Hoppa till huvudinnehåll
Av

Pnina Feiler: "Kommunismen räddade mitt liv"


– Två gånger har kommunismen räddat mitt liv, säger den idag snart 84-åriga Pnina Feiler. Sedan sjuttio år lever denna polsk-judiska kommunist i det Palestina som blev Israel och hennes liv i kamp fortsätter ännu idag. Varje vecka är hon med i ett mobilt sjukvårdsteam som ger sjukvård på den ockuperade Västbanken.

I Sverige besöker Pnina Feiler sina barn, ett av dem är den kände konstnären Dror Feiler, men hon bor i Yad Hanna vid gränsen till Västbanken.

– Det var en kibbutz men nu är det privatiserat som nästan allt i Israel, säger hon. Det har gått ännu snabbare än i Sverige.

Men berättelsen börjar i polska Lodz på 1930-talet. Här växte Pnina Feiler upp i en judisk familj i Polens andra stad. Lodz hade redan en stor arbetarklass av textilindustriarbetare och där bodde 300000 judar.

Olagliga möten
Kommunistpartiet var olagligt i Polen men storebror David gick ändå med i partiets ungdomsförbund som 15-åring.

– De höll små olagliga gatumöten och så blev han arresterad. Vi rensade lägenheten på allt socialistiskt innan polisen kom på natten och sedan var frågan vad som skulle hända med David.

Familjen fick beskedet att han skulle sändas till ett omskolningsläger på sex månader. Enda möjligheten att slippa var om David sade att han var sionist och ville till Palestina. En sionist kunde ju inte vara kommunist.

Så blev det också sedan David övertalats, mamman ordnade plats på en internatskola nära Tel Aviv och han reste.

Reste till Palestina
Detta kom att bestämma även Pnina Feilers liv. I USA fanns en sionistisk släkting som tjatade på familjen att följa efter David. Allt skulle släktingen betala.

– Det var en sådan sionist som sände andra till Palestina men själv stannade kvar. 1938, precis ett år innan Hitler invaderade Polen, reste vi och det var första gången kommunismen räddade mitt liv. Hela min släkt och den var stor blev sedan förintad.
Hon har aldrig varit sionist, tvärtom.

– Det är skitsnack att en judisk stat skulle ha räddat judarna från Hitler. Under världskriget, när den tyske pansargeneralen Rommel hade trängt fram ända till Egypten, var stämningen spänd bland judarna i Palestina. Men han inte fick resurser nog för att segra, slaget vid Stalingrad pågick. Det var Sovjetunionens seger där som räddade mitt liv för andra gången.

Blev medlem
När den 15-åriga Pnina Feiler kom till Palestina var det ockuperat av Storbritannien och även där var kommunistpartiet förbjudet. Året efter gjorde hon ändå som David och blev partimedlem. För första gången träffade hon palestinier:

– Det var det enda partiet med både judar och palestinier som medlemmar och där palestinier hade viktiga poster.

Efter anfallet på Sovjetunionen 1941 visste inte engelsmännen hur de skulle behandla kommunistpartiet. Partiet hade då slagordet ”Gå med i brittiska armén, Sovjetunionens allierade!” Den brittiska lösningen blev att inte officiellt ändra något men att, som Pnina Feiler beskriver det, ”blunda med ett och ett halvt öga”.

Hon anser att även om England uppmuntrade till stridigheter mellan palestinier och judar var det överhuvudtaget mycket lättare att umgås mellan de två folken innan Israel grundades. Då fanns kontakter och naturliga mötesplatser i städer som Jerusalem, Haifa och Ramallah. Idag finns inte dessa.

– Jag är emot alla murar. Nu finns också check-points inne i de ockuperade områdena och en tio minuters bilresa till närmsta stad kan ta två till sju timmar. Om du kommer dit överhuvudtaget.

Israels grundande och fördrivandet av palestinier var början på byggandet av murar. En tidig israelisk lag sade att är du inte i Israel en viss dag så är du inte medborgare i landet. De redan fördrivna gjordes alltså statslösa.

– Judiska bosättare tog över tomma hus. Detta fortsätter än idag med bosättningarna när palestinier tvingas bort. Denna lag medför att det fortfarande finns 400 byar i Israel som officiellt inte existerar. De får ingen el, vattenledningar eller skolor.

