i Irak fram till 31 december 2011. Under dessa tre år hoppas USA hinna stärka de civila och, ännu viktigare, de militära institutioner som skapats under ockupationen. Syftet är inte att överlämna landet i irakiernas händer. Snarare att finna andra – och i pengar och amerikanska liv mindre kostsamma – former för ett Irak under USA:s kontroll. Det handlar också om att trupp måste förflyttas till Afghanistan, där upproret mot USA-Nato-ockupationen blivit allt starkare.
Obama är på det stora hela överens med den linje som Bushadministrationen stakade ut i säkerhetsavtalet. Att fortsätta ockupationen med 140000 soldater i Irak är omöjligt, ett faktum som stärkts av den djupa ekonomiska krisen. Därför måste den irakiska armén spela en roll större i att försvara USA:s intressen och bekämpa det irakiska motståndet.
Irakiernas kamp för att befria Irak från ockupation har inte upphört. USA och dess irakiska allierade har till delar lyckats försvaga motståndskampen, som i Anbarprovinsen (se reportage från Falluja på nästa sida). Men det betyder inte att det irakiska folket accepterar den utländska militära närvaron eller att motståndet upphört.
Det vet ockupationsmakten myc-ket väl. Varför skulle USA annars, sex år efter kriget inleddes, fortfarande ha kvar 140000 soldater i Irak?
Från de etablerade medierna matas vi med uppgifter om sprängdåd mot civila på marknadsplatser eller attentat mot pilgrimer. Dessa skylls på det kvarvarande och påstått allt mer desperata motståndet, och används för att motivera att USA måste stanna i Irak till 2011, och förmodligen långt därefter också.
Aktivt motstånd
Det som dagligen sker, och som ökar pressen på Obama att minska antalet amerikanska måltavlor och överlåta en större del av krigandet till irakiska armén, hör vi sällan något om.
Muslimska lärdes förbund i Irak är en civil organisation med nära band till Fronten för jihad och förändring, som samlar några av de ledande motståndsgrupperna. Förbundet rapporterar ständigt om nya motståndsattacker. Det är naturligtvis inte fattiga, förtryckta irakier som är måltavlan utan USA:s militärbaser, patruller och soldater, liksom den irakiska armén och polisen som allt mer övertar de utländska truppernas uppgifter.
Bildts vackra ord om ”slutet på årtionden av krig för folken i Irak och för regionen” kan inte uppnås så länge ockupationen fortgår – och Obama har inga planer på att avsluta den. Tvärtom planeras för fortsatt närvaro av tusentals soldater på de amerikanska baser som finns över hela landet, som den yttersta garanten för det framtida inflytandet i Irak.
Det enda alternativ som irakierna har är fortsatt motstånd.
PATRIK PAULOV
Proletären nr 12, 2009
Brev till Obama från Irakiska motståndet
”President Obama, det lidande vårt folk har tvingats utstå är bortom vad som går att förstå. Och de ändlösa brott som era trupper liksom grannländerna begått kan inte göras ogjorda eller avfärdas, inte heller kan de sopas under mattan. Era trupper ockuperar fortfarande landet och dödar oskyldiga, och det är därför som vi endast kan tilltala er som president för en ockupationsmakt.
Det irakiska folket är besviket över er plan. Det förväntar sig att alla era trupper lämnar landet, inte bara delar av dem. Vårt folk önskar ett fullständigt slut på ockupationen och inte ett fullgörande av ett strategiskt avtal som under er företrädares sista dagar skyndades fram i strid med folkviljan /…/
Vi i det irakiska motståndet förnyar vårt löfte till vårt folk och till våra bröder och systrar i den globala familjen att fortsätta slåss och kämpa för att befria Irak och ge våra allierade möjlighet att följa oss.
Medan ni förberedde er nya strategi att lämna Iraks gator och motorvägar till era kollaboratörer, och gömma era trupper bakom murarna till fästningar och gröna zoner som förberedelse för en minimerad långsiktig närvaro, har vi förberett oss på att bemöta er nya taktik och vi kommer att ta uti med den på lämpligt sätt.”
