Hoppa till huvudinnehåll
Av
Partistyrelsen (K)

Omfördelningskrig med förhinder

En central del i Lenins imperialism-teori är att världskapitalismen utvecklas olikmässigt i sina olika delar, vilket skapar konflikter mellan gamla och trötta kapitalistiska länder och unga och uppåtstigande, konflikter som i det mest akuta skedet ställer krav på våldsam omfördelning av makt och resurser.


I dagens värld, där exploateringen av råvaruresurserna gått så långt att bland annat oljan redan nått sin sk peak (råoljeproduktionens maximum är uppnådd och kan därför bara minska i framtiden) kommer dessa konflikter definitivt att hårdna.

Men vilken form kommer de att ta sig? Kommer vi inom en snar framtid att få se nya omfördelningskrig, som första och till delar andra världskriget, eller kommer det att handla om mer begränsade krig, som de oljekrig som USA (och EU) redan driver i Afghanistan, Irak och Libyen?

Till frågan om relationen mellan USA och Kina skall sägas att den innehåller alla drag som Lenin anförde som kännetecknande för kapitalismens olikmässiga utveckling. USA är ett kapitalistiskt land på nedåtgång, fortfarande överlägset mäktigt, men redan ekonomiskt oförmöget att bära sin väldiga makt, vilket den parasitära skuldekonomin visar. Medan Kina är ett kapitalistiskt land på hastigt uppåtgående.

Förr eller senare tar denna olikmässiga utveckling ut sin rätt i hårdnande konflikt. Frågan är när denna punkt nås.

Här gäller det att inte låta sig dras med av de värsta övertonerna. Må vara att den yttersta högern i USA redan utmålar Kina som huvudfiende, att militärt attackera innan det är för sent, och att strategerna i Pentagon i god tid knåpar på diverse dramatiska framtidsscenarion.

Men det typiska för relationen är ännu ett symbiosförhållande, där USA är beroende av Kina som profitverkstad och finansiär och där Kina är beroende av USA som investerare och marknad.

Detta symbiosförhållande kommer inte att vara för evigt. Men något omslag i öppen konfrontation är inte omedelbart förestående, åtminstone inte från Kinas sida. Den slutsatsen ges av den kinesiska kapitalismens underordnade ställning, som snart kan mäta sig med den i USA i kvantitet, men inte på långt när i kvalitet. Men det ges också av USA:s särställning som monetär och militär makt.

I media talas det frekvent om att Kina hyser världens största krigsmakt, räknat i antalet soldater. Det är en nonsensupplysning som inte säger ett skvatt om militär styrka. För även om Kina avskaffat den allmänna värnplikten är det inte underligt att världens folkrikaste land också har flest soldater.

Militär styrka måste istället mätas i militärutgifter och i global militär närvaro, vilket genast förvandlar Kina till en sparv i tranedansen (se notis).

Det är en styrkebalans som utesluter militär konfrontation från det i ekonomisk mening förfördelade Kina. Ett tredje omfördelningskrig av tidigare typ, där Kina (eller en konstellation ledd av Kina), som tidigare Tyskland och Japan, med militär makt gör anspråk på en större del av världsmarknaden, ligger årtionden fram i tiden redan som möjlighet.

Ibland anges kapitalismens kris som grund för världskrig. För att framförallt andra världskrigets förstörelse bidrog till att häva den djupa kris kapitalismen befann sig i på 1930-talet. Förstörelsen återställde profitkvoten och fick hjulen att snurra igen. Men det är att förväxla orsak och verkan. Andra världskriget utlöstes inte av krisen, utan av den tyska och japanska imperialismens krav på ”lebensraum”. Kapitalismen behöver inte krig för att förstöra produktionsmedel. Det sköter krisen på egen hand.

Visst har det militärindustriella komplex som idag dominerar ekonomin i USA ett ekonomiskt intresse av krig. Eller rättare sagt av latent konflikt. Eftersom latent konflikt kräver ständig förnyelse och uppgradering av vapensystemen. Att USA skulle angripa Kina för att få hjulen att snurra är en bisarr tanke, inte bara för att Kina är en kärnvapenmakt, med allt vad det betyder av egen risk, utan också för att det vore att angripa sig själv.

Att bomba kinesiska industristäder är att bomba de amerikanska storföretag som via produktion i Kina förser USA med det mesta USA behöver.

Militär konflikt skall för den sakens skull inte uteslutas. Men för en sådan krävs att någon galning i Washington får för sig att provocera Kina vad gäller Taiwan eller Tibet. Men också för en presumtiv galning lär Kinas kärnvapeninnehav vara mycket avskräckande. Kina kan inte mäta sig med USA militärt, men Kina kan redan nu bemöta en militär attack med fruktansvärd kraft.

Historien upprepar sig inte som tv-repriser. Att imperialism betyder krig är sant och visst och bevisat bortom varje tvivel, men det är inte givet att imperialism betyder världskrig i kärnvapnens tidevarv. Då är fler regionala krig om kontroll över råvaruresurser, som de vi redan sett och ser, mer troliga.

Kapitalisterna skickar gladeligen fattiga pojkar och flickor att slaktas för deras profiter. Men de ogillar krig som hotar dem själva till livet.
Fakta

Omfördelningskrig med förhinder

Militär styrka
  • Enligt fredsforskningsinstitutet Sipri svarar USA ensamt för 43 procent av världens samlade militärutgifter med en budget om 698 miljarder dollar (2010). Kinas militärutgifter anges samma år till 119 miljarder dollar, dvs till en sjättedel av USA:s. Det ger 7,3 procent av världens militärutgifter.
  • Enligt Pentagon har USA militär personal och militär utrustning placerade på över 700 militärbaser i över 40 länder och 13 marina slagstyrkor, inkluderande minst ett hangarfartyg, som opererar i alla hav. Kina har inga militärbaser utomlands och dess flotta, som i år byggt ett första hangarfartyg, opererar enbart i näraliggande hav.