Motståndskampen i Irak - hela världens angelägenhet
"Medborgare, i detta ögonblick är de amerikanska och de allierade styrkorna i det tidiga stadiet av de militära operationerna för att avväpna Irak, befria dess invånare och försvara världen från en stor fara. Efter mina order har de allierade styrkorna börjat slå till mot utvalda mål av militär betydelse för att underminera Saddam Husseins förmåga att utkämpa krig ..."
Klockan är 22.15 den 19 mars 2003 (lokal tid). Efter månader av
krigsuppladdning håller George W Bush tv-talet världen väntat på. Det
är högtidligt, fyllt av vackra ord och storslagna löften:
"Vi kommer till Irak med stor respekt för dess medborgare, för deras
fantastiska civilisation och för den religiösa tro de utövar. Vi har
inga andra ambitioner med Irak än att avvärja ett hot och återvinna
kontrollen över landet till dess medborgare ...
Vår nation går in i den här konflikten motvilligt - samtidigt är vårt
syfte klart. Människorna i USA och våra vänner och allierade vill inte
leva på nåder med en fredlös regim som hotar freden med vapen och
massmord."
Så följde intensiva bombningar, marktruppernas intåg ifrån Kuwait och
slutligen Bagdads fall knappt tre veckor senare. Så långt gick allt
Bushs väg.
Men glädjen för bombvännerna världen över blev, såsom vi alla vet,
kortvarig. Snart bekräftades krigsmotståndarnas argument; det fanns
inga massförstörelsevapen i Irak, det fanns ingen koppling mellan
Saddam-regimen och al-Qaida. De officiella motiven syftade endast till
att dölja att det var ett brottsligt erövringskrig, att det handlade om
att stärka USA:s grepp över regionen i allmänhet och den irakiska oljan
i synnerhet.
*
Den 14 januari i år skickades ett brev, undertecknat av ett tiotal
lokala organisationer i irakiska Falluja, till FN:s generalsekreterare
Kofi Annan. Inledningen i den medföljande rapporten lyder:
"Det är nästan omöjligt att beskriva allt som hänt i Falluja de senaste
två månaderna, men i korthet är det: de amerikanska styrkornas
avsiktliga förstörelse av hela staden, tortyr av civila, hindrande av
mat och medicin (till stadens invånare) samt dödande skador. Detta
representerar de mest fruktansvärda brott mot civila i nutidshistorien
och är grova brott mot internationell humanitär rätt.
Exemplen som finns i denna rapport är tydliga bevis för det politiska
och moraliska nederlaget för Amerikas Förenta Stater och dess
allierade, Storbritannien, som praktiserat de mest avskyvärda brott mot
mänskligheten."
Så följer en detaljerad redogörelse av de USA-ledda härjningarna i
Falluja från november 2004 och framåt, som innefattar allt ifrån rena
avrättningar av civila till användandet av enligt internationell lag
förbjudna kemiska vapen.
Det är skrämmande läsning, men det är irakiernas verklighet 2005. Det
är en beskrivning av hur det är att leva under ockupation, under
imperialismens våldsmakt.
Men förtryck föder motstånd.
Redan våren 2003, samtidigt som USA:s försvarsminister Donald Rumsfeld
ansåg att segern uppnåtts, var tecknen tydliga: det irakiska folket
accepterade inte att leva under ockupation. När den av USA upprättade
ockupationsmyndigheten ett år senare beställde en
opininionsundersökning visade det sig att 92 procent av irakierna såg
de utländska styrkorna som just ockupanter. Bara 5 procent kallade dem
för befriare eller fredsbevarare.
Naturligtvis har massakrerna i Falluja, tortyren i Abu Ghraib, de över
100.000 döda, det dagliga förtrycket, arbetslösheten och fattigdomen,
den - enligt Unicef - fördubblade undernäringen bland barn, bristen på
el och rent vatten osv, bidragit till att ena irakierna bakom kravet
USA ut ur Irak.
En färsk undersökning från det amerikanska opinionsinstitutet Zogby
International, som Proletären tidigare citerat, visar att 82 procent av
de sunnimuslimska araberna samt 69 procent av de shiamuslimska araberna
ställer sig bakom kravet att de utländska trupperna snarast ska lämna
landet.
