60 ton humanitär hjälp till Kuba

För sjuttonde året i rad bröt Pastors for Peace blockaden mot Kuba. Fjorton bussar fylldes med humanitär hjälp på vägen genom USA innan gränsen till Mexico korsades i början av juli.

– Blockaden mot Kuba är både omoralisk och illegal. Immoralisk eftersom den hindrar nödvändig hjälp – såsom mediciner – och illegal eftersom den bryter mot USA:s konstitution. Det är vårt ansvar att fortsätta kämpa för en bättre värld, och därmed måste vi bekämpa USA:s blockad, menar Lucius Walker som är vd för Pastors för Peace.

Därför bryter Pastors for Peace varje år mot blockaden genom att arrangera vänskapskaravaner. Bussar från olika delar av USA och från Kanada samlar under ett par veckors tid ihop humanitär hjälp, såsom till exempel medicinsk utrustning, cyklar och datorer, som sedan transporteras till Kuba via Mexiko.

Proletärens journalist Lisa Engström var en av över hundra deltagare i årets karavan. Nedan följer hennes reseskildring.

• • På en nästan tre veckor lång resa från New York i nordöstra USA till McAllen längst ner i sydöst hinner man se och lära sig mycket. Men innan resan mot slutmålet Kuba kan börja gäller det först att överhuvudtaget ta sig in i USA, och det är inte det lättaste.

Efter fem passkontroller och en genomsökning av bagaget tilläts jag stiga ombord på planet mot New York. Väl uppe i luften instruerade flygvärdinnorna oss om hur alla olika blanketter skulle fyllas i samtidigt som tv-skärmarna visade filmer från amerikanska Homeland Security. ”Har du någon mental eller fysisk sjukdom?”, ”Är du drogmissbrukare?”, ”Har du varit involverad i terroristaktiviteter?”. Efter att ha svarat nej på frågorna på blanketterna trodde jag att jag hade klarat mig igenom de amerikanska säkerhetskontrollerna. Men när planet landat och jag skulle gå igenom den sista passkontrollen tog det stopp. Jag ville nämligen inte visa upp hembiljetten, eftersom den visade att jag skulle åka tillbaka från Kuba till Sverige. Genast började den amerikanska tulltjänstemannen syna mig misstänksamt och återigen fick jag svara på frågor om allt från var jag skulle bo i USA till vad jag jobbade med i Sverige och varför jag gjorde resan. En känsla av att åka till en polisstat började smyga sig på, och det visade sig att det var en känsla som skulle återkomma flera gånger under vistelsen i USA.

Det första som mötte mig när vi körde in i New York var följdriktigt en polisbil som stannade utanför ett fängelse (ett flertal fängelser var belägna mitt inne i centrala New York). Ur polisbilen steg ett antal poliser följda av fyra svarta män med handklovar. ”Precis som på film”, tänkte jag. Då hade jag ännu inte insett vilka enorma klassklyftor jag skulle bevittna och jag hade inte förstått vilken avgörande roll rasismen fortfarande spelar i USA.

Skillnaden mellan fattiga och rika och mellan svarta och vita följde mig sedan som en röd tråd under hela resan genom landet. Givetvis hade jag läst om fattigdomen i USA, och på tv hade jag sett kontrasten mellan hemlösa amerikaner och jetsetare på lower Manhattan. Men jag hade ändå inte riktigt trott att verkligheten faktiskt var sådan. Därför blev jag ganska chockad när jag insåg att den stora folksamlingen (med nästan uteslutande svarta) som jag spontant stannat till inför på vägen genom Brooklyn väntade på att frälsningsarmén skulle öppna sitt härbärge. Och när jag förstod att människorna i den över femtio meter långa kön i Baltimore (återigen nästan uteslutande svarta) tålmodigt väntade på att få mat i kyrkans soppkök kändes det nästan overkligt. När jag någon vecka senare såg den fruktansvärda förödelsen i New Orleans efter orkanen Katrina – en förödelse som framförallt drabbat de fattiga, svarta kvarteren – så slutade jag att förvånas.

Nya möten
På väg genom detta delade USA samlade karavanen in humanitär hjälp till Kuba. Varje dag anlände vi till en ny stad där vi höll solidaritetsmöten och informerade om Kuba. På så vis träffade vi ständigt nya människor som antingen arbetade med Kubasolidaritet eller som bara var nyfikna på vad som pågick i det grannland som deras regering gör allt för att tysta. Mötet med alla dessa mer eller mindre progressiva amerikaner var faktiskt en av karavanens stora behållningar.

