Hoppa till huvudinnehåll

Motståndet räddade Libanon

Libanon del 2. I den andra delen av reportageserien från Libanon efter kriget möter Proletärens Patrik Paulov en ledande representant för Hizbollah. Medan USA och Israel stämplar Hizbollah som en islamistisk terroristorganisation och en av huvudorsakerna till problemen i Mellanöstern, är organisationens folkliga stöd rekordstarkt.


Hassan Nasrallah tittar mot oss. Det statsmannamässiga intrycket växer ju närmare vi kommer. ”Den gudomliga segern!” utropar texten på reklamskylten som vi snabbt passerar på motorleden genom Beirut.

Det är ingen tvekan om att Hizbollah-ledaren är populär. Runt om i
Libanon möts vi av hans ansikte på plakat längs vägarna, på
väggmålningar eller på affischer upptejpade i butiksfönstren, hemmen
eller bakrutan på bilen.

Nasrallah har blivit symbolen för inte bara motstånd mot Israel och
USA, utan också för att detta motstånd faktiskt kan besegra den mäktige
fienden.
 

*
På gropiga vägar, omgivna av krigsskadade hus, letar sig chauffören
fram till platsen för mötet med Hizbollah. Dahiya i södra Beirut, en
stadsdel i huvudsak befolkad av fattiga shiiter, är ett av Hizbollahs
starka fästen och hårt drabbat i det senaste kriget.

Haj Mohmod Kemati, vicepresident i centralkommittén för Hizbollahs
politiska gren, tar emot oss i ett tältläger i en av de värst
sönderbombade delarna. Jag överräcker ett exemplar av Proletären, vars
förstasida visar en demonstration mot Israel och deklarerar solidaritet
med de palestinska och libanesiska folken.

– Vi tackar för er solidaritet. Det libanesiska folket behöver all solidaritet det kan få, säger Haj Mohmod Kemati.

Det är full fart i tältet. Hizbollah tar emot journalister och andra utländska besökare, som kommit för att se förödelsen.

• När Hizbollah tilllfångatog de två israeliska soldaterna den 12 juli,
hade ni förväntat er att Israel skulle starta ett fullskaligt krig mot
Libanon?

– Ärligt talat hade vi inte väntat oss detta. En liten attack, ja, men
inte ett krig, även om vi var beredda på det. Hizbollah agerade i
enlighet med den libanesiska regeringens program, som säger att den ska
arbeta för en befrielse av Sheebagårdarna och för en fång-utväxling. Vi
tillfångatog israelerna för att utväxla dem mot libanesiska fångar.
Tyvärr är det den enda metod Israel förstår. Israelerna har aldrig
förhandlat om de inte tvingats till det.

– Men inte ens Israel och USA säger att kriget handlade om de två
soldaterna. Condoleezza Rice sa att det var starten för att bygga ett
nytt Mellanöstern. Vi tackar gud för segern och för att vi satte stopp
för USA:s plan.

•  I USA och Europa sprids bilden av er som muslimska
fundamentalister som vill göra Libanon till ett nytt Iran. Även bland
kritiker till Israels krig finns en tveksamhet inför att stödja
Hizbollahs motstånd.

Haj Mohmod Kemati ler lite innan han svarar. Det är uppenbarligen inte första gången frågeställningen kommer upp.

– I propagandan i USA och Europa hävdas att Hizbollah vill skapa en
muslimsk stat. Det vill vi inte. Vi får hjälp från Iran, det är
riktigt, och från Syrien. Alla revolutioner behöver stöd utifrån. Men
Libanon kan aldrig bli en muslimsk stat. I vårt land lever inte bara
muslimer utan också kristna och andra grupper.

Haj Mohmod Kemati menar att propagandabilden av Hizbollah liksom USA:s
och enskilda EU-länders terroriststämpling beror på att organisationen
står i vägen för supermaktens intressen.

– Se vad som händer i Irak och Palestina. I det nya Mellanöstern finns
ingen plats för demokrati eller motstånd mot USA. Hizbollah angrips för
att USA vill använda Libanon som bas för att attackera Syrien och Iran.