Den 14 januari i år skickades ett brev, undertecknat av ett tiotal
lokala organisationer i irakiska Falluja, till FN:s generalsekreterare
Kofi Annan. Inledningen i den medföljande rapporten lyder:
"Det är nästan omöjligt att beskriva allt som hänt i Falluja de senaste
två månaderna, men i korthet är det: de amerikanska styrkornas
avsiktliga förstörelse av hela staden, tortyr av civila, hindrande av
mat och medicin (till stadens invånare) samt dödande skador. Detta
representerar de mest fruktansvärda brott mot civila i nutidshistorien
och är grova brott mot internationell humanitär rätt.
Exemplen som finns i denna rapport är tydliga bevis för det politiska
och moraliska nederlaget för Amerikas Förenta Stater och dess
allierade, Storbritannien, som praktiserat de mest avskyvärda brott mot
mänskligheten."
Så följer en detaljerad redogörelse av de USA-ledda härjningarna i
Falluja från november 2004 och framåt, som innefattar allt ifrån rena
avrättningar av civila till användandet av enligt internationell lag
förbjudna kemiska vapen.
Det är skrämmande läsning, men det är irakiernas verklighet 2005. Det
är en beskrivning av hur det är att leva under ockupation, under
imperialismens våldsmakt.
Men förtryck föder motstånd.
Redan våren 2003, samtidigt som USA:s försvarsminister Donald Rumsfeld
ansåg att segern uppnåtts, var tecknen tydliga: det irakiska folket
accepterade inte att leva under ockupation. När den av USA upprättade
ockupationsmyndigheten ett år senare beställde en
opininionsundersökning visade det sig att 92 procent av irakierna såg
de utländska styrkorna som just ockupanter. Bara 5 procent kallade dem
för befriare eller fredsbevarare.
Naturligtvis har massakrerna i Falluja, tortyren i Abu Ghraib, de över
100.000 döda, det dagliga förtrycket, arbetslösheten och fattigdomen,
den - enligt Unicef - fördubblade undernäringen bland barn, bristen på
el och rent vatten osv, bidragit till att ena irakierna bakom kravet
USA ut ur Irak.
En färsk undersökning från det amerikanska opinionsinstitutet Zogby
International, som Proletären tidigare citerat, visar att 82 procent av
de sunnimuslimska araberna samt 69 procent av de shiamuslimska araberna
ställer sig bakom kravet att de utländska trupperna snarast ska lämna
landet.
*
Folkligt missnöje är en sak, när det utvecklas till ett avancerat
väpnat motstånd mot ockupationen är det något annat. Åtskilliga
uttalanden från amerikanska militärer, liksom rapporter från CIA,
avslöjar att inte ens världens starkaste militärmakt kan krossa det
irakiska folkets motstånd.
"Det här kriget kan inte vinnas militärt", förklarade generalmajor John
R S Batiste för New York Times i juni förra året. Och situationen har
knappast förbättrats sen dess.
I januari i år, bara ett par veckor innan ockupationsmakten arrangerade
det irakiska bluffvalet, förklarade en annan hög amerikansk officer för
skotska Sunday Herald att USA kanske aldrig kan vinna slaget om Irak. I
samma artikel slog en annan officer fast att det irakiska motståndet
inte består av några dödslängtande fanatiker, utan av cirka en kvarts
miljon militärt utbildade och högt motiverade kämpar.
Det sista uttalandet är viktigt, för i takt med att motståndsrörelsen
blivit starkare har ockupanterna och deras allierade dragit i gång en
massiv desinformations- och smutskastningskampanj som fått ett lika
starkt genomslag som propagandan kring Iraks massförstörelsevapen.
Motståndskämparna kallas nästan undantagslöst för "terrorister" av
politiker och de stora medierna. De utmålas som ett hinder för
införandet av demokrati, som "dödslängtande fanatiker", vars mål är en
fundamentalistisk islamisk stat.
Folkligt missnöje är en sak, när det utvecklas till ett avancerat
väpnat motstånd mot ockupationen är det något annat. Åtskilliga
uttalanden från amerikanska militärer, liksom rapporter från CIA,
avslöjar att inte ens världens starkaste militärmakt kan krossa det
irakiska folkets motstånd.
"Det här kriget kan inte vinnas militärt", förklarade generalmajor John
R S Batiste för New York Times i juni förra året. Och situationen har
knappast förbättrats sen dess.
I januari i år, bara ett par veckor innan ockupationsmakten arrangerade
det irakiska bluffvalet, förklarade en annan hög amerikansk officer för
skotska Sunday Herald att USA kanske aldrig kan vinna slaget om Irak. I
samma artikel slog en annan officer fast att det irakiska motståndet
inte består av några dödslängtande fanatiker, utan av cirka en kvarts
miljon militärt utbildade och högt motiverade kämpar.
