Många aktörer bakom palestinsk tragedi

Den bild av utvecklingen i Palestina som medier och politiker i västvärlden sprider ger i bästa fall bitar av sanning. I sämsta fall, som när kaoset beskrivs som ett försök av en extremreligiös terroristorganisation att skapa en islamiststat på Gaza, blir bilden rent lögnaktig. Våldsutbrottet måste sättas in i ett större sammanhang, där Israel och västvärlden, inklusive EU-landet Sverige, spelat en smutsig roll.

För att förstå dagens situationen krävs en tillbakablick.

Färdplan för splittring
Låt oss börja i mars 2003. Då presenterade kvartetten (USA, EU, Ryssland och FN) den så kallade Färdplanen för fred. Proletären konstaterade då att dess syfte inte var en rättvis fred utan palestinsk splittring och underkastelse. USA, som författat ”fredsplanen”, önskade ersätta Yassir Arafats ledarskap med västvänliga palestinier som Mahmoud Abbas och Mohammed Dahlan, som skulle kunna ta i med hårdhandskarna mot Hamas och andra som deltog i motståndet mot ockupationen.

En liknande uppfattning uttryckte den palestinske författaren Edward Said. I juni 2003, strax före sin död, skrev han att  ”färdplanen är avsedd att a) underblåsa ett palestinskt inbördeskrig och b) att erbjuda palestinierna i stort sett ingenting i utbyte mot att de uppfyller israelisk-amerikanska krav på ’reformer’”.

Efter Yassir Arafats död fick kvartetten och Israel den palestinske ledare de propagerat för. Mahmoud Abbas tillträdde som nyvald president i januari 2005. Men det fanns ett problem. Det palestinska folket hade fått nog av Fatah, av dess korrumperade ledarskap och av förhandlingar med Israel som gett noll och intet.

Demokrati gav bojkott
I parlamentsvalet i januari 2006, utnämnt till det mest demokratiska någonsin i Mellanöstern, vann Hamas en jordskredsseger. Med detta inleddes en ny skamlig fas i förtrycket av palestinierna. USA-EU-Israel beslutade att bojkotta den folkvalda regeringen,  strypa den palestinska ekonomin och isolera Västbanken och Gaza. Det var en kollektiv bestraffning av ett helt folk för att de röstat fel.

Fattigdomen ökade, undernäringen bredde ut sig, arbetslösheten steg, den palestinska myndighetens kassa sinade och löneutbetalningarna frös inne. Då ska man komma ihåg att levnadsförhållandena, efter nästan 40 års ockupation och förtryck, var katastrofala redan innan bojkotten inleddes.

Problemen förvärrades av att Israel arresterade parlamentariker och ministrar knutna till Hamas och gjorde de demokratiska institutionerna oförmögna att arbeta.
Men också Fatah och president Abbas gjorde sin del för att sabotera, genom att vägra släppa ifrån sig greppet över delar av den palestinska myndigheten och dess säkerhetsstyrkor.

USA-stöd till Abbas
I slutet av förra året förekom blodiga sammanstötningar mellan Fatah och Hamas. Det är tragiskt men knappast märkligt att människor som lever i en sådan hopplös situation, och som dessutom står inför en övermäktig fiende, tar ut frustrationen på varandra. Men det står också klart att det fanns krafter som ville slå ut Hamas med våld, i enlighet med strategin från Färdplanen för fred.

I början av januari i år rapporterade nyhetsbyrån Reuters att USA anslagit 86,4 miljoner dollar till säkerhetsstyrkor lojala till Abbas. Enligt dokumentet från Bushadministrationen skulle pengarna bland annat gå till att ”bryta sönder terrorismens infrastruktur” (läs Hamas).

I februari föddes hoppet bland palestinierna om en förändring. Efter månader av förhandlingar och medling hade Fatah, Hamas och flera mindre palestinska fraktioner kommit överens om att bilda en palestinsk enhetsregering. Men hoppet försvann snabbt när västvärlden vägrade att erkänna denna regering och häva bojkotten. Istället agerade USA och EU för att på nytt splittra palestinierna genom att stödja Abbas och Fatah och på samma gång motarbeta Hamas. Israel genomförde nya massgripanden av Hamasföreträdare.

Kriminella element
Även om enhetsregeringen tillträtt kvarstod de interna palestinska motsättningarna. De väpnande sammanstötningarna och maktkampen mellan Fatah och Hamas fortsatte som tidigare. I april avgick inrikesminister Hani Qawas-mi, politiskt obunden, i protest mot att Fatahledare vägrat lämna ifrån sig kontrollen över sina väpnande styrkor.

