Hoppa till huvudinnehåll
Av

Vem tjänar på irakisk splittring?

Demonstrationer, brinnande moskéer, rop om hämnd, massavrättningar. Efter sprängningen av Gyllene moskén i Samarra onsdag förra veckan har samstämmiga nyhetsrapporter varnat för än värre kaos och i värsta fall inbördeskrig.


Läget i Irak är allvarligt, inget tvivel om det. Men de stora medierna utelämnar en rad viktiga frågor, vilket gör deras beskrivning av situationen i Irak falsk.

Vi kan naturligtvis inte med säkerhet veta vilka som sprängt av en de heligaste muslimska helgedomarna i Irak. Men den första frågan seriösa kommentatorer borde ställa sig är vem som tjänar på dådet. Vilka krafter har i dagsläget intresse av att irakier ställs mot irakier?

För att svara på det måste man se till helt andra faktorer än frågan om Islams splittring i två grenar efter Muhammeds död år 632.

*
I oktober förra året offentliggjorde den brittiska tidningen Sunday Telegraph en hemlig opinionsundersökning som gjorts på uppdrag av den brittiska ockupationsarmén. Den visade att 82 procent av irakierna är starka motståndare till ockupationstruppernas närvaro i landet.

Med detta folkliga stöd i ryggen har motståndsrörelsen mot ockupationsmakterna och deras inhemska allierade vuxit sig allt starkare. Tankesmedjan International Crisis Group, med huvudkontor i Bryssel, konstaterade i en rapport i mitten av februari att det väpnade motståndet i Irak blivit alltmer framgångsrikt och välorganiserat.

Hur handskas med detta?

USA och dess allierade har från första stund i Irak praktiserat taktiken att ”söndra och härska”. Efter att ockupationen inleddes våren 2003 var irakierna inte längre i första hand irakier utan sunniter och shiiter eller araber, kurder och turkmener. Uppdelningen efter religion och etnicitet har varit grundläggande i alla de politiska organ ockupationsmakten skapat och gäller inte minst i den nya konstitution som antogs i höstas. Den utgör ett första steg i en delning av Irak i tre mindre – och betydligt svagare och mer lättkontrollerade – stater.

Ockupationsmaktens uppdelning av irakier har underblåsts av en rad blodiga attacker mot civila, mot shiitiska och sunnitiska moskéer, men också mot kristna minoritetsgruppers kyrkor. Åtskilliga shiitiska och sunnitiska ledare har mördats.

Precis som när det gäller moskésprängningen i Samarra måste slås fast att den irakiska motståndsrörelsen har mest att förlora på sådana terrordåd. Irakier som slåss mot irakier gynnar endast ockupationen.

Vilka ligger då bakom det splittrande våldet? Det finns fakta att ta fasta på.

• Den internationellt prisade amerikanske journalisten Seymour Hersh har i tidningen New Yorker redogjort för hur israelisk militär och säkerhetstjänst samarbetar med de kurdiska partierna KDP och PUK och deras peshmergasoldater. Vad Israel kan bidra med för erfarenheter behövs ingen större fantasi för att lista ut. Den israeliska säkerhetstjänsten är långt ifrån ensam om att agera i det ockuperade landet. Det är många länder, inte minst bland Iraks grannar, som har egna intressen att slå vakt i huggsexan om makt och inflytande i Irak.

• För några veckor erkände USA-militärer och den irakiska regeringen att det inte bara existerar dödspatruller som avrättat sunnitiska ledare, utan att dessa dessutom är en del av inrikesministeriets nya polisstyrka. Minis-teriet kontrolleras av SCIRI, det största shiapartiet, som samarbetar intimt med både Iran och ockupationsmakten.

I brittiska Independent berättade i söndags FN:s avgående chef för mänskliga rättigheter i Irak, John Pace, om de brott som begås av dessa dödsskvadroner. Bara i Bagdad faller varje månad hundratals irakier offer för avrättningar eller tortyr till döds.

