Hoppa till huvudinnehåll
Av
Kommunistiska Partiet, Gislaved

Nära band mellan Frankrike och Ben Ali

Flera regeringar i väst är oroade och otillfredsställda över den folkliga revolten i Tunisien.


Ingenstans är detta tydligare än i Frankrike där regeringen sammankallade till ett krismöte för att arbeta fram vad man skall göra efter Ben Alis fall.

Frankrike stödde Ben Ali till det bittra slutet. Redan i början av sin presidentperiod reste den franske presidenten Nicolas Sarkozy till Tunisien med sju andra ministrar.

IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn, som hoppas bli Frankrikes socialdemokraters nästa presidentkandidat, hävdade att Tunisien är ”en modell för utvecklingsländer”. Samtidigt förberedde franska inrikesministern att sända polisstyrkor till Tunisien för att slå ner upproret, men folk i Tunis sade att det sista man behöver i kampen mot polisstaten var fransk polis.

Men när den flyktade Ben Alis privatplan begärde att få landa i Frankrike hade händelseutvecklingen redan sprungit förbi alla franska planerade motdrag gentemot det tunisiska folket. Planet dirigerades om till Saudi Arabien.

Tunisiens band med Frankrike är inte bara strikt ekonomiska. Det är många andra länder som har investeringar i Tunisien, medan de rent politiska och kulturella banden till Frankrike är starkare än till andra länder.

Mellan 1881 till 1957 var Tunisien ett franskt protektorat, men har efter det i mycket haft ett neokolonialt förhållande till Frankrike.

USA stödde Ben Ali men hade inte samma nära band med presidentens familj som den franska borgarklassen.

I de rapporter som USA:s ambassad i huvudstaden Tunis sände till Washington, och som Wikileaks publicerat, konstaterades att ”50 procent av landets ekonomiska elit” tillhör familjen Ben Ali och i synnerhet hans frus släkt.

Den US-amerikanska regeringen såg en fara i att borgarklassens sociala bas runt Ben Ali var skör och alldeles för liten.

USA:s strävan var att minska Frankrikes roll i Tunisien, men samtidigt var USA nöjt med Ben Alis informella band med Israel och vägran att stödja det palestinska folket.

Så medan Frankrike höll på att överspelas av den snabba utvecklingen uttalade Obama och hans utrikesminister sitt ”stöd åt de demokratiska krafterna” i Tunisien när de såg vart det lutade.

USA och västvärlden oroas inte så mycket för Tunisien som sådant utan de influenser som den tunisiska utvecklingen kan föra med sig i för USA betydligt viktigare länder som Egypten, Jordanien, Algeriet, Jemen och Gulfstaterna.

Den snabba händelseutvecklingen har hindrat västmakterna från att direkt intervenera.
Hitintills har den politiska dynamiken i Tunisien inte heller lett till den för progressiva så komplicerade motsättningen mellan rena kompradorkrafter och islamistiska sociala rörelser med ett ofta reaktionärt innehåll.