Det sista uttalandet är viktigt, för i takt med att motståndsrörelsen
blivit starkare har ockupanterna och deras allierade dragit i gång en
massiv desinformations- och smutskastningskampanj som fått ett lika
starkt genomslag som propagandan kring Iraks massförstörelsevapen.
Motståndskämparna kallas nästan undantagslöst för "terrorister" av
politiker och de stora medierna. De utmålas som ett hinder för
införandet av demokrati, som "dödslängtande fanatiker", vars mål är en
fundamentalistisk islamisk stat.
*
Folkrätten och FN-stadgan ger varje ockuperat folk rätten att bekämpa
en ockupationsmakt, att kämpa för sin frihet. Den rätten har de oavsett
vilken politisk eller religiös inriktning som är den samlande kraften.
Motståndsrörelsen består av en rad olika organisationer med olika
program och inriktningar. Irakier med insyn i motståndsrörelsen, som
Proletären talat med, slår fast att en majoritet är patriotiska,
sekulära krafter, inte hårdföra islamister. Men alla grupper står enade
kring huvuduppgiften: att befria Irak från utländsk ockupation och
behålla landet enat.
Befrielsekämparna utför uppemot 100 attacker varje dag. På internet
publicerar flera hemsidor genomgångar över dessa aktioner. Här
framträder en tydlig bild av vilka mål motståndsrörelsen riktar in sig
på. Dessa nämns i rapporten från den 7 mars:
Raketattack mot USA-trupper i en ockuperad skola i Falluja; flera
raketer mot USA-bas i al-Hadithah strax efter midnatt; bilbomb mot
amerikansk vägspärr vid Abu Ghraib; nio irakiska marionettpoliser dödas
vid strider i Baquba; tre polska soldater dödas av en vägbomb;
raketattack mot USA-bas utanför Kirkuk osv.
Motståndet anfaller alltså de utländska trupperna och deras irakiska
samarbetsmän - poliser, militärer och quislingpolitiker. Men motståndet
attackerar också försörjningsleder för trupperna och spränger sönder
oljeledningarna - plundringen av det irakiska folkets naturresurser
måste stoppas.
Då inställer sig frågan:
Vilka är det som spränger shiamoskéer och de kristna minoriteternas
kyrkor, som skjuter ihjäl sunnimuslimska religiösa ledare, som dödar
civila i massomfattning på offentliga platser, attacker som så lägligt
kan utnyttjas i den internationella demoniseringskampanjen av
motståndet?
En sak är säker: Det är inte den folkligt förankrade och legitima
irakiska motståndsrörelsen. Vad skulle den har för intresse av att
splittra det irakiska folket och driva fram ett inbördeskrig? För att
lyckas kasta ut USA måste ju det irakiska folket enas över religiösa
och etniska gränser.
Proletären har vid flera tillfällenintervjuat exilirakier som uttalat
sig om detta. Misstankarna och anklagelserna riktar sig alla åt ett
håll, nämligen att det är utländska krafter som ligger bakom. Det finns
många misstänka, och säkerligen också många skyldiga:
• Huvudmisstänkt är självklart ockupationsmakten. USA:s taktik har allt
sedan ockupationen inleddes varit att försöka splittra upp irakierna
efter religion och etnicitet. Bomberna mot civila tjänar onekligen det
syftet, precis som det kan användas för att motivera behovet av
amerikanska trupper i Irak. Hur många gånger har vi inte hört
argumentet att det skulle bli kaos om USA lämnar.
Kom också ihåg att USA:s ambassadör i Bagdad, John Negroponte, har lång
erfarenhet av att organisera dödsskvadroner från sin tid i
Centralamerika på 1980-talet.
• I Irak finns utländska lego-knektar i massomfattning. En del har
tjänat under förtryckarregimer i Latinamerika och i Sydafrika. Dessa är
knappast där för att göra humanitära insatser för det irakiska folket.
• I Irak agerar underättelsetjänster från både Mellanöstern och
västvärlden, vilka alla vill säkra sin intressen. I somras avslöjade
den internationellt prisade journalisten Seymour Hersh att Israel, och
därmed Mossad, utökat sitt militära samarbete med de kurdiska partierna
KDP och PUK, som är USA:s trognaste vänner.
