Angela Davis om rasism och klasspolitik i USA

Angela Davis är sedan 60-talet en av USA:s mest kända aktivister och sociologer. Som aktiv medlem av Svarta pantrarna och kommunistpartiet avskedades hon från sin tjänst som föreläsare vid Univerity of California, Los Angeles 1969 efter påtryckningar av den blivande presidenten och dåvarande guvernören, Ronald Reagan. Först efter breda protester bland kolleger och studenter fick hon tillbaka sin tjänst, efter beslut i Högsta domstolen.

Hennes namn blev känt för en bredare allmänhet året därpå, när hennes engagemang för frigivandet av medlemmar av Svarta Pantrarna som tagits som politiska fångar tvingade henne att gå under jorden.

En av dessa fångar var George Jackson, vars yngre bror, Jonathan Jackson, beväpnad tog en domare, en åklagare och jurymedlemmar som gisslan i ett fritagningsförsök av tre fångar som var kallade till rättegång. I den därpå följande polisjakten bragtes domaren, två av fångarna och Jonathan Jackson om livet.

Angela Davis hade ingen direkt inblandning i kidnappnigsförsöket, men det visade sig att vapnet Jonathan Jackson använt var registrerat i hennes namn, och hon blev eftersökt av polisen. Väl medveten om hur rättssystemet behandlade radikala svarta aktivister, gick hon under jorden.

”Most wanted”
Två månader senare hamnade hon på FBI:s lista över ”Americas 10 most wanted”, och hon greps på ett motellrum på Manhattan, New York.
Efter att ha tillbringat 16 månader i fängelse ställdes Angela Davis inför rätta och friades från alla anklagelser.

Angel Davis är numera professor i sociologi (närmare bestämt i ”Medvetandets historia och feminismstudier”) vid University of California i Santa Cruz, och hon är något av en ikon bland unga svarta radikaler och feminister.

Hon ställde också upp som vice-presidentkandidat vid valen 1980 och 1984 för det amerikanska kommunistpartiet.

Fängelseindustrin
Mycket av Angela Davis arbete har handlat om det fängelseindustriella-komplexet. Hon menar att slaveriets negation, det vill säga uppbrytandet av själva kedjorna, inte kan likställas med ett fritt samhälle med lika möjligheter för alla.

– Slaveriet är idag avskaffat, men det lever kvar i institutionerna i dagens USA. Det finns ett institutionellt minne som inte har med enskilda personers rasism att göra, utan snarare härrör från dessa institutioners historia. Det fängelseindustriella-komplexet är ett exempel på det.

Angela Davis berättar att många förklarar den höga andelen fängslade svarta med att de skulle ha en rasmässig förkärlek för att begå brott.

– Men faktum är att unga svarta män inte tar mer droger och heller inte langar mer droger än unga vita män. Tvärtom, oavsett det gäller marijuana eller crack, så både säljer och konsumerar vita mer droger än svarta.

Idag är mer än en av hundra vuxna människor i USA frihetsberövade. I februari i år satt 2,3 miljoner amerikaner bakom galler, enligt en undersökning från Pew Center on the States.

– Sett över ett år kommer 13 miljoner amerikaner i kontakt med fängelsesystemet, berättar hon och förklarar att fängelsesystemet närs av rasfrågor, men det finns både en ovilja och en oförmåga att diskutera den institutionella rasismen.

– USA praktiserar en lagstiftning som fråntar de som dömts till ett års fängelse eller mer nästan alla medborgerliga rättigheter, inklusive rösträtten i allmänna val, i vissa stater för alltid. Detta kallas för “medborgerlig död” (civil death).

Angela Davis frågar sig vad som skulle hänt om de dömda tilläts rösta.

– Och vad skulle ha hänt i Florida för åtta år sedan om de 2,3 miljoner fängslade kunde rösta?

Samtidigt är det dyrt för delstaterna att hålla så många personer fängslade.

– I vissa delstater i södern får fångarna därför betala för mat och husrum. På andra ställen används de som billig arbetskraft för att framställa en mängd varor. Av den lagstiftade lönen de får så dras avgifter för uppehälle, så nästan inget av lönen blir kvar till fångarna. På så vis används de moderna fängelserna för att reproducera ett samhälle snarlikt slavsamhället.

Angela Davis förklarar också att hon är för en avkriminalisering – men inte legalisering – av drogbrott, eftersom dagens behandling av dömda inte löser problemet.

– De som åker fast för drogbrott hjälps inte av att hamna i fängelse där de för beskydd tvingas in i något av de rivaliserande gängen som med fängelsernas tysta medgivande styr samhället. Deras rivaliserande håller extra ordning på fångarna, med våld och våldtäkt som disciplinering, säger hon.

– Kriget mot narkotikan har också anti-kommunistiska rötter och har använts för olika ändamål i Sydamerika. Jag vill ha avkriminalisering, men inte legalisering. Tvångsvård istället för fängelse. Flera drogmissbrukare jag träffat vill in på rehabiliteringsprogram, men har inte råd. Några har då bestämt sig för att begå brott för att de hoppas att få vård när de åker fast.

