Vittne till Israels krig i Gaza

Det finns möten och så finns det möten. Ibland tråkiga, ibland roliga. Ofta viktiga och intressanta. Men nån gång då och då är man på ett möte som fullständigt fyller en av känslor. Det kan vara av ilska över orättvisor, sorg över en faktisk situation och kanske glädje över framsteg.

15 april var jag på ett möte i Varberg som var bland de bästa jag upplevt. Inte för att stora salen i Folkets Hus var överfull (och det händer inte ofta vid ”politiska” möten) eller för talarens retoriska talanger. Utan för den djupa känslan av sorg och allvar som talaren förmedlade på ett ibland även roligt sätt.

Palestinagruppen i Varberg hade tillsammans med ett flertal andra organisationer bjudit in den norske läkaren Erik Fosse att berätta om sina upplevelser i Gaza under Israels angrepp årsskiftet 2008/2009.

Erik Fosse och hans kollega Mads Gilbert blev världskändisar under Israels angrepp på Gaza för över ett år sen. De två var nämligen de enda västerlänningarna på plats och deras vittnesmål direkt från krig och död spreds via intervjuer världen över.

Vi lever ju i en sådan värld att hundratals gråtande, chockade eller upprörda palestinier på bilder sända av arabiska tv-kanaler inte väcker någon större uppmärksamhet, vilket närvaron av två vita européer dock gör. Det handlar väl inte enbart om medias koloniala syn på världen där allt av vikt sker  i väst eller med oss inblandade, utan är även ett inslag som vi i gemen har lättare att ta till oss på grund av kultur, avstånd med mera.

– Halvåret innan Israels attack på Gaza upplevde vi att fler och fler hjälparbetare och journalister från väst av olika byråkratiska skäl inte fick tillstånd att vara kvar eller komma till Gaza av myndigheterna i Israel. När attacken kom fanns därför inga kvar, den var planerad och man ville inte ha vittnen från väst, berättar Erik Fosse.

Julafton 2008 kom ett mejl från palestinska kolleger i Gaza. De befarade ett angrepp och kom med en begäran om hjälp. Medicinskt material hade inte kunnat nå Gaza under hela 2008 på grund av Israels blockad.

Angreppet började med bombanfall 28 december. Dagen efter kom Fosse och Gilbert till Kairo och kunde efter några dagar ta sig in i Gaza med hjälp av den norska ambassaden. Synen som mötte dem var fruktansvärd. Gaza är ju ett av världens mest tätbefolkade områden. På en fyra mil lång remsa längs havet lever över 1,5 miljoner invånare, varav 85-90 procent i fattigdom. Israels av väst understödda blockad hade lett till en civil kollaps med ett näringsliv i konkurs, matbrist och utslagna el- och vattenverk.

– Det första vi såg när vi kom till Shifasjukhuset i Gaza var en död läkare i en ambulans. Under angreppet bombades 40 sjukhus och hälsocentraler liksom femton ambulanser i strid mot Genèvekonventionen, säger Fosse.

– Israels första mål var myndigheter och polisstationer, vilket innebar att de som har ansvaret för katastrofhjälpen själva var utslagna. På sjukhusen fick man börja med att sortera ut folk. Småskador fick vänta för omplåstring, döende lämnades att dö – allt för att kunna ge akut hjälp åt svårt skadade. Läkarna opererade dygnet runt. Det var kaos.

Än värre blev situationen när invasionen på marken inleddes den 3 januari 2009. Då började civila mål bombas i riktade angrepp, som moskén i Beit Lahiya mitt under bönetid, grönsaksmarknaden i Gaza stad som var full av hungrande, FN-skolan i Jabaliya där 1300 flyktingar sökt skydd under FN-flaggan och där barnen gick i skolan när den besköts av tanks. Bara där dog över 30, mest barn.

– Genomsnittsåldern i Gaza är 16,9 år så Gaza kryllar av barn. Ett angrepp blir ett angrepp på barnen. Men från Israels sida hävdar man att det bara var ”Hamasbarn” som dog. Var dom inte redan terrorister så kommer dom bli det. Man vill avhumanisera palestinierna, göra deras liv mindre värda och något som kan dödas utan om-svep. På samma sätt gjorde nazisterna med judarna och sorgligt nog så sprids detta överallt i världen, säger Erik Fosse.

Resultatet av attacken i januari 2009 är ett i stora delar raserat Gaza. 1430 palestinier dog varav 430 barn, 5300 skadades varav 1855 barn. Som Goldsteinrapporten visat riktades kriget mot civilbefolkningen i Gaza, splitterbomber och fosforgranater sköts mot barn. Israel bröt mot de flesta av krigets regler och det ansvar man har för civilbefolkningen i Gaza som de facto ockupationsmakt.

