Desperat protest mot utanförskap

I en arrogans utan like kallade den franske inrikesministern Nicolas
Sarkozy invånarna i de fattiga områdena för ”slödder” och andra
okvädningsord. Detta utspel har ingått i ett taktiskt spel för att
vinna röster från Le Pens Nationella fronten och ytterligare ett
invandrarfientligt högerparti. Alla räknar med att Sarkozy kommer att
ställa upp i presidentvalet 2007 på en ”lag och ordning”-plattform.



Ingen i det franska ledarskapet har protesterat mot inrikesministerns
uttalanden. Enda undantaget var ungdomsministern som menade att ”man
inte kan dra alla över en kam”.



Vänsterns högervridning

Under de senaste tretton dagarnas oroligheter har mer än 1.200 unga
arresterats efter tusentals bilbränder och sammandrabbningar med fransk
polis.



Bakgrunden till den spontana revolten finns i rasism, arbetslöshet och allmän hopplöshet.



I bältet av förstäder rund Paris och andra storstäder lever miljontals
människor i segregerade samhällen. En arbetslöshet på 30 procent gör
inte situationen bättre för unga människor som inte ser någon framtid.



Samhällena runt Paris har traditionellt styrts av socialistpartiet och
kommunistpartiet PCF. Sedan årtionden tillbaka har dessa partier suttit
och administrerat en kapitalistisk regeringspolitik och inte försökt
mobilisera invånarna i dessa fattiga områden till politisk kamp mot
segregationen. För dessa så kallade vänsterpartier har det
parlamentariska spelet varit allt, och de har de senaste årtiondena
anpassat sig efter den ekonomiska högerpolitiken på regeringsnivå.



Vrede mot polisen

Vreden och den allmänna frustrationen riktar sig mot polisen, men även
mot bilar, skolor och andra objekt som symboliserar det samhälle som
inte har plats för dessa människor. Tidningen Le Monde rapporterade den
31 oktober att under 2004 rapporterades det att klagomålen på
polisbrutalitet ökat med nästan 20 procent.



Den tändande gnistan till det pågående upproret kom den 27 oktober när
polisen jagade tre ungdomar efter ett inbrott. De två yngsta brändes
ihjäl vid en högspänningstransformator. Efter denna händelse följde
oavbrutna kravaller. Den 30 oktober kastade polisen in en tårgasgranat
i en moské. Vilket ytterligare trappade upp motsättningarna. Därefter
har situationen utvecklats till en landsomfattande kris.



Nej till nyliberalism

Många människor i de drabbade områdena står handfallna. En
fotbollstränare som försökt stoppa bilbränderna sa till tidningen Le
Parisien:



– Det är mina pojkar som ränner där ute. Men de är varken hårdhudade förbrytare eller organiserade ligamedlemmar.



– Jag försökte förhandla med de unga för att undvika att de skulle
sätta eld på gymnasiet. Men de tittade bara på mig och sade att de vill
slå sönder allt ihop.



Med dessa slumuppror upplever Frankrike något som förekommer och
förekommit i USA. Ghettoområden exploderar i protest mot förödmjukelsen
och mot maktens arrogans. Men revolten innehåller fler delar.



Den kommer efter den franska arbetarklassens avgörande nej till
EU-författningen. Den revolt vi ser i dag är det andra slaget i
ansiktet mot den nyliberala politik som både den franska regeringen och
den så kallade oppositionen står för.



Förortsrevolten är ett tecken på att miljoner unga fransmän inte ser
några framtidsutsikter i den nyliberala unionsmodellen, som den
europeiska borgarklassen slutit upp kring som konsekvens av de ändrade
styrke förhållandena i Europa.



Ghettorevolten är ett direkt resultat av en sammantagen ekonomisk,
rasistisk, religiös och polisiär diskriminering. Revolten i Frankrike
har den desperata protestens alla tecken, den saknar inriktning, och
uppställer inga samlade politiska krav, förutom inrikesministern
Sarkozys omedelbara avgång.



När nu hela det officiella Frankrike förklarar att revolten skall slås
ned med polisiära metoder – undantagstillstånd i landet utlystes i
tisdags – är det en väg som kommer att leda till ytterligare
polarisering av det franska samhället.



ERIK ANDERSON

Proletaren 45, 2005