Medborgarrättsrörelsen
Angela Davis menar också att kampen mot rasism i den så kallade medborgarrättsrörelsen både har kommit av sig och glömt bort sina rötter.

– Det är 40 år sedan 1968 i år. Då var det inte medborgerliga rättigheter vi slogs för utan frihet. VI var frihetsrörelsen! Den typ av juridiska rättigheter som idag ses som kärnan i medborgarrättsrörelsen kallades då, speciellt av äldre afro-amerikaner, ”silver rights” istället för ”civil rights”.

– Se till exempel på dr Martin Luther King. Han mördades när han demonstrerade för strejkande svarta städare i Memphis.

Rörelsen på sextio- och sjuttiotalet handlade om så mycket mer än vad den associeras med idag, menar Angela Davis och fortsätter berätta:

– Medborgarrättsrörelsens historia måste förstås genom förhållandet mellan individ och kollektiv. Jämlikhet kräver bara jämlikhet mellan individer, inte mellan grupper i samhället. Positiv särbehandling har endast handlat om individer, inte kollektivet. Det finns en så lång linje av ”första” i det här landet. Den första svarta professorn, den första svarta domaren, etc. Och visst förtjänar de att hyllas, men det har glömts bort att positiv särbehandling inte kom till för att hjälpa enskilda individer att ta sig ur det fattiga kollektivet, utan för att det skulle hjälpa hela samhället. Idag fungerar det istället som ett sätt att ta sig ur den fattiga arbetarklassen för utvalda individer.

Rasismen i valrörelsen
Häromveckan höll McCain ett valmöte i Lakeville, Minnesota. Vid en frågestund tog en av anhängarna mikrofonen och sade: ”Jag kan inte lita på Obama … Det är något med honom, han är inte … Han är ju arab!”

McCain tog tillbaka mikrofonen och protesterade: ”No ma´am, han är en hygglig familjefar, en medborgare, som jag bara råkar ha olika åsikter som när det gäller vissa fundamentala frågor”.

Det finns mycket i den passagen som irriterar Angela Davis.

– Till min besvikelse tar inte ens Obama fasta på de islamofoba inslagen i presidentkampanjen, han nämnde det inte ens när den här scenen behandlades i ett uttalande från hans kampanjstab.

Angela Davis berättar om USA:s långa historia av rasism.

– McCains svar är naturligtvis intressant också. Istället för att påpeka det formellt självklara, att en muslim likväl skulle kunna utgöra en utmärkt president, väljer han att säga att Obama är ”hygglig”, ett ord som används för att beteckna någon som stigit ur den klass och ras som fött fram honom, och att påpeka att han är en medborgare, vilket torde vara självklart även för McCain-supportrar.

– Idag råder föreställningen att det finns en del medborgare som är en slags modell-medborgare, andra är medborgare på nåder, och ytterligare andra är medborgare som inte gör sig förtjänta av sina rättigheter och därför måste slåss för dem.

Davis menar att det här historiska perspektivet tyvärr ofta saknas i den allmänna diskussionen.

– Vår tid betecknas som ”den postmedborgerliga rättighetseran”. Medborgerliga rättigheter betyder nu endast de demokratiska rättigheter som garanteras i lag. Medborgerliga rättigheter, med sitt ursprung ur de borgerliga revolutionerna, betraktas av en del som en garant för status quo, av andra som rättigheter som det krävts kamp för att nå.  Att glömma var dessa medborgerliga rättigheter kom från blir att glömma kampen för dem, säger hon och återkommer till den valrörelse som samtidigt pågår för fullt.

– Tyvärr har de viktigaste frågorna aldrig riktigt fått någon plats i valrörelsen. Till exempel så har rasfrågan behandlats som gift av båda kandidaterna.

En svart president?
Angela Davis har inga illusioner om Obamas politik, han är en borgerlig kapitalistisk politiker som representerar ett av de två stora partierna, ett system som hon också hittar svagheter i. Men det finns aspekter av Obamas kandidatur som förtjänar lite eftertanke, menar hon.

– När jag växte upp, och även på 60-talet, så var det otänkbart med en svart president. Även för oss som var mycket aktiva politiskt. Om någon hade sagt till mig att USA skulle få en svart president, så hade jag aldrig trott på det.

Professor Davis har också en del tankar om rörelsen kring Obama.

– Vi har haft rösträtt sedan 60-talet, men det har ju aldrig funnits någon att rösta på!

– Den aktivitet och den entusiasm i breda lager av den amerikanska arbetarklassen som aldrig tidigare varit aktiva har påverkat min bild av kandidaturen. Detta är någonting nytt. Det har aldrig, aldrig tidigare funnits en sådan bred aktivitet kring en presidentkandidat som det är kring Obama.

– Men vi måste också inse att det finns en Messias-kult i det svarta samhället som vi måste frigöra oss ifrån. Vi har en lång tradition av att projicera lösningen på våra egna problem på någon enskild människa som därmed kanoniseras, såsom faktiskt blev fallet med dr King.

