Hoppa till huvudinnehåll
Av

Zarqawi inte längre användbar för Bush

Medierna i väst beskriver mordet på Abu Musab al-Zarqawi som en stor seger över det irakiska upproret. Två tvåhundrakilos bomber fälldes mot det hus utanför staden Barquba där han befann sig. Alla i huset dödades.



Sedan medgav en amerikansk officer att bland de döda fanns en kvinna och ett barn. Krigsförbrytaren och terroristen Bush sade att ”rättvisa hade skapats”.

Ockupationsmakten och dess lydregering gjorde stort spektakel av det hela med en god dos av cynism blandad med en underliggande desperation. Bush utnyttjade tillfället för att dra bort uppmärksamheten från de massakrer som trots allt börjar slå rot i den amerikanska allmänhetens medvetande.

Enligt amerikanernas egna uttalanden så hade den amerikanska underättelsetjänsten lyckats spåra Zarqawi sedan en tid tillbaka, möjligen har de fått fram uppgifter om honom genom att tortera fångar från hans grupp. Zarqawi har i sitt behov av att framställa sig som något större än han var framträtt i videoinspelningar utomhus. För USA:s underättelsetjänst, med outsinliga resurser, går det givetvis att ta reda på var videoupptagningarna gjorts genom att studera bakgrundsomgivningarna.

Så varför valde amerikanarna att slå till just nu? Utan tvekan hade tidpunkten för attacken ett samband med Bushs egen växande politiska kris på hemmaplan och soldaternas allmänna demoralisering i Irak.

Bara några dagar före mordet på Zarqawi, hade den irakiske premiärministern Nuri al-Maliki tvingats fördöma den amerikanska militären hänsynslöshet (se ovan). En spektakulär aktion behövdes.

Zarqawi började sin bana som deltagare i USA:s krig mot den afghanska vänsterregeringen 1989 innan han vände sig mot USA. Zarqawi förekom inte i västliga medier förrän 2003, då Colin Powell påstod att Zarkawi var länken mellan Saddam Hussein och al-Qaida. Beviset skulle vara hans närvaro i norra Irak. Saken var bara den att det territotium han befann sig på kontrollerades av islamistiska kurder och inte den irakiska centralregeringen i Bagdad.

Zarkawi fick skulden för allt
Allt eftersom det irakiska motståndet vuxit, som ett resultat av ockupationen, har västliga medier målat ut allt väpnat motstånd som kommande från Zarqawi och hans begränsade grupp.

Det kriminella anfallet mot Falluja, med tusentals döda civila som följd, motiverades av att Zarkawi befann sig i staden.

Många av de handlingar som Zarqawi med rätt eller orätt sades stå för utnyttjades av den amerikanska ockupationsmakten. I början av 2004, fanns det uppenbara signaler om att den shiitiska befolkningen var på väg att ansluta sig till det väpnade uppror som i huvudsak utkämpades i sunnimuslimska områden. Vid denna tidpunkt publicerades ett brev som sades komma från Zarqawi där han uppmanade sunniter till inbördeskrig mot shiamuslimerna. Några veckor senare bombades shiitiska moskéer i Karbala och Bagdad varvid Zarqawi beskylldes.

Zarqawi sades vara inblandad i en spektakulär halshuggning av den amerikanske affärsmannen Nicholas Berg, vid samma tidpunkt som tortyren i det amerikanska fängelser Abu Graib avslöjades. Berg hade suttit i amerikanskt förhörs-fängelse i 13 dagar för att släppas. Bara några dagar senare kidnappades han av den grupp som senare halshögg honom.

Hela denna historia är höljd i dunkel. Vad var amerikanarnas roll i kidnappningen? frågar sig ett antal grävande journalister.

Motståndet irakiskt
Till slut blev det uppenbart för ockupationsmakten att utnyttjandet av Zarqawi kommit till vägs ände. Försöken att krossa det irakiska motståndet och att hindra den amerikanska allmänhetens tilltagande misstron mot Bush genom att i tid och otid lyfta fram Zarqawi hade misslyckats. Bush vill nu i stället lyfta fram bilden av ett Irak där stabilitet, kontinuitet och regeringsbildande är dominerande. I detta nya läge som Bush försöker måla upp kom Zarqawis spektakulära aktioner att stå i vägen. Moren har gjort sitt, moren kan gå. Därför röjdes Zarkawi ur vägen och USA fick en pyrrhusseger.

Västmakterna vet mycket väl att Zarqawi inte spelade den roll som medierna målade upp. Därför tvingades Bush samtidigt, mitt i euforin, att varna för snabb seger. 

Stratfor, ett amerikanskt analysföretag, med täta förbindelser rakt in i USA:s militär skrev i förra veckan följande: ”De högsta bedömningarna av antalet utländska islamistiska stridande i Irak utgör mellan 800 till 1.000 personer vilket bara är en liten del av upproret, vars stridande kärna uppskattas till 15.000-20.000 man stark. ”

När Saddams söner mördades samt när Saddam själv blev tillfångatagen sade ockupationsmaktens talesmän att ett nytt blad har vänts för Irak, men motståndskampen fortsatte. Samma kamp för ett fritt Irak fortsätter även efter det amerikanska mediespektaklet kring mordet på Zarqawi.

ERIK ANDERSON
Proletären 24, 2006