Brev till Barack Obama från motståndsgruppen Rafidan, politiska kommittén Bagdad, som ingår i Fronten för Jihad och förändring
Röster från Irak
Vi menar att Obama redan har ändrat sitt ursprungliga löfte och förlängt tiden för det så kallade tillbakadragandet från Irak. Det är tydligt att hans armé kommer att stanna till slutet av 2011 och i själva verket kommer han att finna skäl att ytterligare förlänga denna period i åratal. /…/Alla motståndsgrupper insisterar på att befrielsen endast kan uppnås genom att fortsätta banka in huvudet på ockupanterna.”
Abdul Jabbar al-Kubaysi, ledare för den politiska motståndsfronten Irakiska patriotiska alliansen.
Tänk också på att valdeltagandet var 51 procent. De flesta irakier är cyniska till regeringen oavsett vilken det är, de ser den mer som ett bedrägeri än som en administration…De ser på regeringen som någonting som du måste muta för att få det minsta jobb eller service.”
Patrick Cockburn, brittiska Independents korrespondent i Bagdad, om synen på Iraks politiska system
Orden är inte George W Bushs utan Carl Bildts och skrevs i en debattartikel i International Herald Tribune den 28 januari 2003. Mindre än två månader senare inleddes kriget.
Sex år har nu gått. Den massdöd, flyktingkatastrof och förödelse som drabbat det irakiska folket är väl känd och behöver knappast upprepas här. Listan över förbrytelser begångna av USA och dess allierades är lång.
Inget systemskifte
Inför det amerikanska presidentvalet förra året sattes stort hopp till att en seger för Barack Obama skulle betyda förändring. Obama var ju, till skillnad från nästan alla andra etablerade politiker i USA, motståndare till ett anfall på Irak.
Men personskifte är inte detsamma som systemskifte. USA-imperialismen och dess intressen består. De förändringar som Obamas administration står för är främst taktiska. De syftar till att finna andra och för USA mindre kostsamma metoder att lägga under sig det oljerika Mellanöstern.
Under Bushs sista månader slöts det så kallade säkerhetsavtalet SOFA med den irakiska regeringen i Bagdad. Det går att ifrågasätta hela grundvalen för detta avtal mellan ockupationsmakten och en av ockupationsmakten tillsatt regering.
Men också avtalstexten i sig visar att det varken handlar om något totalt trupptillbakadragande från Irak eller maktöverlämnande till irakierna.
Finna nya former
Med säkerhetsavtalet ”legaliseras” de amerikanska truppernas närvaro i Irak fram till 31 december 2011. Under dessa tre år hoppas USA hinna stärka de civila och, ännu viktigare, de militära institutioner som skapats under ockupationen. Syftet är inte att överlämna landet i irakiernas händer. Snarare att finna andra – och i pengar och amerikanska liv mindre kostsamma – former för ett Irak under USA:s kontroll. Det handlar också om att trupp måste förflyttas till Afghanistan, där upproret mot USA-Nato-ockupationen blivit allt starkare.
Obama är på det stora hela överens med den linje som Bushadministrationen stakade ut i säkerhetsavtalet. Att fortsätta ockupationen med 140000 soldater i Irak är omöjligt, ett faktum som stärkts av den djupa ekonomiska krisen. Därför måste den irakiska armén spela en roll större i att försvara USA:s intressen och bekämpa det irakiska motståndet.
Irakiernas kamp för att befria Irak från ockupation har inte upphört. USA och dess irakiska allierade har till delar lyckats försvaga motståndskampen, som i Anbarprovinsen (se reportage från Falluja på nästa sida). Men det betyder inte att det irakiska folket accepterar den utländska militära närvaron eller att motståndet upphört.
