Hoppa till huvudinnehåll
Av

Fortsatta protester i Frankrike

Frankrikes parlament har antagit president Nicolas Sarkozys pensionsreform. Men det folkliga motståndet mot försämringen av pensionsvillkoren har inte upphört. Reneé Barthes, facklig aktivist från Marseille, menar att proteströrelsen med miljontals strejkande och demonstrerande gett viktiga lärdomar för framtiden.




– Antalet demonstranter har minskat, vilket den borgerliga pressen skriker ut. Men demonstrationerna är långtifrån obetydliga. I Marseille var vi 150.000 som demonstrerade dagen efter att pensionslagen antagits, berättar René Barthes.

Han är pensionerad lärare från Marseille, medlem i de statsanställdas centralorganisation FSU samt aktivist i Fackliga klassfronten.

Första gången Proletären intervjuade René Barthes via telefon var för två veckor sedan i samband med den sjätte nationella strejk- och protestdagen 19 oktober. När vi åter kontaktar honom är läget ett annat. Regeringen Sarkozys pensionslag röstades igenom av parlamentet onsdag 27 oktober

– Det var 1,5 miljon människor på gatorna under aktionsdagen 28 oktober. Det är mindre än tre miljoner men fortfarande väldigt många människor. Opinionsundersökningar visar att 65-70 procent av fransmännen är motståndare till reformen, även efter att den röstats igenom, säger René Barthes och fortsätter:

– Rörelsen är på väg ner men den har inte upphört såsom borgerligheten påstår. På flera oljeraffinaderier fortsätter strejkerna. Under denna vecka kommer arbetarna att ta beslut på sina arbetsplatser om de ska gå ut i strejk på nästa nationella aktionsdag lördag 6 november.

Det folkliga missnöjet handlar inte bara om försämringarna av pensionsvillkoren. René Barthes förklarar att många fransmän känner av ökade svårigheter i vardagen. Miljontals människor är rädda för att förlora jobbet. Andra tvingas arbeta under svåra förhållanden, inte minst invandrare.

Förra året drabbades telekombranschen av en våg av självmord på arbetsplatserna. Det blev en så stor fråga att företagen och regeringen inledde en kampanj om att ”humanisera jobben”, vilket inte blev mer än symboliska åtgärder.

Att pensionen blivit en sådan stridsfråga beror på att det handlar om en betydande försämring för arbetande fransmän.

– Den drastiska förändringen är inte att åldern för tidig pension höjs från 60 till 62 år utan att möjligheten att få full pension höjs från 65 till 67 år, säger René Barthes.

Han avfärdar talet om att Frankrike inte har råd att behålla det nuvarande pensionssystemet.

– Vi menar att det inte är några problem att finansiera det, säger han.

René Barthes menar att det är sant att en allt äldre befolkning gör att andelen icke arbetande ökar i förhållande till dem som arbetar. Men detta vägs upp av en större och snabbare ökning av produktiviteten. Dessutom skulle andelen icke arbetande kunna minskas kraftigt om man förde en politik för att skapa jobb åt de tio procent av fransmännen som är arbetslösa.

Han påpekar att pengar också finns att hämta hos storföretagen, som på tio år fått skattelättnader motsvarande 250 miljarder euro. Och från krigsmakten.

– Frankrike intervenerar militärt i fler än 30 länder. Afghanistan-insatsen kostar en miljard euro i månaden.

René Barthes har mycket att berätta om den omfattande rörelsen mot pensionsreformen. En positiv tendens under höstens protestvåg är att arbetarna själva på stormöten diskuterat och beslutat vad de ska göra, istället för att överlåta besluten åt de fackliga byråkraterna i toppen.

Ett allvarligt hinder för de fransmän som vill ta strid för sina rättigheter utgörs av ledarskapet för de fackliga centralorganisationerna. Det krav som rests av CGT, som står nära det franska kommunistpartiet, och CTFC, som är knutet till det socialdemokratiska Socialistpartiet, är att pensionsreformen måste omarbetas i diskussion med facken.

– De har aldrig krävt att lagförslaget helt och hållet skulle dras tillbaka. Inte heller kallade de till strejker utan tidsbegränsning. Men arbetarna själva reste dessa krav, säger René Barthes och påpekar att det också är Fackliga klassfrontens linje.

Statsmaktens metoder för att bromsa vågen av protester har bitvis varit våldsamma. Det finns åtskilliga rapporter om polisbrutalitet. I en sammandrabbning fick en student allvarliga skador i ögat, men läkarna lyckades rädda synen. Polisen har också använt sig av provokatörer för att förvandla fredliga demonstrationer till våldsamma protester med syftet att försvaga det folkliga stödet.

– Jag blev vittne till en sådan provokation, och jag har många minnen av sådant från tidigare kampsituationer, säger René Barthes.

En kraftfull åtgärd för få ett slut på de strejker som pågått i veckor har varit att benämna det uppkomna läget som en ”nödsituation” och beordra arbetarna på strategiskt viktiga arbetsplatser att gå tillbaka. Det gäller bland annat oljeindustrin där strejkerna orsakat bensinbrist.

– Den som inte går tillbaka i arbete riskerar fängelse i fyra, fem år, säger René Barthes.

Fackliga klassfronten har varit aktiv efter förmåga. På vissa ställen har dess flygblad delats ut i tusental, på andra i hundratal. René Barthes påpekar dock att organisationen ännu är liten och helt saknas på många orter och arbetsplatser.

– Vår huvuduppgift för stunden är att arbeta i våra respektive fackliga organisationer och försöka få medlemmar att tänka mer i klasstermer. Vi lyfter fram nödvändigheten att ta itu med de grundläggande orsakerna till problemen, säger René Barthes och riktar kritik mot dem som hävdar att det räcker med att bryta med nyliberalismen eller rösta bort högern för att få till stånd en förändring.

– Även om pensionslagen röstats igenom är vi optimistiska. Klasskampen har inte nått samma nivå som 1968, men den är jämförbar med eller till och med något mer avancerad än kampen 2003 och 1995. Klasskampen har tagit ett steg framåt, medvetenheten hos folket har ökat och viktiga lärdomar har dragits.

Dessa lär behövas. Att försämra pensionerna är bara ett första steg. Företagarorganisationen MEDEF och regeringen är långt ifrån nöjda.

– Nya hårda åtgärder mot socialförsäkringssystemet förbereds, avslutar René Barthes.

Patrik Paulov
Proletären nr 44, 2010



Fakta|Fackliga klassfronten
• Fackliga klassfronten (Front Syndicale de Classe, FSC) grundades i juni förra året i kritik mot de reformistiska fackliga ledarnas klassamarbetslinje.
• Den består främst av radikala aktivister från CTG, den största landsorganisation som står nära det kraftigt försvagade franska kommunistpartiet, samt FSU, centralorganisation för förbund som organiserar statsanställda.
• Fackliga klassfronten lyfter fram nödvändigheten av klasskamp för arbetarnas intressen med målet att avskaffa hela det kapitalistiska utsugarsystemet.