Idag är Gazas gränser stängda och det är brist på det mesta, inte minst är bristen på byggmaterial enorm. Väst fortsätter bojkotta Hamas och den israeliska blockaden är effektiv. En enorm kollektiv bestraffning av ett helt folk för att de vägrar släppa drömmen om sitt land och haft fräckheten att i arabvärldens första öppna och demokratiska val rösta på fel partier.

På frågan om vad som kommer att hända och vad vi kan göra svarade Erik Fosse:

– Vi måste hoppas att palestinierna enas, men det räcker med att titta på en karta över dagens Palestina för att se att det inte kan bli en tvåstatslösning. Det finns bara en stat, Israel, och en massa spridda palestinska enklaver utan samband med varandra. De världsledare som kan starta en förändring måste ta sitt ansvar. Men vi kan alla göra något. En bojkott av israeliska varor sätter en stor ekonomiskt och politisk press på landet.

Det fanns i Erik Fosses berättelse och i de bilder som visades en lågmäld, nästan sorgsen ton över hur illa världen kan vara beskaffad. Det är fullt förståeligt efter hans upplevelser men den tonen gjorde hans berättelse bara starkare. Jag är helt övertygad om att alla som deltog på mötet i Varberg inte glömmer detta, och vad som kanske är en viktigare – gör något.

Tomas Dahl
Proletären nr 16, 2010


Bakgrund: Erik Fosse
• Erik Fosse är thoraxkirurg på Rikshospitalet i Oslo, men också en erfaren medicinsk hjälparbetare som under 30 år arbetat i krigs- och oroshärdar, främst i Mellanöstern. Genom organisationen Norwac, finansierad av den norska staten, har han deltagit i många hjälpprogram.

• Har skrivit boken Ögonen i Gaza tillsammans med Mads Gilbert.


Fruktansvärt men nödvändigt om krigets helvete
Det är lika bra att säga det direkt. Skildringen från Gaza årsskiftet 2008/2009 är fruktansvärd läsning. Det spelar ingen roll hur mycket du vet om krig och elände, om palestiniernas lidande, om Israels grymheter. Du kommer ändå att bli illa berörd, känna hur det vänder sig i magen och kanske behöva lägga ifrån dig Ögonen i Gaza en stund innan läsningen kan återupptas.

Men de norska läkarna Mads Gilberts och Erik Fosses vittnesmål från krigets, ockupationens och blockadens Gaza är samtidigt nödvändig läsning. Deras bok är nödvändig för den som vill försöka förstå hur det är att vara palestinier, och för att förstå vad för ett land Israel är.
Krigsförbrytelserna under anfallet var så grova att läkarna hade svårt att acceptera vad de såg med sina egna ögon. Som när Mads Gilbert mötte nio månader gamla Jumana och får höra hur hon skadades.

Jumana bodde i fattigkvarteren i södra Gaza stad. De invaderande soldaterna tvingade den stora familjen att samlas i ett av deras hus under natten. På morgon kom israeliskt flyg och bombade just det huset. Jumana överlevde, om än med amputerad hand. Sämre gick det för elva i hennes familj som dödades.

Mads Gilbert tvivlar: ”Det måste handla om ett misstag, ett uppblåst rykte, en fjäder som blivit till fem hönor, Mycket förvirring och många rykten cirkulerade i Gaza under dessa dygn, och fantasier är ofta värre än verkligheten. I det här fallet var de inte det. För det visade sig dessvärre vara sant. Det var en massaker. Det var inget misstag, utan tydligen en planlagd, systematiskt genomförd operation från den israeliska arméns sida.”

I berättelsen framträder bilden av en medveten taktik att terrorisera och mörda civilbefolkningen. En taktik som utövades redan innan kriget.

”Vad har vi gjort för att förtjäna detta?” säger en kvinna vars barnbarn vårdas för splitterskador. ”Varför ska vi fattiga vanliga människor först tvingas till svält för att därefter bombas? Kan du svara mig på det, du? Varför? Varför skadar de vår pojke…” Mads Gilbert för frågan vidare till en av de palestinska läkarna som svarar: ”Du vet, doktor Mads. Vi har inga mänskliga rättigheter. Det är allt.”

Gilbert och Fosse poängterar västvärldens skuld till att Israel kan behandla palestinierna som om de inte längre är människor. Genom att acceptera blockaden mot Gaza har EU godkänt den utsvältning och det lidande som landremsans 1,5 miljoner invånare utsatts för. Genom att terroriststämpla Hamas har EU satt terroriststämpel på hela Gazas befolkning.

I det avslutande kapitlet citeras Israels president Shimon Peres som sammanfattar kriget: ”Genomförandet av den aktuella operationen har till 90 procent gått enligt planerna.”

Läs Ögonen i Gaza. Se till att fler får chansen att läsa den. Det stärker Palestinasolidariteten.

Patrik Paulov