Hoppa till huvudinnehåll
Av

USA oroat över Irak efter valet

”För fem år sedan, 2005, gick tiotusentals irakier till vallokalerna och röstade till mullret av självmordsbombare, och röstade – shiiterna på instruktion av sina präster, medan sunniterna bojkottade – för att visa att Irak var en ’demokrati.’ Efter valet följde den blodigaste perioden i Iraks moderna historia. Igår gick tiotusentals irakier och röstade till ljudet av granatexplosioner – åtminstone 24 döda innan vallokalerna stängdes – för att visa att Irak var en ’demokrati’.”


Den som skriver ovanstående är Mellanösternexperten Robert Fisk i brittiska Independent. Han befarar att de sekteristiska motsättningarna kommer att tillta, precis som efter förra valet.

Officiellt sägs 62 procent ha röstat, vilket är mindre än de officiella siffrorna på 76 procent röstande i december 2005. Men i den israeliska säkerhetstjänstens rapporter från 2005 uppgavs att i verkligheten hade 45-50 procent röstat. Samtidigt säger rapporter att sunnimuslimer i årets val i ökad utsträckning har röstat för att motverka Iraninfluerade partier. Vilket därmed innebär ett minskat valdeltagande bland övriga folkgrupper, som ett resultat av en allmän desillusionering över genomkorrupta politiker.

Vägrar delta
Muslimska lärdes förbund i Irak (AMSI), som står motståndsrörelsen nära säger genom sin generalsekreterare Harith al-Dhari att AMSI bojkottar valet, då det är ett försök att legitimera en brutal ockupation.

”Vi vill inte vara en del i valprocessen och i den politiska processen så länge som ockupationen av Irak pågår. Detta är en princip vi håller på och som vi kommer att stå fast vid så länge som ockupationen pågår. Anledningen är att fakta på marken har bevisat att den politiska processen inte är den rätta vägen till Iraks säkerhet och befrielse. Den har bara varit och är fortfarande ett amerikanskt projekt för att genomföra USA:s och dess allierades vilja.”

Al-Dhari avslutar med att säga att ”valet är bara en formalitet och de styrande platserna kommer att ges av amerikanarna till dess allierade, som vill förlänga säkerhetsavtalet. Så lita inte på någon i dessa val…”.

Sönderslaget land
Bakom alla officiella uttalanden om ”Iraks självständighet” kan ingen dölja att Irak är ett sönderslaget land med en miljon döda och med två miljoner flyktingar i närliggande länder. Majoriteten har fått se sina levnadsvillkor försämrade. Hela städer och stadsdelar ligger i ruiner efter amerikanska bombningar och andra militäroffensiver för att slå ned motståndet. Hälsotillståndet är på många håll katastrofalt.

Under de gångna sju åren har Irak de facto reducerats till en amerikansk koloni. USA fortsätter att ockupera landet med närmare 100000 soldater och en armé av ”civila” säkerhetsföretag. De irakiska ”folkvalda” regeringarna kan inte ta ett endaste beslut utan att konsultera USA:s ambassad, vars byggnad dominerar centrala Bagdad.

Huvudkandidaterna i söndagens val representerar de elitskikt som samarbetar med ockupationsmakten i syfte att tillskansa sig privilegier, positioner och rikedomar.

Den amerikanska generalen David Petraeus myntade förra månaden begreppet ”Irakokrati”. Det var en öppenhjärtig beskrivning av hur det går till i irakisk politik; mutor, hotelser och sekteristisk och stambaserad demagogi för att vinna röster.

Det är denna realitet, skapad av ockupationen, som avgör den kommande regeringssammansättningen. Troligen kommer det att resultera i en instabil proamerikansk regering, med en rad inneboende motsättningar som kan leda till öppna inbördesstrider mellan olika etniska grupper och fraktioner.