Israel har om någon intresse av ett svagt och splittrat Irak och av
fortsatt ockupation. Ett amerikanskt tillbakadragande från Irak skulle
vara ett enormt bakslag för ockupationsmakten Israel och skulle på
samma gång innebära ett ovärderligt stöd för palestiniernas och deras
befrielsekamp.
• De exilirakier som anlände till Irak tillsammans med USA:s trupper är
beroende av att deras herrar stannar. Utan USA skulle exempelvis
banksvindlaren Ahmed Chalabi, som knappt satt sin fot i Irak före mars
2003, vara en totalt okänd person bland irakierna.
• Slutligen bör man inte vara främmande för att det finns en och annan
person med koppling till al-Qaida eller andra grupper av religiösa
extremister, och det oavsett om det verkligen existerar någon Musab
al-Zarqawi eller ej.
Men i detta sammanhang får man inte glömma bort USA:s roll i skapandet
av al-Qaida. Det var USA som under Sovjetunionens ockupation av
Afghanistan på 1980-talet hjälpte Usama bin Ladin att bygga upp
al-Qaida, vars "heliga krigare" därefter spridits över världen.
Folkrätten och FN-stadgan ger varje ockuperat folk rätten att bekämpa
en ockupationsmakt, att kämpa för sin frihet. Den rätten har de oavsett
vilken politisk eller religiös inriktning som är den samlande kraften.
Motståndsrörelsen består av en rad olika organisationer med olika
program och inriktningar. Irakier med insyn i motståndsrörelsen, som
Proletären talat med, slår fast att en majoritet är patriotiska,
sekulära krafter, inte hårdföra islamister. Men alla grupper står enade
kring huvuduppgiften: att befria Irak från utländsk ockupation och
behålla landet enat.
Befrielsekämparna utför uppemot 100 attacker varje dag. På internet
publicerar flera hemsidor genomgångar över dessa aktioner. Här
framträder en tydlig bild av vilka mål motståndsrörelsen riktar in sig
på. Dessa nämns i rapporten från den 7 mars:
Raketattack mot USA-trupper i en ockuperad skola i Falluja; flera
raketer mot USA-bas i al-Hadithah strax efter midnatt; bilbomb mot
amerikansk vägspärr vid Abu Ghraib; nio irakiska marionettpoliser dödas
vid strider i Baquba; tre polska soldater dödas av en vägbomb;
raketattack mot USA-bas utanför Kirkuk osv.
Motståndet anfaller alltså de utländska trupperna och deras irakiska
samarbetsmän - poliser, militärer och quislingpolitiker. Men motståndet
attackerar också försörjningsleder för trupperna och spränger sönder
oljeledningarna - plundringen av det irakiska folkets naturresurser
måste stoppas.
Då inställer sig frågan:
Vilka är det som spränger shiamoskéer och de kristna minoriteternas
kyrkor, som skjuter ihjäl sunnimuslimska religiösa ledare, som dödar
civila i massomfattning på offentliga platser, attacker som så lägligt
kan utnyttjas i den internationella demoniseringskampanjen av
motståndet?
En sak är säker: Det är inte den folkligt förankrade och legitima
irakiska motståndsrörelsen. Vad skulle den har för intresse av att
splittra det irakiska folket och driva fram ett inbördeskrig? För att
lyckas kasta ut USA måste ju det irakiska folket enas över religiösa
och etniska gränser.
Proletären har vid flera tillfällenintervjuat exilirakier som uttalat
sig om detta. Misstankarna och anklagelserna riktar sig alla åt ett
håll, nämligen att det är utländska krafter som ligger bakom. Det finns
många misstänka, och säkerligen också många skyldiga:
• Huvudmisstänkt är självklart ockupationsmakten. USA:s taktik har allt
sedan ockupationen inleddes varit att försöka splittra upp irakierna
efter religion och etnicitet. Bomberna mot civila tjänar onekligen det
syftet, precis som det kan användas för att motivera behovet av
amerikanska trupper i Irak. Hur många gånger har vi inte hört
argumentet att det skulle bli kaos om USA lämnar.
Kom också ihåg att USA:s ambassadör i Bagdad, John Negroponte, har lång
erfarenhet av att organisera dödsskvadroner från sin tid i
Centralamerika på 1980-talet.
• I Irak finns utländska lego-knektar i massomfattning. En del har
tjänat under förtryckarregimer i Latinamerika och i Sydafrika. Dessa är
knappast där för att göra humanitära insatser för det irakiska folket.
