Hoppa till huvudinnehåll
Av

Vardag innanför apartheidmuren

Framför checkpointens bommar radar kön av bilar upp sig.


I mörkrets sken blir de noggrant granskade av tungt
beväpnade soldater. Förarna liksom passagerarna tvingas visa upp sina
identitetshandlingar för att överhuvudtaget ha en chans att passera
vägspärrarna. Situationen är spänd. Hur många gånger de har varit
utsatta för samma behandling får vi inget svar på. Uppgivenheten hos de
palestinska männen och kvinnorna visar att det är ofta.


Det är den 26 oktober och ikväll råder stort militärt pådrag. Arton svenskar på fredsresa släpps inte förbi avspärrningarna.


– Tyvärr, men vi kan inte låta er passera. Och absolut inte i en buss, säger en k-pistförsedd israeliska i tjugoårsåldern.


Det märks att vår palestinske chaufför ogillar situationen. Han
parkerar bussen intill vägen och stannar kvar i densamme. Vi andra
beslutar oss för att till fots gå igenom vägspärrarna. Det blir nobben
igen. De israeliska soldaterna förmanar oss att träda tillbaka.


– En självmordsbombare har utlöst sina detonationer inne i Israel.
Det är av säkerhetsskäl vi inte släpper in er, upplyser en av
soldaterna gruppen.


Men vi vill inte ha ockupationsmaktens skydd. Vi är heller inte
rädda för någon bombman. Gruppens önskan är att få besöka staden
Qalqilia.


Resan på Västbanken har bara pågått i några dagar och vi är redan trötta på allt vad bommar och militärer heter.


Så följer det sedvanliga dividerandet. Soldater tar upp
information, gör kontroller och ser myndiga ut. Det är först när vi
berättar om vårt utlovade möte med Qalqilias borgmästare som en
vändning sker. Efter samtal till högre chefen blir vi insläppta. I buss.



*



Dagen därpå står böndernas vardag på programmet. Vi tar oss till Qalqilias utkanter och ytterligare barriärer.


Bakom de stängda grindarna visar sig jordbrukslandskapet. Det är
efter middagstid och kön av väntande palestinier fylls på så smått. De
flesta tar sig fram gående. Två unga pojkar sitter på en vagn dragen av
en åsna. En liten flicka ska passera hand i hand med sin pappa. De
väntar alla på det bestämda klockslag då grindarna öppnas och de släpps
in till sina odlingar. Så blir det den israeliska ockupationsmakten som
bestämmer under vilka tider bönderna tillåts arbeta på sina fält.


Unga män i uniformer och med vapen hängande över bröstet vankar av
och an innanför avspärrningarna. De kollar klockan och håller ett öga
även på den bakre grinden. På bönder som i sin tur väntar på att bli
utsläppta från sitt förvärv.


Det är både tufft och svårt att försörja sig som jordbrukare på
Västbanken. Situationen blir inte lättare för de som lever i närheten
av muren. Israel har kontroll över gränserna och försvårar exporten av
det bönderna producerat. Många gånger hinner jordbruksprodukterna bli
dåliga innan bönderna tillåts passera gränsen. Eller så går godset till
spillo i hamnen, då Israel fördröjer utskeppningen.


Det är också Israel som utfärdar tillstånden för att få komma
innanför avspärrningarna och bruka jorden. I många fall är det endast
den äldste och svagaste familjemedlemmen som blir beviljad tillträde.
På så vis hålls statistiken över antalet utdelade tillstånd uppe.


Nu öppnas grindarna. Med ID-kort i hand rör sig folk framåt. Åsnan
drivs på och vagnshjulen börjar rulla över knastrande småsten. En
gammal palestinsk man, på väg genom utpasseringen, tappar greppet om
sin påse med apelsiner. Runt fötterna på en israelisk soldat rullar den
nyskördade frukten. Inför en busslast svenska ögonvittnen böjer sig så
den unge militären ned och plockar snällt upp mannens skörd. Påsen är
snart fylld igen av brandgul citrus.



*



Qalqilias ordinarie borgmästare sitter sedan 31 månader i fängsligt
förvar. Det blir istället den vice borgmästaren som tar emot i
stadshuset. Han beskriver vardagen för Qalqilias 45000 invånare som
svår. Berättar att Israels apartheidmur som ringlande innesluter staden
tar död på en stor del av ekonomin. Det kan ta upp till ett år att
importera varor. Ofta får de avslag på det de önskar importera. 60
procent av Qalqilias handel har gått förlorad.


– Fram till intifadan år 2000 levde vi ett jämförelsevis normalt
liv. Men framväxten och byggandet av muren för tre år sedan, innebar
att en stor del av vår mark konfiskerades. Detta för att ge plats åt
murbygget, talar han om för gruppen.


– Bönderna fick ingen kompensation för jorden. De blev dock till viss del ersatta för sina oliv- och fruktträd.


Vidare berättar han att ett fyrtiotal av stadens vattenkällor
blivit isolerade på grund av muren. Kvar är nitton källor. Av dessa får
inte en enda användas för att försörja intilliggande byar med
livsnödvändigt vatten.


– Israel för ett psykologiskt, socialt och ekonomiskt krig mot Qalqilia, förklarar vice borgmästaren.


Han tar en paus och kallar sedan Israels politik för statsterrorism.


Borgmästarens beskrivning av situationen i Qalqilia går igen på
många andra håll på Västbanken. Vi får liknande historier berättade för
oss vart vi än reser. Mötena är många med män, kvinnor och barn som
levandegör hur Israels apartheidpolitik slår mot befolkningen.
Berättelser om hur kämpigt det är att inte ha ett arbete att gå till
och påfrestningen att inte kunna röra sig fritt.



*



Det är dags att resa hem till Sverige. Inte en enda av fredsresans
deltagare är oberörd av vad vi fått se, höra och uppleva. Vägen mot
flygplatsen bjuder oss på en sista blick av muren. Åtta meter höga
betongblock som får Västbanken att likna ett enda stort utomhusfängelse.


JAN IVARSSON

Proletären 50, 2005



• Mer från Palestina i veckans pappersupplaga av Proletären.