Folket driver på revolutionen
En korrupt kvinnohatande diktator? En folkhjälte och en föregångare för ett mer demokratiskt Latinamerika? Åsikterna om Chávez går vitt isär. Men en sak är säker, och det är att han väcker känslor.
Jag har befunnit mig i Venezuela i snart två månader och Chávez är ett
ämne som kommer upp vem man än pratar med. Vad jag har kunnat märka
finns det ingen rädsla att vare sig hylla eller såga honom.
Men åsikterna om Chávez, och som sagt jag har hört många, är inte det
starkaste minne jag kommer ta med mig hem. Nej, det mest utmärkande i
samtalen med människor här är hur mycket åsikter venezuelanerna har om
samhället och politik.
Detta i kontrast till Sverige där det ofta kan kännas som att ”hopplöshetens träsk” har brett ut sig.
Vanliga människor i Sverige har länge sett och känt hur samhället har
blivit allt tuffare, men de tycker inte att de har någon möjlighet att
påverka detta. Demokratin har urholkats till att vara en röst var
fjärde år, på något parti som oberoende av retoriken kommer att föra
ännu mer högerpolitik. (Dock verkar den högerpolitik som har börjat
drivas under den korta tid jag har varit borta från Sverige slå alla
rekord.)
Denna brist på verklig demokrati gör att de flesta åsikter som vanliga
människor har om politik aldrig når längre än till ett missbelåtet
mummel i fikarummet.
*
I Venezuela är det annorlunda. Människor har inte bara åsikter om
samhället utan de uppmuntras dessutom att framföra och genomföra dessa
idéer.
Genom så kallade kommunala råd försöker landet göra demokratin mer
reell och närvarande för folket. Detta görs genom att man upprättar
grupper i bostadsområdena genom vilka människor kan vara med och
bestämma över sin egen verklighet.
Venezuela har även under Chávez löst ett stort problem för demokratin,
nämligen analfabetismen. Före Chávez beräknades landet ha 1,5 miljoner
vuxna analfabeter. Detta går självklart inte ihop med en idé om att
alla ska kunna delta på lika villkor. Därför startade Misión Robinson,
ett projekt för att lära människor att läsa och skriva. Projektet har
varit så framgångsrikt att FN-organet Unesco förra året slog fast att
Venezuela numera är fritt från analfabetism.
Genom Misión Robison lär sig människor dessutom inte bara att läsa utan
de får också hjälp att lära sig att förstå den nya konstitutionen, så
att alla ska känna till sina rättigheter. I denna konstitution, som
också har införts under Chávez tid som president, står det tydligt att
demokratin i landet ska utgå från folkets deltagande.
I Venezuela är det annorlunda. Människor har inte bara åsikter om
samhället utan de uppmuntras dessutom att framföra och genomföra dessa
idéer.
Genom så kallade kommunala råd försöker landet göra demokratin mer
reell och närvarande för folket. Detta görs genom att man upprättar
grupper i bostadsområdena genom vilka människor kan vara med och
bestämma över sin egen verklighet.
Venezuela har även under Chávez löst ett stort problem för demokratin,
nämligen analfabetismen. Före Chávez beräknades landet ha 1,5 miljoner
vuxna analfabeter. Detta går självklart inte ihop med en idé om att
alla ska kunna delta på lika villkor. Därför startade Misión Robinson,
ett projekt för att lära människor att läsa och skriva. Projektet har
varit så framgångsrikt att FN-organet Unesco förra året slog fast att
Venezuela numera är fritt från analfabetism.
Genom Misión Robison lär sig människor dessutom inte bara att läsa utan
de får också hjälp att lära sig att förstå den nya konstitutionen, så
att alla ska känna till sina rättigheter. I denna konstitution, som
också har införts under Chávez tid som president, står det tydligt att
demokratin i landet ska utgå från folkets deltagande.
*
Men trots dessa stora förändringar, till folkets fördel, tycker många
venezuelaner inte att man har kommit tillräckligt långt och alla har
åsikter om vad som borde ske härnäst.
Jag har än så länge, inte ens bland de mest hängivna chavistas, träffat
någon som inte har haft en kritisk åsikt om processen eller Chávez. För
trots en påtaglig personkult (sett med svenska ögon) accepterar inte
människor här Chávez som någon självklar eller evig lösning.
Den vanligaste kritiken mot processen, som jag har stött på, är avskyn
mot korruption. Korruption är ett stort problem i hela Latinamerika och
så också i Venezuela.