• Det kanske tydligaste avslöjandet av ockupanternas ljus-skygga verksamhet kom i september förra året när polisen i Basra grep två britter tillhörande specialstyrkorna. Klädda i arabiska kläder och med vapen, sprängämnen och en fjärrdetonator i bilen stoppades de av en poliskontroll. Efter en mindre eldstrid greps de förklädda britterna, som senare befriades med våld av brittiska trupper.

Irakier hade långt dessförinnan anklagat ockupationsmakterna och utländska säkerhets-tjänster för att ligga bakom bombdåden mot civila, som USA och den irakiska regeringen med automatik skyller på ”Saddam-anhängare” och Musab al-Zarkawis al-Qaida. Ockupationsmaktens motiv skulle, förutom att underblåsa religiös och etnisk splittring, vara att smutskasta motståndsrörelsen samt motivera den egna närvaron i landet.

När bilderna på de två gripna agenterna visades i tv blev det beviset för att anklagelserna mot ockupationsmakterna var sanna. ”Britternas agerande är terrorism”, konstaterade en talesman för den shiamuslimske ledaren Muqtada al-Sadrs rörelse.

När det gäller bomben i Samarra har ingen organisation tagit på sig dådet. Den irakiska regeringen uppger att förberedelsearbetet för den avancerade sprängningen, inklusive utplacerandingen av bomberna, måste ha tagit minst tolv timmar.

Den ryska hemsidan iraq-war.ru har publicerat vittnesmål från två invånare i Samarra. Den ene berättar om det irakiska nationalgardets  livliga aktiviteter i moskéområdet natten innan sprängdådet ägde rum. Den andre samarrabon bekräftar att amerikanska soldater och nationalgardet fanns på plats vid moskéområdet hela natten och ända fram till tio minuter före sprängningen, vilket hade gjort det väldigt svårt för terrorister att placera ut bomberna. Trupperna finns för övrigt på gatorna i staden varje natt eftersom utgångsförbud råder mellan åtta på kvällen och sex på morgonon.

Om utpekandet av USA är korrekt vet vi inte. Men mos-késprängningen är i så fall bara en i en lång rad grova förbrytelser som begåtts av ockupationsmakten själv eller med dess godkännande. Om USA kan jämna större delen av Falluja med marken och mörda hundratals av stadens invånare, när det gynnar dess intressen, varför skulle USA inte kunna spränga en moské?

*
Har försöket att splittra irakierna haft effekt?

Visst kan tre års praktiserande av ”söndra och härska”-taktiken ha slagit rot hos vissa irakier, som i sin frustration över den hopplösa situationen söker enkla lösningar och riktar sin vrede mot andra irakier. Men samtidigt finns i Irak en stark medvetenhet om försöken att splittra folket.

Efter bombdådet har både sunnitiska och shiitiska ledare manat till enighet. Gemensamma fredagsbönder och demonstrationer har genomförts. Den inflytelserike shialedaren Muqtada al-Sadr varnade kort efter moskésprängningen för att ockupanterna försöker starta ett inbördeskrig. På ett möte i söndags slog han fast att det inte finns några separata sunnitiska och shiitiska moskéer och att det irakiska folket är ett. Han manade  till samling i protester mot ockupationen.

Representanter för al-Sadr mötte samma dag ledare för sunnitiska Muslimska lärdes förbund för att tillsammans motverka fortsatt våld och splittring.

*
Frågan är större än att bara handla om Irak. USA har som bekant intressen som sträcker sig långt utanför det nu ockuperade landets gränser. Det pågår en krigsuppladdning mot Iran med siktet inställt på landets olja, och regimen i Syrien är utsatt för hårda påtryckningar.

Om irakierna är upptagna med att slåss mot varandra, istället för mot ockupationen, blir det enklare för USA att agera i resten av regionen.

I sammanhanget bör man komma ihåg att Muqtada al-Sadr fram till moskésprängningen befann sig på rundresa för att knyta närmare band med USA-fiender som Syriens regering och libanesiska Hizbollah. På plats i Teheran gav al-Sadr Iran ett löfte om stöd vid ett eventuellt USA-angrepp. Men detta löfte blir bara tomma ord om al-Sadrs Mahdi-armé har fullt upp med att stoppa moskéangrepp och hindra än mer kaos på hemmaplan.

PATRIK PAULOV
Proletären 9, 2006