Men resan genom USA utgör bara karavanens första del. Den andra består av gränspasseringen till Mexiko och vistelsen i Kuba.

I år lyckades karavanen samla ihop över sextio ton humanitär hjälp under besöken i över hundra olika städer i USA och Kanada. Efter en ovanligt smidig gränspassering till Mexiko (tidigare har amerikansk säkerhetspolis försökt hindra karavanen och beslagtagit delar av hjälpen) kunde karavanen anlända till Mexikos hamn i god tid för att därifrån föra över allt till Kuba.

Kuvöser, basebollutrustning, datorer med programvara för synskadade och mycket annat lastades på containrar med hjälp av mexikanska hamnarbetare som ställde upp gratis. Containrarna skeppades sedan till Kuba medan karavanens deltagare flög.

Kuba tål att jämföras
Väl över på Kuba var skillnaderna mot Mexiko kanske det första som slog mig. Visst var husen slitna även på Kuba, och precis som i Mexiko fick man inte spola ner toalettpapper i toaletten eftersom avloppssystemet fortfarande är för dåligt. Men i övrigt fanns det få likheter.

Det sägs att man ska komma ihåg att Kuba är ett u-land, och att Kuba därför också ska jämföras med andra u-länder. Visst är det så, men på många områden tål Kuba även en jämförelse med de länder som brukar betraktas som rika.

För på Kuba är exempelvis all utbildning gratis, medan det i USA kostar tiotusentals – ja, till och med hundratusentals kronor – att läsa vid universitet eller högskola. Kuba erbjuder dessutom gratis utbildning i medicin till studenter från hela världen på Latin American School of Medicin. Under karavanens besök på skolan fick vi bland annat träffa studenter från USA som utbildar sig till läkare där. Många av dem skulle aldrig ha råd att utbilda sig i hemlandet.

Kubas avgiftsfria sjukvård är också känd, men Kuba erbjuder dessutom starr- och andra ögonoperationer till fattiga från stora delar av världen i ett nytt projekt som kallas för ”Mission Mirakel”. Karavanen besökte ett av sjukhusen där operationerna utförs och vi fick bevittna hur starrpatienter fick sina sjuka linser utbytta mot silikonlinser, och därefter lämnade de operationsbordet med en lapp för ögat – med synen åter.

Stora utmaningar
Men karavanen visade oss inte bara alla Kubas fantastiska framsteg, utan också de utmaningar som landet står inför.

Vart vi än gick pratade folk om trångboddheten och behovet av att renovera och bygga nya hus. Byggandet försvåras kraftigt av USA:s blockad som gör det nästan omöjligt att få tag i tillräckliga mängder cement och annat byggmaterial.

Ungkommunisterna i UJC berättade om hur de brottas med problemet att många unga på Kuba som växt upp under specialperioden allt mer jämför sin levnadsstandard med det liv de ser i amerikanska filmer och tv-serier samtidigt som de tar alla sociala framsteg, såsom gratis utbildning, för givna.

Men de flesta kubaner verkade vara överens om att det största hotet mot revolutionen kommer utifrån. Bara några dagar före vår ankomst till Kuba släpptes en ny rapport från USA som bokstavligen beskriver hur ett störtande av den kubanska regimen ska gå till.

”Vi hjälps alla åt”
Trots de stora utmaningarna som Kuba står inför så lämnade jag landet med massor av ny kunskap och framförallt med nytt hopp. Delvis på grund av den revolutionära utvecklingen i Venezuela och Bolivia, som också är positiv för Kuba. Men framförallt var det kubanerna själva och allt de lyckas åstadkomma – trots blockaden och trots det ständiga invasionshotet från USA – som imponerade. För det som framförallt genomsyrar det kubanska samhället är nog det som Odalyo Veranes Caballero, ordförande i Pogolotis kommunförsamling, ger uttryck för när hon berättar om sin stadsdel:

– Allt är inte perfekt, men vi har uppnått stora föbättringar och folk är involverade i förändringarna. Här hjälps vi alla åt med att lösa de problem som uppkommer.

LISA ENGSTRÖM
Proletären 31, 2006