Elevprotester i Chile mot nyliberal utbildningspolitik

Socialdemokraten Bachellets regering har utmålat
sig som den politiska stabilitetens flaggskepp i ett land med en
”blomstrande ekonomi”. Men när färgen flagnat visar det sig att det i
Chile skapats samma sociala motsättningar som i övriga nyliberala
modeller i Latinamerika.

Gymnasieungdomarnas protester väckte
Chile, och tusentals offentliganställda, hamnarbetare och andra
yrkesgrupper gick också ut i protester och ställde sina krav, som alla
var en konsekvens av och riktades mot den nyliberala modellen.

Efter
en dryg månads massaktioner tvingades Bachelets regering förhandla med
elevernas representanter. Flera miljoner dollar plockades fram, pengar
som aldrig hade ”funnits” om inte studenterna hade satt hårt mot hårt.
Ett utbildningsråd på 60 personer har inrättats som ska göra en översyn
av hela den allmänna utbildningen. Studenterna har gett regeringen en
frist, men kommer att ta upp kampen om den anser att den blivit förd
bakom ljuset.

Aktionerna började med krav på gratis
busstransporter för eleverna. Men successivt fördjupades och
förstärktes kraven. Framför allt riktades de mot lagen ”Ley Orgánica
Constitucional de Educación” (Loce) från mars 1990, som undertecknades
av diktatorn Augusto Pinochet 24 timmar innan han lämnade över makten
till de civila politikerna. Lagen förvandlade utbildningen till en
handelsvara som går att köpa och sälja. Men både eleverna och lärarna
säger nu stopp.

Karabinjärer sattes in
Demonstrationerna
i Chile under maj och juni inträffade i kölvattnet på de mäktiga
miljondemonstrationerna i Frankrike. I bägge fallen är det den
ekonomiska modellen som lett till att miljoner ungdomar förenats i
gemensamma protester med krav på att utbildningsmodellen ska förändras.

Vad
som först såg ut att vara ett initiativ av några elever på
kommunalstyrda allmänna skolor i Chile förvandlades snart till en
massrörelse, stödd av universitetsstudenterna, föräldrarna, lärarkåren
och även landets fackföreningar.

Den nyvalda president Michelle
Bachelet försökte först att reducera massmanifestationerna till en
ordningsfråga och kallade ut 3.000 antiterroristpoliser. Dessa utövade
ett sällsynt brutalt våld mot demonstranterna, vilket påminde om
militärdiktaturens dagar. Huvudstaden Santiagos polisintendent Victor
Barrueto talade om utländska agitatorer. Med repression trodde sig den
politiska makten kunna kuva dessa 16-19-åringar. Men de misstog sig
grovt.

Eleverna krävde förgäves att Bachelet skulle kommentera
de våldsamma händelserna till den 21 maj. Presidenten ignorerade totalt
eleverna. Därmed begick makten sitt andra misstag. Som en präriebrand
spred sig protesterna och elevernas organisation bytte taktik för att
ena studenterna och bättre samordna organisationen.

Gatudemonstrationerna
gjorde paus och i stället ockuperades skolorna. Den 30 maj kulminerade
situationen i en nationell protest där mer än en halv miljon studenter,
från högstadium till universitet, deltog. Under hela tiden för denna
masskamp hade eleverna stöd av 75-80 procent av den allmänna opinionen,
även den utless på en ekonomisk modell som exploaterar Chiles
arbetskraft hänsynslöst. Ett exempel på detta ”utnötande” av
arbetskraften är statistiken som visar att varannan chilenare i dag tar
sömnmedel eller lugnade medel. Pressen är stenhård och många arbetar
dubbelt. Det är mardrömmen bakom ”det ekonomiska undret”.

Affärsverksamhet
Eleverna
skärpte kraven och krävde en total reformering av utbildningen och en
förbättring av hela den allmänna skolans infrastruktur, det vill säga
en förbättring av byggnader och inventarier, ett område som är totalt
eftersatt.

Tidningen Punto Final skrev i en ledare i början av juni:
”Samlingsregeringarnas
(la Concertación, kristdemokrater, socialdemokrater och socialister)
har inte dragit undan grunden för diktaturens utbildningsmodell. Denna
innebär en fragmentering av den allmänna utbildningen via en
kommunalisering. Men utbildningen ska också, förklädd som en del av en
påstådd frihetlig utbildning, vara en utmärkt affärsverksamhet med
vinstintresse”.

Punto Final sammanfattar den ärvda
utbildningspolitiken från militärdiktaturens tid, och som varken
socialister eller socialdemokrater brytt sig om att förändra i grunden,
som ett liberalt subventioneringssystem som underlättar företagsamhet
inom skolan för privata kapitalintressen, men ”som i många fall innebär
en utbildning av låg kvalité och en exploatering av lärare som avlönas
med miserabla löner för att möjliggöra en ökning av vinster för
affären”.

Potten för de privata utgörs av 1,7 miljoner
skolelever, som för närvarande studerar inom den kommunala allmänna
utbildningen, och 1,5 miljoner inom den privata sektorn, som
subventioneras av staten.

Enligt elever och lärare har
kommersialiseringen av utbildningen i Chile inte bara inneburit en
försämring av kvalitén utan också en förstärkning av de sociala
skillnaderna mellan fattiga och rika, enligt offentliga utredningar av
organ som Simce och PSU. ”Det finns utbildning med kvalité men bara för
dem som har pengar”, skriver Punto Final som konstaterar att utbildning
som en ”affärsidé” expanderar på alla nivåer i Chile.

De privata
universiteten har förvandlats till en persisk marknad där examenstitlar
säljs till dem som har råd. De väpnade styrkorna, katolska kyrkan och
till och med de politiska partierna har blandat sig i den löftesrika
och lukrativa privata utbildningsbranschen, menar de protesterande
eleverna och lärarkåren.

Problem för Bachelet
Detta
utgör ytterligare ett bevis på modellens ojämlika karaktär, vilket
bekräftas av pedagogen Darío Salas, som en gång levererade följande
anklagelse: ”Bildningen hos några vid sidan av okunskapen för andra,
förevigar den sociala ojämlikheten, exploateringen, orättvisan och
utnyttjandet av människan som ett hjälpmedel.”

Denna situation
har vid flera tillfällen exploderat i strejker och protester från
lärarkåren, men det var först när de hundratusentals skolungdomarna tog
saken i egna händer och gick till frontalattack mot ett sjukt
utbildningssystem som regeringen på allvar insåg att något måste göras
innan situationen smittar av sig på andra samhällssektorer.

Den
gigantiska elevmobiliseringen placerade också regeringen Bachelet, som
gick till val på jämlikhet, slut på diskrimineringen, av vilken den
värsta är fattigdomen, samt ett ”inkluderande och integrerat samhälle”,
i en oerhört svår politisk situation. Miljoner chilenare tog
presidenten på allvar och 46 procent av chilenarna röstade på henne. De
trodde och tror på hennes löften om rättvisa och jämlikhet och en
bättre livskvalitet.

Frågan om en grundläggande förändring av
det Pinochetärvda utbildningssystemet är ett första prov. Men det
innebär att ta konfrontation med den nyliberala modellen, vilket kommer
att orsaka ett ramaskri hos den spekulativa finanssektorn, såväl i
Santiago som på Wall Street och i IMF.

Men, som Punto Final summerar, ”modellen är minerad av den sociala orättvisan och den läcker i alla skarvar”.

Därför kommer vi med all sannolikhet att åse flera massiva folkmobiliseringar i Chile, ty tålamodet är på upphällning.

Dick Emanuelsson
Proletären nr 25, 2006