Hoppa till huvudinnehåll
Av

Frige de fem!

De avslöjade terrorister i USA - dömdes till livstids fängelse




Fem kubanska medborgare sitter sedan 1998 fängslade i USA under de mest fruktansvärda förhållanden. Deras brott: Att förebygga terrorism från Miami mot Kuba.
Kuba ligger bara femton mil från Floridas sydspets. Därifrån har exilkubanska högerextrema terrororganisationer i årtionden planerat och utfört terrorattacker mot Kuba (se faktaruta). Som exempel kan nämnas mordförsök på president Fidel Castro, sprängningen av ett civilt flygplan 1976 och sprängattentat mot hotell och restauranger i Havanna 1997.

De fem fängslade, Gerardo Hernández, Ramón Labanino, Fernando Gonzales, Antonio Guerrero och René Gonzales, ingick i Kubas försvar mot terrorismen. USA:s myndigheter agerar inte mot terrornätverken i Florida utan tvärtom uppmuntrar dem genom att finansiera dem och benåda ökända terrorister som Posada Carilles och Orlando Bosch (se faktaruta). Efter det folkliga maktövertagandet på Kuba 1959 har USA långsamt försökt strypa Kuba och sabotera genom ekonomisk blockad, massivt ekonomiskt och materiellt stöd till samarbetsmän på Kuba samt terror från Miami.
 
Ändå bedömde Kubas regering det 1998 som möjligt att nå en uppgörelse med Clintonadministrationen för att få stopp på den mest öppna och hänsynslösa terrorn.

Hade kartlagt terrorister
Företrädare för Kubas regering sammanträffade med USA:s federala polis, FBI den 16-17 juni 1998 i Havanna för att överlämna en omfattande dokumentation om den högerextremistiska verksamheten vari fyrtio namngivna Floridabor utpekades. Med brev, dokument, video- och ljudband etc visade Kuba hur terrordåd planerades av exilkubanska terrorgrupper i Florida. Kubas underrättelsetjänst hade fått reda på att Miami-extremisterna planerade angrepp mot civilflyget. Enligt FN:s konventioner har världens regeringar en skyldighet att samarbeta och delge information om sådana planer. FBI lovade att vidta åtgärder och att samarbeta med Kubas regering för att stoppa terrorismen.

De fem hade under lång tid noggrant kartlagt Miamiterroristernas verksamhet. Enligt Kubas regering hade de på så sätt avvärjt 170 terrordåd.

Men chefen för FBI i södra Florida, Hector M. Pesquera, med nära band till den anti-kubanska extremhögern, beordrade gripandet av de fem kubanerna. Tidigt på morgonen den 12 september 1998 arresterades de. Inga åtgärder vidtogs mot de avslöjade terrororganisationerna.

17 månader i isoleringscell
De fem anklagades först för spioneri men inga bevis för spioneri enligt USA:s lagar kunde hittas. Istället anklagades de för ”konspiration till spioneri” och för att ha ”skadat USA”. De fördes till fem fängelser i olika hörn av USA, så långt ifrån varandra som möjligt och kastades utan vidare i isoleringsceller. Isolering används mot grova och farliga brottslingar och i högst två månader enligt USA:s fängelseregler. De fem satt 17 månader i streck. Hade det inte varit för de starka protesterna från omvärlden hade de fått sitta i det som kallas för ”hålet” hela arresteringstiden som varade i över tre år.

Efter åtta månaders isolering utökades åtalspunkterna mot Gerardo Hernández till att också gälla ”deltagande i konspiration för att begå mord”. Bakgrunden var nerskjutningen av två flygplan i kubanskt luftrum den 24 februari 1996. Planen flögs av medlemmar i den kontrarevolutionära organisationen Hermanos al Rescate, och de fyra i besättningarna omkom vid nedskjutningen. Tidigare hade USA gjort flera provocerande kränkningar över Kubas luftrum. Flygplan från  Florida har också tidigare använts för fällning av brandbomber, leveranser av vapen till infiltrerade terroristgrupper och biologisk och kemisk krigföring. Kubas regering gjorde det klart för USA att fler kränkningar inte skulle tolereras. De två flygplanen den 24 februari varnades flera gånger men de fortsatte och därför sköts de ned.