Det var dessa säkerhetsstyrkor som var måltavlan när Hamas väpnande gren, Qassembrigaderna, gick till attack i Gaza förra veckan. Abbas och Fatahledningen kallar händelserna för en militärkupp. Hamas menar däremot att aktionen inte var riktad mot Fatah eller Abbas utan mot kriminella element som agerade i Fatahs namn.

Den som särskilt pekas ut är Mahmoud Dahlan, säkerhetsrådgivare åt president Abbas och västvärldens favorit, och hans ökända säkerhetsstyrka i Gaza. Dahlans män har under lång tid anklagats för att med våld attackera Hamasledare och terrorisera Gazas invånare. Redan 2003, efter att färdplanen för fred presenterats, kom rapporter om att USA erbjudit Dahlan stöd för att upprätta en väpnad styrka för att med kraft kunna slår ner Hamas och övriga motståndsrörelser.

Samarbetet har därefter fortsatt. I maj i år, mitt under de palestinska striderna, öppnade Israel gränsen till Gaza och släppte in 450 palestinska elitsoldater att ställas under Dahlans befäl. Elitsoldaterna hade fått utbildning i Egypten – allt betalt med amerikanska pengar. Detta var en ren provokation mot Hamas och mot den enhetsregering som tillträtt mindre än två månader tidigare.

Veckan innan Hamas genomförde sin aktion rapporterade israeliska Haaretz att företrädare för Fatah bett Israel om lov att föra in vapen och ammunition, som en förberedelse för kommande strider.

Storskalig attack
Efter att ha intagit säkerhetshögkvarteret i Gaza säger sig Hamas ha funnit dokument som bevisar förräderiet. Bland annat ska Dahlans och hans styrka ha hjälpt israelerna med underrättelser för att kunna utföra riktade mord mot ledare för Qassembrigaderna. Samarbetat med CIA uppges också finnas dokumenterat. Vice ordföranden för Hamas parlamentsfraktion förklarade i måndags att Dahlan planerat för en storskalig väpnad attack mot Hamas, inkluderande mord på hundratals ledande medlemmar.

Om dessa uppgifter är riktiga är det begripligt att Hamas såg sig tvungna att göra något, även om man kan ifrågasätta deras metoder. Men det kan samtidigt få förödande konsekvenser för det palestinska folket. Fatah och dess uppbackare har liksom Israel fått en ursäkt att med alla tänkbara medel försöka krossa Hamas.

Efter att Hamas tagit kontroll över Gaza svarade Abbas med att upplösa enhetsregeringen och låta Fatahs väpnade styrkor visa sin makt på Västbanken. Folkvalda Hamaspolitiker har arresterats, moskéer och sociala projekt attackerats, parlamentet intagits och talmannens bostad bränts ner.

Vem är kuppmakare?
Under helgen tillträdde en krisregering utan deltagande av Hamas, vilken genast accepterades av USA och EU. Ingen bryr sig om att majoriteten av palestinierna faktiskt valt Hamas eller att den nye premiärministern Salam Fayyads parti bara fick 2,4 procent av rösterna. Ingen bryr sig om att parlamentet inte godkänt regeringen, trots att konstitutionen kräver ett godkännande. Vem är det som egentligen är kuppmakare?

USA, EU och Israel har agerat snabbt för att stärka Abbas Västbanken-baserade regering och lovar pengar. Bojkotten är ett minne blott. Utom för de 1,5 miljoner invånarna i Gaza, som lär utsättas för än värre umbäranden.

Även om Hamas vann en snabb seger, när Fatahkontrollen av Gaza föll som ett korthus, befinner sig organisationen nu i en värre knipa än någonsin tidigare. Att ett antal Fatahledare på Gaza uttalat stöd för attacken på Dahlans ”kriminella gäng” verkar i nuläget inte ha någon större betydelse. Splittringen mellan Fatahledarna i Ramallah på Västbanken och Hamasföreträdarna i Gaza city är total. Nu spekuleras om allt från nyval, vilket förutsätter att palestinierna röstar ”rätt”, till ett storskaligt israeliskt anfall.

Det inträffade är ett resultat av imperialismens söndra och härska-taktik, i kombination med bojkotten. Färdplanens ena syfte, att ställa palestinier mot palestinier, är nu uppfyllt.  

PATRIK PAULOV
Proletären nr 25, 2007



Röster om situationen i Palestina:

”Hur känns det för en palestinier att se en andra rangens ledare som Abu Mazen [Mahmoud Abbas], som alltid har varit Arafats trofasta underordnade, omfamna Colin Powell och amerikanerna när det är uppenbart för det minsta barn att färdplanen är avsedd att a) underblåsa ett palestinskt inbördeskrig och b) att erbjuda palestinierna i stort sett ingenting i utbyte mot att de uppfyller israelisk-amerikansk reformer”