Det vet ockupationsmakten myc-ket väl. Varför skulle USA annars, sex år efter kriget inleddes, fortfarande ha kvar 140000 soldater i Irak?
Från de etablerade medierna matas vi med uppgifter om sprängdåd mot civila på marknadsplatser eller attentat mot pilgrimer. Dessa skylls på det kvarvarande och påstått allt mer desperata motståndet, och används för att motivera att USA måste stanna i Irak till 2011, och förmodligen långt därefter också.
Aktivt motstånd
Det som dagligen sker, och som ökar pressen på Obama att minska antalet amerikanska måltavlor och överlåta en större del av krigandet till irakiska armén, hör vi sällan något om.
Muslimska lärdes förbund i Irak är en civil organisation med nära band till Fronten för jihad och förändring, som samlar några av de ledande motståndsgrupperna. Förbundet rapporterar ständigt om nya motståndsattacker. Det är naturligtvis inte fattiga, förtryckta irakier som är måltavlan utan USA:s militärbaser, patruller och soldater, liksom den irakiska armén och polisen som allt mer övertar de utländska truppernas uppgifter.
Bildts vackra ord om ”slutet på årtionden av krig för folken i Irak och för regionen” kan inte uppnås så länge ockupationen fortgår – och Obama har inga planer på att avsluta den. Tvärtom planeras för fortsatt närvaro av tusentals soldater på de amerikanska baser som finns över hela landet, som den yttersta garanten för det framtida inflytandet i Irak.
Det enda alternativ som irakierna har är fortsatt motstånd.
PATRIK PAULOV
Proletären nr 12, 2009
Brev till Obama från Irakiska motståndet
”President Obama, det lidande vårt folk har tvingats utstå är bortom vad som går att förstå. Och de ändlösa brott som era trupper liksom grannländerna begått kan inte göras ogjorda eller avfärdas, inte heller kan de sopas under mattan. Era trupper ockuperar fortfarande landet och dödar oskyldiga, och det är därför som vi endast kan tilltala er som president för en ockupationsmakt.
Det irakiska folket är besviket över er plan. Det förväntar sig att alla era trupper lämnar landet, inte bara delar av dem. Vårt folk önskar ett fullständigt slut på ockupationen och inte ett fullgörande av ett strategiskt avtal som under er företrädares sista dagar skyndades fram i strid med folkviljan /…/
Vi i det irakiska motståndet förnyar vårt löfte till vårt folk och till våra bröder och systrar i den globala familjen att fortsätta slåss och kämpa för att befria Irak och ge våra allierade möjlighet att följa oss.
Medan ni förberedde er nya strategi att lämna Iraks gator och motorvägar till era kollaboratörer, och gömma era trupper bakom murarna till fästningar och gröna zoner som förberedelse för en minimerad långsiktig närvaro, har vi förberett oss på att bemöta er nya taktik och vi kommer att ta uti med den på lämpligt sätt.”
Brev till Barack Obama från motståndsgruppen Rafidan, politiska kommittén Bagdad, som ingår i Fronten för Jihad och förändring
Röster från Irak
Vi menar att Obama redan har ändrat sitt ursprungliga löfte och förlängt tiden för det så kallade tillbakadragandet från Irak. Det är tydligt att hans armé kommer att stanna till slutet av 2011 och i själva verket kommer han att finna skäl att ytterligare förlänga denna period i åratal. /…/Alla motståndsgrupper insisterar på att befrielsen endast kan uppnås genom att fortsätta banka in huvudet på ockupanterna.”
Abdul Jabbar al-Kubaysi, ledare för den politiska motståndsfronten Irakiska patriotiska alliansen.
Tänk också på att valdeltagandet var 51 procent. De flesta irakier är cyniska till regeringen oavsett vilken det är, de ser den mer som ett bedrägeri än som en administration…De ser på regeringen som någonting som du måste muta för att få det minsta jobb eller service.”
Patrick Cockburn, brittiska Independents korrespondent i Bagdad, om synen på Iraks politiska system