Hoppa till huvudinnehåll
Av

Valets segrare heter USA

Som väntat hyllade Bush, och därmed den svenska regeringen, förra veckans val i Irak som en seger för demokrati och frihet. I vekligheten kommer makten i det oljerika landet att ligga hos USA med dess Bagdad-ambassadör, Zalmay Khalilzad, som överståthållare.




Något som New York Times medgav samma dag som valet
ägde rum: ”Amerikanska tjänstemän räknar med att i månader efter det
irakiska valet, så kommer den amerikanske ambassadören vara den
verkliga makthavaren bakom ridån när olika fraktioner förhandlar om
regeringsmakten.”



Valkampanjen har kännetecknads av en rad motsättningar bland de 210
deltagande partierna.  Anklagelser om valfusk och riggade
valresultat har varit legio, partihögkvarter har bränts ner och en rad
kidnappningar och dödsskjutningar mellan deltagande partier har ägt
rum.



Den förre premiärministern Iyad Allawi, som beordrade anfallet mot
Falluja, sade att Bushs Irak ”kränker de mänskliga rättigheterna värre
än Saddam”. Samtidigt anklagade premiärminister Ibrahim al-Jafaris
Dawaparti Allawi för att försvara ockupationen. Allawi svara med att i
sin tur anklaga regeringen för att vara genomkorrumperad. Den tredje
lakejen, Ahmed Chalab, hade valaffischer med orden ”Vi befriade Irak”.

Inför och under valet var all biltrafik förbjuden av ockupationsmakten.
Landets gränser mot Jordanien och Syrien stängdes. All flygtrafik utom
den militära låg nere.



Det var alltså ett tydligt ockupationsval.



Interna strider

En rad partier har kämpat om ockupationsmaktens gunst och de
privilegier ockupationsmakten kan erbjuda. Nästan alla de stora
partierna fokuserade på religiösa och etniska frågor och de
motsättningar som finns och som skapats och utnyttjats av
ockupationsmakten och som i sin förlängning kan leda fram till
inbördeskrig och ett totalt uppsplittrat Irak.



USA har inför valet, med varierande framgång, försökt få med delar av
den sunniarabiska eliten i ockupationsmaktens politiska process. Det är
i detta spel man skall se USA plötsliga upptäckande av ett antal
tortyrcentraler i Irak som drivs av det irakiska inrikesministeriet och
som står under kontroll av de stora shiamuslimska partierna SCIRI och
dess Badrmilis samt Dawapartiet. Vid ett tillfälle hittades 600
hungrande fångar i mycket dåligt skick, flera av dem hade torterats
svårt. Sunnimuslimska ledare fördömde premiärministern Ibrahim
al-Jafari och Dawapartiet.



Försök blidka sunniter

Det var uppenbart att den så kallade upptäckten, som gjordes av
amerikanska marinkårssoldater, var en politiskt motiverad upptäckt i
syfte att från amerikansk sida komma på talefot med delar av den
sunnimuslimska eliten och försöka få med dem i ockupationsmaktens
”politiska process”.



En ockupationsmakt som självt driver hemliga fängelsesystem i Irak och
där fångar torteras dagligen och stundligen ”upptäcker” plötsligt
tortyrcentra i det irakiska inrikesministeriets regi. USA ville på så
sätt gynna sin egen marionett, den förre interimistiska
premiärministern Iyad Allawi, samtidigt som man ville slå mot
Dawapartiets och SCIRI:s samt Badrorganisationens kontakter med Iran.
Detta ledde till att befälhavaren för Badrorganisationen två dagar
innan valet hotade Allawi genom att påminna om dennes tidigare
medlemskap i Baathpartiet:



– Vi varnar, vi kommer att ta till vapen som vi gjorde förr ifall Baathpartiet kommer till makten igen.



I den sydirakiska staden al-Nasiriyya brände tusentals shiamuslimer ned
kontorsbyggnader som tillhörde Allawis parti samt ett kontor som
tillhörande det ockupationsvänliga Iraks kommunistiska parti.



Ett tecken på irakisk uppsplittring var när shiitiska ledare på ett
möte i Najaf rekommenderade att det skulle skapas en speciell
säkerhetsstyrka för de nio sydligaste provinserna, och ledaren för
SCIRI, Abdul Aziz Hakim, ville att de nio sydliga provinserna skulle
utgöra en autonom provins med nästan hälften av den irakiska
befolkningen och med mer än hälften av alla oljetillgångar.



I oljestaden Kirkuk rapporterade tjänstemän att det skett en 400
procentig ökning av antalet registrerade väljare. Staden befinner sig i
skärningspunkten mellan arabiska, kurdiska och turkmenska intressen.
Myndigheterna tvingades medge att de funnit 81.000 namn i röstlängderna
på personer som avlidit eller namn som redan finns i andra vallokalers
rullor.



Det kom också rapporter om en stoppad tankbil lastad med plomberade valurnor som skulle ersätta valurnor som använts i valet.



Motsättningar

Valet kommer att resultera i ett handlingsförlamat parlament. Dess
första uppgift är att välja president och två vicepresidenter som i sin
tur skall utse premiärminister, vilken är den viktigaste posten.



Eftersom det behövs två tredjedels majoritet för att välja president är
det ingen lätt uppgift för de olika stridande fraktionerna att enas om
en kandidat som skall först och främst tillgodose ockupationsmakten,
men även balansera mellan olika privilegiehungriga maktintressen som
ingår i ockupationsregeringen. Här spelar kontrollen över
oljeprovinserna i såväl södra som norra Irak en viktig roll. Därav
kraven på ett decentraliserat styre.



En annan stridsfråga är huruvida islamska lagar skall gälla, något som
shiamuslimska partier gick till val på, i motsättning till de mer
sekulära marionetterna.



Oavsett vad som kommer ut av detta schackrande kommer en regering
tillsatt under ockupation vara en marionettregering under den
amerikanska ambassadörens ledarskap.



Trots allt tal om demokrati och frihet så kommer den amerikanska
imperialismen fullständigt strunta i vad majoriteten av irakierna anser
och tycker. Under sina fyra senaste tal om Irak har Bush nämnt orden
demokrati 83 gånger, frihet 68 gånger, säkerhet 75 gånger och seger 42
gånger.



Bygger militärbaser

Alla deltagande partier, utom de kurdiska, hävdar att de vill ha slut
på den förnedrande ockupationen. Till och med västerländska
opinionsinstitut medger att minst två tredjedelar av alla irakier vill
ha ett amerikansk tillbakadragande som möjligt. Men Bush vägrar att
tala om tillbakadragande. I stället byggandet av ett antal militärbaser
satts igång, något som tyder på att USA planerar att stanna i landet på
obestämd framtid. Samtidigt trappar USA upp retoriken mot Iran för att
via shiamuslimska partier lägga sig i Iraks inre angelägenheter, detta
samtidigt som USA har 160.000 ockupationstrupper i landet.



I samband med en intervju i den krigsaktivistiska tv-kanalen Fox
förklarade Bush att ockupationen av Irak hade ägt rum även om han hade
vetat att Saddam Hussein inte hade några massförstörelsevapen. Detta
uttalande är det fullständiga beviset på att propagandan kring
massförstörelsevapen endast var avsett för allmänheten i USA för ett
accepterande av kriget.



 I skrivande stund kommer nya rapporter om motståndsrörelsens
aktioner. Dessa kommer att upphöra för att USA försöker ge sin
ockupation en legal fernissa.



ERIK ANDERSON

Proletären 51-52, 2005