• I Irak agerar underättelsetjänster från både Mellanöstern och
västvärlden, vilka alla vill säkra sin intressen. I somras avslöjade
den internationellt prisade journalisten Seymour Hersh att Israel, och
därmed Mossad, utökat sitt militära samarbete med de kurdiska partierna
KDP och PUK, som är USA:s trognaste vänner.
Israel har om någon intresse av ett svagt och splittrat Irak och av
fortsatt ockupation. Ett amerikanskt tillbakadragande från Irak skulle
vara ett enormt bakslag för ockupationsmakten Israel och skulle på
samma gång innebära ett ovärderligt stöd för palestiniernas och deras
befrielsekamp.
• De exilirakier som anlände till Irak tillsammans med USA:s trupper är
beroende av att deras herrar stannar. Utan USA skulle exempelvis
banksvindlaren Ahmed Chalabi, som knappt satt sin fot i Irak före mars
2003, vara en totalt okänd person bland irakierna.
• Slutligen bör man inte vara främmande för att det finns en och annan
person med koppling till al-Qaida eller andra grupper av religiösa
extremister, och det oavsett om det verkligen existerar någon Musab
al-Zarqawi eller ej.
Men i detta sammanhang får man inte glömma bort USA:s roll i skapandet
av al-Qaida. Det var USA som under Sovjetunionens ockupation av
Afghanistan på 1980-talet hjälpte Usama bin Ladin att bygga upp
al-Qaida, vars "heliga krigare" därefter spridits över världen.
*
Avslutningsvis måste vi slå fast att den irakiska motståndsrörelsen
kamp har betydligt större betydelse än att "bara" handla om Iraks
befrielse från utländsk ockupation. Motståndskampen är faktiskt en
angelägenhet för hela världen.
Irakiska Patriotiska Alliansen, en av de organisationer som bekämpar
ockupationen, konstaterade nyligen att den irakiska motståndskampen
varit så effektiv och krävt så stora militära ansträngningar att USA
hindrats från att fortsätta sitt "krig mot terrorismen" på andra
platser i världen.
Irakierna har gjort en enorma insatser för de hotade folken i Iran,
Syrien, Kuba, Nordkorea, Venezuela och andra länder som stämplats som
"tyranniets utposter" eller länder som stöder terrorism. De irakiska
befrielsekämparna skapar alltså fred på andra platser i världen, och
räddar därmed liv i massomfattning.
Oavsett motståndets uppenbara framgångar får vi samtidigt inte ha
illusionen att den irakiska motståndsrörelsen står inför möjligheten
att krossa det imperialistiska systemet. Däremot kan motståndet på sikt
besegra imperialismen i Irak, vilket Sammi Alaa från Irakiska
Patriotiska Alliansen förklarade vid sitt Sverigebesök nyligen. Och det
är i dagsläget viktigt nog.
• USA ut ur Irak!
• Stöd den irakiska motståndskampen!
Patrik Paulov
Proletären 11, 2005
Avslutningsvis måste vi slå fast att den irakiska motståndsrörelsen
kamp har betydligt större betydelse än att "bara" handla om Iraks
befrielse från utländsk ockupation. Motståndskampen är faktiskt en
angelägenhet för hela världen.
Irakiska Patriotiska Alliansen, en av de organisationer som bekämpar
ockupationen, konstaterade nyligen att den irakiska motståndskampen
varit så effektiv och krävt så stora militära ansträngningar att USA
hindrats från att fortsätta sitt "krig mot terrorismen" på andra
platser i världen.
Irakierna har gjort en enorma insatser för de hotade folken i Iran,
Syrien, Kuba, Nordkorea, Venezuela och andra länder som stämplats som
"tyranniets utposter" eller länder som stöder terrorism. De irakiska
befrielsekämparna skapar alltså fred på andra platser i världen, och
räddar därmed liv i massomfattning.
Oavsett motståndets uppenbara framgångar får vi samtidigt inte ha
illusionen att den irakiska motståndsrörelsen står inför möjligheten
att krossa det imperialistiska systemet. Däremot kan motståndet på sikt
besegra imperialismen i Irak, vilket Sammi Alaa från Irakiska
Patriotiska Alliansen förklarade vid sitt Sverigebesök nyligen. Och det
är i dagsläget viktigt nog.
• USA ut ur Irak!
• Stöd den irakiska motståndskampen!
Patrik Paulov
Proletären 11, 2005