Kubanska myndigheter har med emfas hävdat att för det första skedde nedskjutningarna helt i enlighet med internationell lag, och för det andra att Gerardo Hernández inte hade något med dem att göra.

Långa fängelsestraff
När Gerardo Hernández den 12 december 2001 förklarats skyldig på alla åtalspunkter, av en jury som utsatts för starka påtryckningar,  sade han följande till domaren Joan Leonard, som snart skulle ge honom ett omänskligt långt fängelsestraff:

”Åklagarsidan och FBI vet och visste från början vad som i verkligheten ägde rum före, under och efter den 24 februari 1996. De vet att det aldrig fanns någon konspiration för att skjuta ner dessa plan, än mindre att göra det över internationellt vatten. Ärade domare, jag har hela tiden sagt, och jag upprepar det nu, att jag djupt beklagar förluster av dessa fyra liv och jag förstår familjernas lidande. Jag beklagar också förlusten av tusentals liv, förluster som orsakats av den oavbrutna aggression som mitt folk utsatts för i mer än 40 år. Dessa döda har också namn och ansikten, även om deras namn och bilder på dem inte har visats i denna rättssal. Vår ärade domare sa idag att detta land förändrade sin ’uppfattning om fara’ efter den 11 september; olyckligtvis tvingades Kuba att förändra sin uppfattning om fara den 1 januari 1959, och detta är det som en del människor verkar ha svårt att förstå.”

Med stort lugn och med en sådan vältalighet att deras tal inför domstolen i Kuba betraktas som lysande litterära försvar av den nationella suveräniteten svarade de fem på anklagelserna som riktats mot dem. 2001 hedrades de av Kubas Nationalförsamling med titeln Republiken Kubas Hjälte och år 2002 döptes till ”De av imperiet fängslade hjältarnas år”.

De straff som den federala domaren Ms Joan Lenard utmätte blev:

• För Gerardo Hernández: två gånger livstid plus 15 år.
• För Ramón Labañino: livstid plus 18 år.
• För Antonio Guerrero: livstid plus 10 år.
• För Fernando González: 19 år.
• För René González: 15 år.

Inga bevis
Vedertagna rättsprinciper sattes ur spel. I juni 2001 kastades Gerardo Hernández och de fyra andra i isoleringen på nytt. Enbart tack vare frenetiska påtryckningar av deras försvarsadvokater släpptes de ur isoleringen i augusti. De återkommande perioderna i ”hålet” är till för att knäcka fångarna psykiskt och förhindra dem från att förbereda sitt försvar tillsammans med sina försvarsadvokater.

När rättegången började i slutet av november 2000 piskade medierna i Miami upp en hatstämning mot de fem. Medierna kontrolleras av de exilkubanska högergrupperna som gjorde allt för att få dem dömda. Åklagarsidan presenterade sina ”bevis” i media först innan försvaret haft en chans att granska materialet. Andra bevis dök upp under rättegången utan att försvaret fått se dem tidigare. I rättegångens 14.000-sidiga dokumentation finns inga bevis för spionanklagelserna.

Försvaret hade egna bevis som inte fick föras fram. Det var officiella dokument som kunde visa hur falska anklagelserna var. Till exempel hade en av dem haft i uppdrag att följa terroristen Orlando Boschs aktiviteter. Men material från USA:s eget justitiedepartement som visar att Orlando Bosch var en av två huvudaktörer bakom sprängningen av det kubanska passagerarplanet 1976, då 73 människor miste livet (se ruta) fick inte rätten ta del av. 

Ville få processen flyttad
Under rättsprocessen anordnades kampanjer och demonstrationer för att sätta press på vittnen och jurymedlemmar. Flera av kandidaterna till juryn bad att få slippa sitt uppdrag. Det var uppenbart att de hade att frukta för sin säkerhet om deras utslag blev ”fel”. Vittnena blev själva hotade om de avslöjade viss information.

