Hoppa till huvudinnehåll
Av

Musik under ockupation

Vid högskolan för scen och dans i Göteborg pågår sedan flera år ett utbyte med musiker från Palestina. Jens Ramnebro, musiklärare från Göteborg, har inom ramen för detta projekt besökt Palestina vid flera tillfällen. Proletären har träffat honom för ett samtal kring det palestinska musiklivet och hur möjligheten att spela musik påverkas av Israels ockupation.




– För ett tiotal år sedan fick jag upp öronen för arabisk musik, och jag har rest mycket i Mellan-
östern, berättar Jens Ramnebro.

– 1996 besökte jag Libanon samtidigt som Israel inledde det krig som kallades ”vredens druvor”. Det blev en ögonöppnare, och mitt intresse för arabisk kultur har funnits sedan dess.

– När jag började på musiklärarutbildningen och såg att skolan hade ett utbyte med Palestina var det självklart att vara delaktig i det.
Jens Ramnebro har sedan dess besökt Jerusalem och Västbanken tre gånger. Gaza har han ännu inte haft möjlighet att besöka.

Musikundervisning
Första gången i februari 2007 var det musiker och deras berättelser om livet och musiken som stod i fokus för en B-uppsats, och i november samma år gjorde han ytterligare ett besök för att skriva examensuppsats, denna gång med fokus på musikundervisning i palestinska skolor.

Tack vare sina kunskaper om palestinskt musikliv anställdes Jens Ramenbro våren 2008 som en av flera fältarbetare av Sida för att göra en sektorstudie som ska utgöra underlag för Sidas biståndsarbete till det palestinska musiklivet.

När Jens Ramnebro berättar om sina intryck från Palestina blir det ytterligare ett vittnesmål om hur Israels ockupation påverkar varje område av palestiniernas vardag.

– Hela Västbanken är fyllt med vägspärrar som tar lång tid att passera. Om medlemmarna i ett band bor i olika städer blir det ett projekt bara att repa. Det kan ta flera timmar att åka en sträcka som egentligen bara tar en kvart.

– Och likadant är det om du ska åka på konsert i en annan stad. Ofta utnyttjar gränsvakterna det för rena trakasserier, du kan ha fått ett tidsbegränsat tillstånd för att gå på konsert. Om konserten börjar klockan sju kanske de håller dig kvar i vägspärren till klockan fem i sju, så du inte hinner i tid.

– Därför undviker många att resa, och det utarmar musiklivet.

Erfarenhet av förtryck
Ockupationen undgår ingen, och nästan varje palestinier Jens Ramnebro träffat under sina resor har egna erfarenheter av det israeliska förtrycket.

– Jag träffade en tjej som läste musik på universitetet som hade suttit i israeliskt fängelse, för att hon hade samma namn som en som var efterlyst. I tio månader höll de henne fängslad, utan rättslig prövning eller möjlighet att kontakta sina anhöriga. Då var hon sexton år!

– Chefen på musikministeriet hade också suttit i fängelse. I 40 dagar satt han i en cell med en yta på en gånger en meter, i perioder var de två fångar på den ytan.

– Jag fick höra de mest horribla historier. Det värsta var att de berättades nästan som i förbigående, som att det hörde till vardagen.

Traditioner
Men förutom Israels ockupation finns det enligt Jens Ramnebro också en inre faktor hos palestinierna själva som påverkar möjligheterna att musicera negativt, där traditionella värderingar gör att musiken inte är accepterad av samhället. Men det skiljer sig från ort till ort.

– Det är lite lustigt eftersom Västbanken inte är större än Halland. Men jag märkte tydliga skillnader.

– På ett bröllop utanför Jerusalem som jag besökte var det bara män, kvinnorna var i en annan byggnad, och det var varken musik eller dans. På ett bröllop i Ramallah, bara några mil därifrån, var det blandat tjejer och killar, vi drack Carlsberg och det var dans till DJ:s till långt in på natten.

– I de mer urbana delarna som i Ramallah och Betlehem finns ett levande musikliv med offentliga konsertlokaler och musikundervisning, men i andra delar har musiken låg status och anses gå emot koranen.

– Även på universiteten har musiken låg status, ofta är det de som har lägst betyg och inte kommer in på andra utbildningar som söker musikutbildningarna.

– En tjej, hon som suttit fängslad i tio månader, kunde inte spela något instrument trots att hon gick musikutbildning. Men hon fick gå gratis för att hon varit fängslad, och det betydde mycket för föräldrarna att hon gick på universitet.

Men Jens Ramnebro upplevde också att inställningen till musik höll på att förändras.

– I Hebron träffade jag en ung tjej som var nyutbildad musiklärare och som fått musikministeriets uppdrag att starta musikundervisning i Hebron.

– Men alla rektorer i Hebron sa nej, de ville inte ha musikundervisning. Till slut hittade hon en rektor som tog emot henne på sin skola. Då sa föräldrarna nej och hotade hålla sina barn hemma från musiklektionerna.

– Men nu är alla nöjda och föräldrarna engagerar sig i musikundervisningen och vill att deras barn ska få lära sig traditionella arabiska sånger.

Lite drägligare
Många har också insett att musiken kan användas för att göra vardagen under ockupation lite drägligare.

– Särskilt för barnen har musikundervisningen en stor betydelse. De är stressade och får uppleva så mycket elände. Då betyder det mycket att få samlas och sjunga tillsammans, musiken får en terapeutisk funktion.

Enligt Jens Ramenbro finns också ett nyväckt intresse för den egna kulturen och musiken, tidigare har musikutbildningarna främst lärt ut västerländsk konstmusik som Mozart och Beethoven.

– Jag upplevde ett sökande efter en kulturell identitet, och att det var en reaktion mot västvärldens påtryckningar mot palestinierna.  

– Att Hamas vinner inflytande kan var ett uttryck för det. Att lära barnen palestinska sånger ett annat.

Kampsånger
Flera av oss som varit aktiva i solidaritetsarbetet med Palestina har nog vid flera tillfällen sjungit med i palestinska kampsånger på möten och i demonstrationståg. Och enligt Jens Ramnebro finns det uttalade kampsånger, men han menar att även den musik som saknar ett tydligt politiskt budskap också har en viktig roll att fylla i motståndet mot Israels ockupation.

– Det finns protestsånger mot ockupationen, som jag förstod var de särskilt vanliga under första intifadan.

– Men det musikliv som byggs upp nu, med musikundervisning och ökat intresse för arabisk musik, är också en protest. En egen musik blir ett sätt för palestinierna att visa att ”vi finns och vi lever”.

– Situationen för palestinierna är så förödmjukande. De kallas för terrorister, de förnekas rätten till sitt eget land. Därför är utbyten som det vi har i Göteborg viktiga. Det är ett sätt för palestinierna att visa upp sig som människor för omvärlden och få en identitet.

WICTOR JOHANSSON
Proletären 47, 2008