Fyra politiska grupper
Det är fyra grupperingar som strider om parlamentsplatserna:

• Rättsstaten består av den nuvarande premiärministern Nuri al-Malikis parti Dawa och stöds av en sektion av sunniarabiska ”Uppvaknanderörelsen” i Anbarprovinsen. Uppvaknanderörelsen härstammar från den del av motståndsrörelsen som köptes över genom anställning i ockupationsmaktens tjänst, samtidigt som amerikanerna och Maliki lovade att stoppa de massmord på civila sunniter som utförts av USA och shiitiska dödsskvadroner. Maliki har arbetat för att skaffa sig en bas inom den 600000 man starka säkerhetsapparaten och bland de delar av befolkningen som helt enkelt vill ha ”lag och ordning” i sina otrygga liv. Maliki värvade dessutom röster på en antikurdisk agenda, då motsättningarna kring oljestaden Kirkuks rikedomar är stora.

• De shiitiska religiösa partierna, som är en koalition av Muqtada al-Sadrs Förenade irakiska alliansen (UIA) och Iraks högsta islamska råd. Alliansen räknar med att vinna en stor del av rösterna i södra Irak samt i arbetarområdena i östra Bagdad. De har genom kontrollen över statliga kontrollkommissionen hindrat hundratals sunnitiska och sekulära kandidater från att ställa upp med förevändning att dessa är anhängare av Saddam Husseins Baath-ideologi. Under hela valkampanjen har partier som vill värva sunnitiska röster anklagat alliansen för att vara marionetter åt Iran.

USA:s favoriter
• Det block av partier som USA menar bäst skulle tjäna dess intressen är Irakiska koalitionen, ledd av förre premiärministern Iyad Allawi och nuvarande vicepresidenten Tariq al-Hashemi. Dessa propagerar på en sekulär och arabnationalistisk plattform och har sitt stöd i säkerhetsapparaten och övre mellanskikt bland shiiter och sunniter. 2004 handplockades Allawi av Bush och tillsattes som premiärminister. I syfte att vinna sunnitiska röster anklagar Allawis parti, precis som Malikis parti, de shiareligiösa partierna för att vara ”iranska marionetter”.

• De kurdiska stampartierna i norr gick till val under namnet Kurdiska Alliansen. De utmanas av Rörelsen för förändring, som gick fram i regionvalet 2009.

Troligen kommer regeringsbildandet att ta lång tid. Efter valet 2005 tog det ett halvår innan de shiitiska partierna och fraktionerna enats om Maliki som premiärminister och fördelat de lukrativa ministerposterna mellan sig.

Den kommande regeringens funktion är att bekräfta USA:s påstående att Irak är en självständig nation. Den skall formellt övervaka det amerikanska trupptillbakadragandet.

USA tänker stanna
I verkligheten planerar USA för att stanna i Irak på permanent basis. I det strategiska ramavtal som Bush arbetade fram och som tillstyrkts av Obama nämns ett långvarigt samarbete gällande ”ekonomiska, diplomatiska, kulturella och säkerhetsmässiga områden”. Samtidigt som USA reducerar antalet trupper kommer man att behålla sina baser i Balad, al-Asad och Tallil.

USA:s truppminskning handlar om mer än Irak. Trupper behövs i Afghanistan, och i förhållande till Iran fruktar USA, ifall man beslutar sig för att attackera Iran, att allt för stor trupp i Irak medför en risk för att dessa blir måltavlor för iransk vedergällning. Enligt analysföretaget Stratfor, som står USA:s underrättelseväsende nära, är Vita Huset dessutom oroat för ökad konfliktrisk mellan de irakiska marionetter de installerat i Bagdad. Då riskeras tidtabellen för trupptillbakadragandet, och då riskerar uppbyggnaden i Afghanistan att störas samtidigt som krigshotet mot Iran ökar.

Bakom imperiemakarnas officiella positiva proklamationer om valet finns både oro och nervositet.

ERIK ANDERSON
Proletären nr 10, 2010