• I Latinamerika finns också krafter som utmanar den rådande
världsordningen, som Venezuela och Kuba. Hur ställer sig Hizbollah till
dessa?

– Vi har goda relationer med Latinamerika, med Chávez och Fidel,
svarar Haj Mohmod Kemati. Vi menar att vår kamp är gemensam med deras,
precis som den är gemensam med Irans och Syriens. Vi är alla mot USA:s
politik. Hizbollah har goda relationer med alla som är mot Israel och
USA.
 

*

 

Mötet med Haj Mohmod Kemati sker nära den plats där den ”gudomliga
segern” högtidlighölls 22 september. Inför närmare en miljon åhörare
hyllade Hassan Nasrallah de några tusen kämpar som stått emot och
besegrat den starkaste krigsmakten i regionen. Han lyfte fram
palestiniernas och irakiernas situation som en varning för vad som
kunde ha hänt med Libanon om motståndet misslyckats stoppa USA:s och
Israels planer.

Jämförelsen är relevant. Libaneserna vet vilka fruktansvärda
förhållanden palestinierna lever under. Israel begår dagligen nya
grymheter. Lika avskräckande är det av USA ockuperade Irak.

Nasrallah jämförde de ungefär 1200 libaneser som dödades under det
månadslånga kriget i somras med de 10.000-15.000 irakier som varje
månad faller offer för ockupationens våld eller inbördes strider.

Hizbollahledarens poäng är att motståndet hindrade Libanon att
förvandlas till ett nytt Irak, att motståndets seger därför räddat liv
– i massomfattning.
 

*
Under vistelsen i Libanon märker  vi en rädsla för att Israel,
efter det förnedrande nederlaget, tänker attackera Libanon igen. Om
inte snart, så kanske nästa år.

• Vad skulle hända om Israel gör ett nytt försök?
– Självklart skulle vi kunna  besegra Israel en gång till, säger
Haj Mohmod Kemati. Den här gången skulle vi kunna kämpa bättre. Vi har
fler raketer än innan kriget, vi har fått nya erfarenheter av att kämpa
mot Israel och det libanesiska folkets solidaritet med motståndet har
blivit starkare.
– Men vårt största problem är inte Israel utan att det finns grupper
inom Libanon, som inte solidariserar sig med Hizbollahs kamp mot
Israel, som inte erkänner segern. Det är ett problem, för det är våra
bröder som vi lever tillsammans med.

Haj Mohmod Kemati för oss in på de starka interna motsättningar som
finns i Libanon. De kom tydligt till uttryck efter mordet på den
tidigare premiärministern, Rafik Hariri, i februari 2005. Den mördades
son, Saad Hariri, arrangerade tillsammans med andra antisyriska krafter
stora demonstrationer mot Syrien och dess militära närvaro i Libanon.
14 marsrörelsen, som denna koalition döpts till, anklagade syrierna för
att ligga bakom mordet. Det var knappast en slump att protesterna
sammanföll med USA:s upptrappade hot mot regeringen i Damaskus och med
att FN:s säkerhetsråd ökade pressen mot Syrien.

Under samma period samlade Hizbollah, det shiitiska partiet Amal och de
palestinska flyktingarna ännu större demonstrationer till stöd för
Syrien. Dessa tackade de syriska trupperna, vars närvaro i Libanon
ingick i fredsuppgörelsen efter inbördeskriget.

”Cederrevolutionen”, som omvälvingarna kallas, resulterade dock i att
syrierna lämnade Libanon i april 2005. I juni bildades en regering ledd
av Hariris Framtidsblock, som har sin väljarbas hos sunniterna.
Märkligt nog ledde de syrienfientliga och USA-vänliga krafternas seger
också till att Hizbollah och Amal trädde in i regeringen.

• Varför har ni satt er i en regering tillsammans med Hariri som ni så hårt kritiserar?
– Hizbollah har aldrig tidigare suttit med i regeringen, men i denna
nya tid, efter de syriska truppernas uttåg, ansåg vi det nödvändigt att
delta, säger Haj Mohmod Kemati. Då kan vi göra motstånd mot de krafter
som vill avväpna Hizbollah både i regeringen och utanför.