Samtidigt poängterar Angela Davis vikten av att kritisera både krigspolitiken och att ta upp de sociala frågorna.

– Vi behöver också tala ut, mot Obamas politik. Vi vill inte ha något krig överhuvudtaget, vare sig i Irak, Afghanistan eller eventuellt i Pakistan. Vi måste prata ut om hur mycket en ordentlig högskoleutbildning kostar i det här landet. För min del tycker jag att studenter borde ha betalt. Vi måste lösa fattighetsproblemen. Det tjugoförsta århundradets evolutionism, det fängelseindustriella komplexet måste också ifrågasättas.

Men, såsom de flesta luttrade amerikaner, vill hon inte ta ut Obamas seger i förskott, åtminstone inte helt och fullt.

– Men vinner McCain, låt oss inte hoppas det, så tror jag att de nu aktiva kommer att svara med vrede, vilket skulle kunna innebära ett uppsving i kampen.

En nytt 30-tal?
I finans- och bolånekrisens spår ökar arbetslösheten i USA, fler hus med förfallna lån utmäts, och möjligheten att enkelt låna för att öka köpkraften har försvunnit. Detta är en realitet i det kapitalistiska systemet, oavsett vem som blir president. Angela Davis menar att vi även här måste komma ihåg det historiska perspektivet.

– Det finns viktiga historiska paralleller med rörelsen på 30-talet även om det är en mycket förtigen del av amerikansk historia. Den kampen som fördes då återfinns inte i några vanliga historieböcker. Själv fick vi som var aktiva på 60-talet lära oss den genom att träffa folk som hade varit med då. Att den kampen inte nämns beror naturligtvis på att det fanns ett stort kommunistparti på den tiden, vilket historikerna inte vill skriva om.

– Även då blev en stor mängd människor både arbetslösa och vräkta. Men en motståndsrörelse uppstod. De så kallade hungermarscherna sträckte sig mellan Sacramento och LA, och folk protesterade även spontant. Det finns flera källor som till exempel berättar om hur vräkningar gick till i Chicago. Utmätarna kom och ställde ut alla möbler på gatan, men genast samlades det en liten folkmassa där och började bära in möblerna igen. Och så fortsatte det. Hy-resvärdens män bar ut möblerna medan folkmassan bar in dem, gång på gång. Ibland vann hyresgästen, ibland hyresvärden.

– Nu hoppas jag att det inte behöver gå så långt med den här krisen som med 30-talskrisen. Men det ska också stå klart att ”The New Deal” kom till mycket beroende av protesterna, som en eftergift.

Angela Davis uttrycker sig ofta positivt om dagens unga, om det sofistikerade sätt som de kan tänka och resonera kring politiska frågor. Samtidigt är det få av rörelserna i dagens USA som ens kommer i närheten av den ideologiska grund som stora delar av rörelsen på 60-talet besatt.

– Jag tror att de nödvändiga ideologiska koncepten kommer att återupptäckas när det finns ett behov av dem. Men jag tror också att många har fått lite fel bild av rörelsen på 60-talet. Det fanns ingen naturlig gravitation mot organisering eller ideologisering, det låg mycket arbete bakom det. En historia som illustrerar det var när jag studerade på University of California i San Diego. Vi var ett femtontal svarta på hela campus, och en eller annan latino. Men vi arbetade hårt för att få alla att komma på våra möten. Vissa fick man prata med tiotals gånger innan de dök upp på något möte. Det var mycket arbete av ett fåtal organiserande.

Upplyftande aktivism
– När campus tredje college skulle byggas hade de tänkt sig titeln ”College 3”. Vi krävde att den skulle heta “Lumumba-Zapata College” och skulle bestå av en tredjedel svarta, en tredjedel latinos och en tredjedel vita med arbetarklassbakgrund.

– Vi var kanske lite väl mekaniska då”, skrattar Angela Davis.

Det nya colleget fick namnet ”Marshall College” efter Thurgood Marshall.

– Ett namn den bär som ett institutionellt minne av vår kamp, menar Davis och konstaterar:

– Idéen av att man måste vara en massrörelse för att åstadkomma något är fel. Ibland räcker det med ett fåtal som organiserar.

• På vilka sätt bör kampen då föras nuförtiden?

– Jag har flera doktorander som säger, ”jag vill vara aktiv, men jag har inte tid nu för studierna, men när jag blir klar med min avhandling ska jag vara aktiv”.

– Visst! Vid det laget de är klara med sin avhandling har de vant sig så till den grad vid den tillbakalutade livsstilen att de inte kommer in i aktivismen ändå. Jag tycker att vi ska arbeta på alla nivåer möjliga. Jag tycker att folk ska vara aktiva på det sätt de tycker om. Aktivismen ska inte vara en börda, tanken om kampen som ett enormt uppoffrande som var mycket populär förut, håller jag inte med om. Gör vad du tycker om att göra som kamp, ifall det är att organisera möten och gå på möten så gör det. Om det är musik eller konst så använd den formen, säger Angela Davis.

MD, New York, USA
Proletären 44, 2008