Ville bli läkare
Åren innan Israels grundande studerade Pnina Feiler till sjuksköterska i Beirut. Hon ville bli läkare och där fanns en möjlighet att få stipendium.

Men 1947 startade ett inbördeskrig i Palestina. Det utkämpades mellan sionistiska arméer och palestinier som även fick stöd från Irak, Jordanien och Egypten. Även denna övertygade kommunist måste fatta sitt beslut utan något färdigt facit och hon beslöt att gå med i den judiska armén. Det var på ett sätt till och med en angenäm tid för henne.

– Nu var ju Sovjetunionen för Israels bildande och denna enda gång kunde jag vara både kommunist, jude och israel. Jag ville bli soldat.

Pnina Feiler blev aldrig soldat och hon blev aldrig läkare. Under inbördeskriget var hon sjuksköterska och för denna kvinna med ett minne bättre än många 20-åringars är kriget fortfarande nära.

– När jag talar om det kommer allt tillbaka, både lukter och synintryck. Även ljud som när bårbärarnas kängor fastnade i blodet på golvet.

Kanske gör sådana minnen att när hon talar om hur konflikten kan lösas idag så är försoning och ett israeliskt accepterande av palestinierna viktiga.

– Vi måste få det israeliska folket att förstå att vi lever i Mellanöstern. Vi har de grannar vi har och vill vi bo i det här huset så måste vi acceptera dem. Men bosättningarna gör en tvåstatslösning alltmer omöjlig, de medför att en palestinsk stat inte blir livsduglig.

Varje år räknar staten Israel antalet emigranter och immigranter. Förra året lämnade för första gången fler landet än de som anlände.

– Så till och med från sionisternas utgångspunkt är dagens politik galen.

Dagens Israel beskriver Pnina Feiler som ett samhälle där den sammanhållning som en gång fanns är borta. Det har funnits alltför många historier om korruption, sexaffärer och så vidare. Det har avslöjats att överbefälhavaren spekulerade på börsen innan det senaste överfallet på Libanon.

– Tidigare var det tabu att kritisera armén. Nu finns inga heliga kor och endast genom att hålla befolkningen i oro kan de korrupta styra.

Får inte mötas
Som ett exempel berättar Pnina Feiler om Tali Fahima. Denna unga judiska kvinna blev intresserad av vad som hände i de ockuperade områdena och tog kontakt med flyktinglägret Jenin. Där blev hon accepterad som vän, men israelisk polis arresterade henne. Hon anklagades för att hjälpa terrorister, åklagaren krävde dödsstraff och i två år satt hon i fängelse.

Nu är hon fri, men förbjuden att ha kontakt med Jenin.

– Polisen och underrättelsetjänsten Shin Bet är inte intresserade av att människor möts. Gör de det kan man inte demonisera de andra.

Jenins kulturcentrum och teater förstördes 2002 av israeliska bomber. Idag är detta återuppbyggt med hjälp av bland andra Dror Feiler och Tali Fahima. Pnina Feiler har gett pengar till ett barnbibliotek där.

Politisk övertygelse
Fortfarande har hon sin ungdoms övertygelse, även om hon 1965 lämnade partiet i Israel efter att det splittrats. Först valde hon den Moskva-kritiska delen av det.

– Efter ett år blev mitt parti mer och mer nationalistiskt. Jag lämnade då, men vill inte anklaga kommunistpartiet. Det har gett mig mycket och jag kan inte spotta i den källa jag druckit ur. Misstag från partier ändrar inte att jag är kommunist och marxist.

Idag är Pnina Feiler medlem i PHR, Physicians for Human Rights. Varje lördag har PHR en mobil klinik på Västbanken och i den arbetar hon. Till Gaza tillåts de inte åka.

– Vi understryker den politiska vikten av detta. Att vi är emot ockupation och vill visa vår solidaritet. Det är viktigt för förtryckta människor och de glömmer inte.

Pnina Feiler berättar, diskuterar, röker och hälsar till gemensamma vänner. Hon ser på intervjuaren med lika skarpa ögon som när hon betraktar världen.

– Det som håller mig igång är aktivitet. Att inte ge upp.

LASSE SIMMONS
Proletären nr 26, 2007