Under Israels aggression i somras mildrades de interna motsättningarna.
Det starka folkliga stödet för Hizbollah, som den enda kraft som kan
försvara Libanon, tvingade premiärminister Fouad Siniora att tacka
motståndet för dess insats. Efter att FN:s säkerhetsråd antog
resolution 1701 om vapenvilan har splittringen åter blivit tydlig.

Hassan Nasrallah har slagit fast att Hizbollah aldrig kommer att gå med
på en avväpning så länge den libanesiska staten och armén är så svag
som nu. Det vore att utlämna libaneserna åt Israels våld.

Den enda lösningen på krisen, menar Hizbollah, är att ersätta det
nuvarande styret med en nationell samlingsregering, som verkligen
representerar det libanesiska folket. Men Hariris Framtidsblock avvisar
förslaget.

Också frågan om FN-styrkan Unifil, som efter kriget utökat sin närvaro i Libanon, är känslig.

– Kofi Annan sa tydligt att Unifil ska hjälpa den libanesiska armén,
inte avväpna Hizbollah, säger Haj Mohmod Kemati. Det accepterar vi. Vi
kämpar för ett oberoende och demokratiskt land, för att Libanon inte
ska vara beroende av andra länder som USA eller Frankrike. Men vi är
motståndare till Angela Merkel som sagt att Tysklands deltagande i
Unifil syftar till att skydda Israel.

–  I Libanon finns de som vill använda Unifil för att förändra
vårt land. Hittills har det aldrig varit några problem mellan Hizbollah
och Unifil, men om Unifils roll ändras, då kan det bli problem.
 

*
Det är många som vill tala med Haj Mohmod Kemati. Mobiltelefonen ringer
gång på gång under intervjun och folk kommer fram och hälsar. Han tar
upp Proletären igen och säger:

– Proletärer, det kan vi i Hizbollah kalla oss. Vi är de fattiga, de
egendomslösa. Det är därför vi kämpar, för vi har inget att förlora.

PATRIK PAULOV
Proletären 43, 2006

Hizbollah – etablerat parti med olika skepnader
Hizbollah, ”Guds parti”, föddes som en reaktion på Israels invasion
1982 och andra länders in-blandning i Libanons inre angelägenheter.
Bakom organisationen stod shiamuslimer som inspirerades av den
islamistiska revolutionen i Iran 1979 och som opponerade sig mot det
shiitiska partiet Amal, som först accepterade Israels närvaro i Libanon.

Spektakulära självmordsbombningar mot bla USA:s ambassad i Beirut i
april 1983 och mot franska trupper i den internationella ”fredsstyrkan”
i oktober samma år satte det islamistiska motståndet på kartan. Men det
var först 1985 som det framträdde under namnet Hizbollah.

Kampen mot den israeliska ockupationsmakten har hela tiden varit
central. Efter att Israel 1983 drog sig tillbaka till södra Libanon
förde Hizbollah ett lågintensivt krig som sjutton år senare tvingade
israelerna att lämna landet. Organisationen ser sig också efter 2000
som en legitim väpnad motståndsrörelse, då Israel fortfarande ockuperar
de sk Sheebagårdarna samt halva byn Al Ghaggar.

Iransk väg fungerade ej

Hizbollah har endast använt vapnen mot ockupanter och deras marionetter, som den israeliska lydstyrkan Sydlibanesiska armén.

Trots inspirationen från Iran stod det tidigt klart att en islamistisk
revolution inte gick att genomföra i Libanon. Den tyske journalisten
Christopher Reuter beskriver i sin bok ”Med livet som vapen – En bok om
självmordsbombare” hur de libanesiska shiiterna försökte påtvinga
anhängarna strikta religiösa förhållningsregler. Men de insåg snart att
slöjtvång för kvinnor, förbud av spel på caféerna, motstånd mot dans,
musik och fester eller förbud för kvinnor att bada med män i detta
medelhavsland med milsvida stränder inte skulle accepteras av den
shiitiska befolkningen, och än mindre av den majoritet av libaneserna
som inte är shiiter.