Även om de flesta venezuelaner verkar vara överens om att korruptionen
har minskat under Chávez så är folket, med rätta, på inget sätt nöjt.
Det finns fortfarande många politiker inom Chávez administration som
kommer från de gamla regeringspartierna, och som efter Chávez valseger
1998 bara bytte parti och tilläts fortsätta sina pampliv i samma stil
som tidigare.
Jag har även hört många vittnesmål om hur pengar som har avsetts för
samhällsförbättrande projekt har fastnat på vägen och aldrig nått det
avsedda målet.
Korruption är utan tvekan ett stort samhällsproblem som den
bolivarianska revolutionen har framför sig att lösa, om den ska kunna
fortleva och växa sig starkare.
Trots dessa uppenbara brister så går det inte att betvivla att stödet
för Chávez politik är mycket stort. Men det är ett stöd som ständigt
kräver något i utbyte. Människor vill se förbättringar som gynnar
folkflertalet och än så länge har den bolivarianska revolutionen levt
upp till dessa förväntningar.
Alfabetiseringskampanjen, utdelning av jord till fattiga bönder,
sjukvårdmottagningar i barrios samt en lagstiftning om våld mot kvinnor
är bara några av de förbättringar som processen har åstadkommit så här
långt.
Men trots dessa stora förändringar, till folkets fördel, tycker många
venezuelaner inte att man har kommit tillräckligt långt och alla har
åsikter om vad som borde ske härnäst.
Jag har än så länge, inte ens bland de mest hängivna chavistas, träffat
någon som inte har haft en kritisk åsikt om processen eller Chávez. För
trots en påtaglig personkult (sett med svenska ögon) accepterar inte
människor här Chávez som någon självklar eller evig lösning.
Den vanligaste kritiken mot processen, som jag har stött på, är avskyn
mot korruption. Korruption är ett stort problem i hela Latinamerika och
så också i Venezuela.
Även om de flesta venezuelaner verkar vara överens om att korruptionen
har minskat under Chávez så är folket, med rätta, på inget sätt nöjt.
Det finns fortfarande många politiker inom Chávez administration som
kommer från de gamla regeringspartierna, och som efter Chávez valseger
1998 bara bytte parti och tilläts fortsätta sina pampliv i samma stil
som tidigare.
Jag har även hört många vittnesmål om hur pengar som har avsetts för
samhällsförbättrande projekt har fastnat på vägen och aldrig nått det
avsedda målet.
Korruption är utan tvekan ett stort samhällsproblem som den
bolivarianska revolutionen har framför sig att lösa, om den ska kunna
fortleva och växa sig starkare.
Trots dessa uppenbara brister så går det inte att betvivla att stödet
för Chávez politik är mycket stort. Men det är ett stöd som ständigt
kräver något i utbyte. Människor vill se förbättringar som gynnar
folkflertalet och än så länge har den bolivarianska revolutionen levt
upp till dessa förväntningar.
Alfabetiseringskampanjen, utdelning av jord till fattiga bönder,
sjukvårdmottagningar i barrios samt en lagstiftning om våld mot kvinnor
är bara några av de förbättringar som processen har åstadkommit så här
långt.
*
Men givetvis är inte alla nöjda med denna utveckling. För samtidigt som
den bolivarianska revolutionen kämpar för förbättringar för det fattiga
folkflertalet vänder den sig också emot att en liten elit ska kunna sko
sig på folkets arbete och landets naturrikedomar.
Och även fast processen, så här långt, inte på allvar har utmanat
kapitalistklassen eller deras stora privata rikedomar så är det många
ur denna grupp som fruktar den dag då Chávez ska börja göra allvar av
sin socialistiska retorik.
Det största som genomförts under Chávez tid är att staten återtagit
kontrollen över oljebolaget PDVSA och dess tillgångar. Idag används
pengarna från oljan till att genomföra sociala förbättringar för hela
folket istället för att hamna i några fås fickor, såsom det var innan
Chávez kom till makten. Denna förändring ses självklart på med avsky av
såväl den mäktiga grannen i norr som av de venezuelaner som tidigare
levde gott på samarbetet med utländska oljebolag.
Denna elit som tidigare inte bara hade den ekonomiska makten i landet
utan också den politiska utgör idag större delen av det som kallas för
oppositionen. Oppositionen består av olika organisationer som främst
enas kring sin vilja att bli av med Chávez och de förändringar som har
genomförts under hans tid som president.
