Hoppa till huvudinnehåll
Av

Därför går Lettland mot kollaps

För ett drygt år sedan kallades de tigerekonomier, de baltiska staterna. De framhölls som levande exempel på hur rikedom och välstånd skapas, bara den kapitalistiska marknadsekonomin får regera. I dag går ett av dem med tiggarstaven för att undvika kollaps.



Lettland hade så sent som förra året en ekonomisk tillväxttakt på tio procent. I år kommer ekonomin att falla med över 20 procent. Den lettiska valutan hotas av devalvering, och landets ekonomiska kris kan dra andra länder med sig. Även Sverige kan drabbas.

Den starka tillväxten i ekonomin byggde på lösan sand, det vill säga skuldsättning. När de baltiska staterna blev självständiga, borgerliga stater, stod kapitalister i Västeuropa färdiga att kasta sig över dem. Här fanns en ny marknad. Med köpkraften var det sämre. Framför allt svenska banker skaffade filialer som försåg landet med krediter som gick till import av konsumtionsvaror samt bostadsköp, som gav en kraftig byggkonjunktur, hög sysselsättning och bra stigande löner.
Valuta knuten till euron

Den lettiska ekonomin består till ca 75 procent av tjänster, varför exporten är liten. Den lånefinansierade importen har givit kraftiga underskott i handelsbalansen. Den kreditfinansierade konsumtionen har dessutom lett till inflation, ofta över 15 procent. Men eftersom räntan på lånen var lägre så framstod det som lönsamt att låna. Kreditexpansionen har också lett till en bubbla på bostadsmarknaden.

2004 blev Lettland medlem i såväl Nato som EU. En stor majoritet röstade för EU-medlemskapet i hopp om ekonomiskt välstånd. Landet ville också införa euron men fick inte. Då knöt man i stället sin valuta, lat, till euron i en fast växelkurs, där en lat=0,7 euro plus/minus en procent. Detta har redan stått Lettland dyrt, eftersom staten tvingats stödköpa sin egen valuta för att hålla priset på den (växelkursen) uppe. En tredjedel av den lettiska valutareserven – till stor del lånade pengar – har gått till detta.

Stigande arbetslöshet har fått till följd att skatteinkomsterna för stat och kommun har sjunkit. Det har i sin tur lett till att staten har fått växande underskott i sin budget, som inte längre kan finansieras på vanligt sätt. När den lettiska staten förra veckan skulle ta ett nytt lån genom att sälja obligationer, var det ingen som ville köpa dem. De otillräckliga inkomsterna från export, turism och pengar från letter som arbetar utomlands, har nu blivit ännu mindre.

Lettland har vänt sig till utlandet för att få hjälp, och i december förra året lovade Internationella Valutafonden (IMF), EU och Sverige att man skulle låna ut 7,5 miljarder euro – förutsatt att statens budgetunderskott inte var större än vad som motsvarade fem procent av den lettiska bruttonationalprodukten (BNP). Regeringen har gjort stora nedskärningar i de offentliga utgifterna, men har ändå i årets planerade budget hamnat på ett underskott på över 10 procent av BNP. Nya nedskärningar väntar.

Devalvering på gång
En het fråga är om Lettland kommer att tvingas devalvera, det vill säga sluta med knytningen till euron, såsom Sverige tvingades göra 1992. Alldeles klart är att det finns krafter som vill ha en lettisk devalvering.

Den tidigare svenske riksbankschefen Bengt Dennis, som arbetat som rådgivare åt den lettiska regeringen har sagt att en devalvering måste komma, Det är nästan detsamma som att genomföra den. Och på valutamarknaderna köper och säljer man numera lat på sk framtidskontrakt, som förutser att värdet på den lettiska valutan har halverats inom ett år.  

Men regeringen förnekar – givetvis – planer på devalvering.  Skulle Lettland devalvera drabbas många hårt. Över 90 procent av alla utlandslån är tagna i euro, och blir alltså dyrare för letterna att betala tillbaka. Många kommer inte att klara det.
Det skulle drabba SEB och Swedbank som har lånat ut flera hundra miljarder kronor i Baltikum. Men de har å andra sidan – självklart – tjänat mycket på dessa lån: 25 miljarder kronor de senaste fem åren i Lettland, enligt en sammanställning av TT, varav aktieägarna fått 5,5 miljarder kronor.

BERTIL KILNER
Proletären nr 24, 2009