Christoph Reuter menar att Hizbollah, även om den religiösa sidan
fortfarande är viktig,  lossat på banden till Iran och anpassat
sig efter moderna libanesiska förhållanden. Hizbollah är idag ett
respekterat parti som efter valet i juni 2005 har 14 platser av 128 i
det nationella parlamentet och två ministrar i regeringen. Partiet har
ingått i en valallians med Amal och samarbetar numera även med Michel
Aoun, ledare för kristna Fria patriotiska rörelsen.

Brett socialt arbete
Utöver motståndet mot Israel, som gett Hizbollah respekt bland landets
alla religiösa grupper, är det sociala arbetet avgörande för dess
framgång. Klassorättvisorna i Libanon är enorma och var en grundorsak
till inbördeskriget 1975-1990. Shiamuslimerna har av tradition tillhört
de fattigaste.

Där behov har funnits har Hizbollah trätt in och startat skolor och
sjukhus med kraftiga subventioner för de fattiga, oavsett religiös
tillhörighet. Efter att Hizbollah 1988 fick makten i stadsdelen Dahiya
i Beirut, sönderslagen och utarmad efter inbördeskriget, organiserades
snabbt sophämtning och distribution av rent vatten.

Hizbollahs byggföretag Jihad al-Binaa har gjort sig känt för att
återuppbygga hus som förstörts av Israel, samtidigt som dess verksamhet
drar in pengar till rörelsen.

I maj i år arrangerade Hizbollah och andra oppositionella protester mot
regeringens underkastelse inför Internationella valutafondens krav på
nyliberala ekonomiska reformer. Hundratusentals deltog.

Hassan Nasrallah tog över generalsekreterarposten 1992 efter att hans förträdare mördats av Israel.

Palestinierna står bakom Hizbollah
– Vi palestinier är glada över att Hizbollah, som är en del av det libanesiska folket, kämpar mot Israel, säger Lailah Jishi.

Vi möter henne på en för-skola i flyktinglägret Burj el-Barajneh i
Beirut, hem för 20.000 palestinier. Här är, precis som i de andra
palestinska läger vi besöker, Hassan Nasrallah en hjälte.  Vi ser
också martyrbilder på palestinier som kämpade sida vid sida med
Hizbollah.

– Hizbollah försvarar palestiniernas rätt att återvända, säger Lailah
Jishi. De för vår talan i den libanesiska regeringen och vill ge
palestinierna i Libanon ökade rättigheter.

Medan övriga arabiska ledare på sin höjd stöder palestinierna i ord har
Nasrallah och Hizbollah visat att det går att stå emot och besegra det
land som tvingat palestinierna att leva som flyktingar i snart 60 års
tid. Det är ingen tvekan om att de flesta palestinier i Libanon stöder
den libanesiska motståndsrörelsen.

Men det finns de som har en annan uppfattning.

Det måste erkännas att orden från vår tillfällige palestinske guide,
som lovat visa oss det sönderbombade södra Libanon, överraskade:

– Välkommen till Libanon. Men du ska veta att Hizbollah inte är guds parti utan djävulens.

Klasstillhörighet
Det kändes märkligt att en palestinier, fördriven från sitt hemland och
uppvuxen under fattiga förhållanden i ett flyktingläger, riktar vreden
mot Hizbollah. Så småningom får vi höra att denne palestinier, efter
tandläkarstudier utomlands, fått ett välbetalt toppjobb inom FN:s
flyktingorgan UNRWA och lever ett liv som dramatiskt skiljer sig från
hur merparten palestinska flyktingar har det.

Inställningen till Hizbollah och motståndet mot Israel liksom till
USA:s planer hänger samman med klasstillhörighet. Bland fattiga
palestinier – och libaneser – utan något att förlora, är stödet för
Hizbollah starkt. Bland de bättre bemedlade, som skulle kunna leva ett
gott liv också under utländsk överhöghet, är stödet svagt eller
obefintligt.