De kan inte acceptera att de inte längre kontrollerar landets politik,
och har på inget sätt begränsat sig till demokratiska metoder i sin
strävan att återfå denna position. De har tidigare försökt med såväl en
statskupp som olagliga lockouter. Dessa försök har endast misslyckats
tack vare det stora folkliga stöd som Chávez har.
Även vid val har oppositionen använt sig av oschysst taktik och valde
till exempel vid parlaments-valet i december förra året att bojkotta
detta. Det främsta skälet för deras bojkott har varit att de är
medvetna om att de inte har haft någon chans att vinna mot Chávez och
de partier som står bakom honom. Istället för att kandidera och
acceptera ett nederlag har de valt att bojkotta valen och samtidigt
påstå att regeringen Chávez inte är demokratiskt vald, då det inte haft
funnits några motkandidater.
Men givetvis är inte alla nöjda med denna utveckling. För samtidigt som
den bolivarianska revolutionen kämpar för förbättringar för det fattiga
folkflertalet vänder den sig också emot att en liten elit ska kunna sko
sig på folkets arbete och landets naturrikedomar.
Och även fast processen, så här långt, inte på allvar har utmanat
kapitalistklassen eller deras stora privata rikedomar så är det många
ur denna grupp som fruktar den dag då Chávez ska börja göra allvar av
sin socialistiska retorik.
Det största som genomförts under Chávez tid är att staten återtagit
kontrollen över oljebolaget PDVSA och dess tillgångar. Idag används
pengarna från oljan till att genomföra sociala förbättringar för hela
folket istället för att hamna i några fås fickor, såsom det var innan
Chávez kom till makten. Denna förändring ses självklart på med avsky av
såväl den mäktiga grannen i norr som av de venezuelaner som tidigare
levde gott på samarbetet med utländska oljebolag.
Denna elit som tidigare inte bara hade den ekonomiska makten i landet
utan också den politiska utgör idag större delen av det som kallas för
oppositionen. Oppositionen består av olika organisationer som främst
enas kring sin vilja att bli av med Chávez och de förändringar som har
genomförts under hans tid som president.
De kan inte acceptera att de inte längre kontrollerar landets politik,
och har på inget sätt begränsat sig till demokratiska metoder i sin
strävan att återfå denna position. De har tidigare försökt med såväl en
statskupp som olagliga lockouter. Dessa försök har endast misslyckats
tack vare det stora folkliga stöd som Chávez har.
Även vid val har oppositionen använt sig av oschysst taktik och valde
till exempel vid parlaments-valet i december förra året att bojkotta
detta. Det främsta skälet för deras bojkott har varit att de är
medvetna om att de inte har haft någon chans att vinna mot Chávez och
de partier som står bakom honom. Istället för att kandidera och
acceptera ett nederlag har de valt att bojkotta valen och samtidigt
påstå att regeringen Chávez inte är demokratiskt vald, då det inte haft
funnits några motkandidater.
*
Inför årets presidentval har oppositionen valt att ställa upp och enats
kring en gemensam kandidat vid namn Manuel Rosales. Detta välkomnas av
många venezuelaner som stödjer Chávez. De hoppas att om Chávez vinner
årets val, då han har en motkandidat som driver kampanj, så måste
människor som kritiserar processen såväl inom som utom landet erkänna
att folket vill se Chávez som president.
Om så blir fallet återstår att se, men att Chávez kommer att vinna valet den 3 december är nästan alla överens om.
Vad som händer sen och vart den bolivarianska revolutionen kommer att
sluta är det svårare att sia om. Men det är helt klart att processen
har fått venezuelanerna att börja tänka och vilja delta i formandet av
ett bättre samhälle. Och att Chávez har haft en stor del i detta
uppvaknande är givet.
TOVE JANZON
Proletären 48, 2006
Inför årets presidentval har oppositionen valt att ställa upp och enats
kring en gemensam kandidat vid namn Manuel Rosales. Detta välkomnas av
många venezuelaner som stödjer Chávez. De hoppas att om Chávez vinner
årets val, då han har en motkandidat som driver kampanj, så måste
människor som kritiserar processen såväl inom som utom landet erkänna
att folket vill se Chávez som president.
Om så blir fallet återstår att se, men att Chávez kommer att vinna valet den 3 december är nästan alla överens om.
Vad som händer sen och vart den bolivarianska revolutionen kommer att
sluta är det svårare att sia om. Men det är helt klart att processen
har fått venezuelanerna att börja tänka och vilja delta i formandet av
ett bättre samhälle. Och att Chávez har haft en stor del i detta
uppvaknande är givet.
TOVE JANZON
Proletären 48, 2006