I denna hatstämning hölls rättegångarna. De fems advokater krävde att få processen flyttad till en annan plats på grund av risken för att domstolen skulle påverkas av klimatet och agera opartiskt. Detta nekades dem trots att det är en rättighet man har i USA.

De fems advokater har blivit deras främsta allierade i jakten på friheten. Tack vare sin starka tro på sin sak och för Kubas rätt att skydda sig mot terrorism har advokaterna fått respekt för sina klienter. De har arbetat med integritet och professionalism.

Försvaret kunde visa att de fem inte spionerat på USA. De hade inte försökt skaffa fram information som kunde skada USA:s nationella säkerhet. De hade inte vållat någon person skada. Detta kunde intygas av flera vittnen på högt uppsatta positioner inom USA:s försvarsstyrkor. Bland andra erkände åklagarens expertvittne general James Clapper, fd chef för USA:s försvars underrättelsetjänst, att de fem inte gjort sig skyldiga till spioneri.

Å andra sidan visade försvaret hur exilkubanska högergrupper använde Florida som bas för terrorism mot Kuba och att den amerikanska regeringen tillät det. Advokaterna försvarade sina klienter samtidigt som de visade att skulden för terrorism låg hos de som anklagade dem.

Kritik från FN
Lika mycket som de fems obrutna vilja har imponerat på deras advokater och på omvärlden har den irriterat den i Miami mediedominerande exilkubanska extremhögern, FBI och åklagarsidan. Den omänskliga behandlingen som fångarna utsätts för har inte lyckats knäcka dem.

Deras fall följs noggrant av Amnesty international som i flera brev till USA:s justitieminister kritiserat bristerna.

Exempelvis den 14 mars 2003 kritiseras USA för att två av de anklagade, René Gonzales och Gerardo Hernández, förvägrats besök av sina barn, en vedertagen rättsprincip. Dessutom anmärkte Amnesty på att alla fem placerats i isoleringscell med telefon- och besöksförbud trots att de behövde träffa sina advokater för att förbereda sitt överklagande.

Den 27 maj 2005 deklarerade FN:s ”Arbetsgrupp mot godtyckliga fängslanden” inom FN:s kommission för mänskliga rättigheter att domarna mot de fem var godtyckliga.

Krävde ny rättegång
I april 2003 lämnade de fem sina överklaganden till appellations-domstolen i Atlanta, i delstaten Georgia. De krävde resning i målet samt en ny opartisk rättegång på annan plats än Florida, där inte juryns medlemmar skulle riskera trakasserier och hot. Det skulle dröja ett och ett halvt år innan domstolens utslag kom.

Under tiden spred sig solidariteten med de fem långt utanför Kubas gränser. Bland annat krävde 112 brittiska parlamentsledamöter, däribland Robin Cook, fd utrikesminister, att de fem skulle ges en ny rättegång. Samma krav kom från National Lawyers Guild, en organisation för progressiva juridikstuderande i USA, och från International Association of Democratic Lawyers som finns representerat i 90 länder och som har rådgivande status i FN.

USA har avfärdat varje experts åsikter och kritik.

Domarna upphävda
Den 9 augusti 2005 kom utslaget från de tre domarna i Atlanta: Alla domar mot de fem är härmed upphävda. Om åklagarna vill åtala på nytt skall en eventuell ny rättegång hållas på annan plats än Miami.

Ramon Labinos skrev i ett brev till alla som kämpar för de fems frihet:

”Vi känner så stor glädje och tacksamhet för denna viktiga seger i Atlanta … Efter den 9 augusti har vi tagit emot många brev och meddelanden från alla delar av världen. Men det är ett arbete som är så fantastiskt och stort att det aldrig tar slut. Därför vill vi att detta budskap ska nå er alla: Tack från djupet av våra hjärtan. Kampen fortsätter…”

Men lyckan blev kortvarig. De fem borde omedelbart försatts på fri fot men de hölls en månad för att låta åklagaren förbereda sitt svar. Åklagarsidan, uppbackad av justitiedepartementet, krävde att appellationsdomstolens alla tolv ledamöter inkallades för att granska saken på nytt. Detta godkändes och återigen fick försvaret lägga fram sitt material. De tolv domarna, som är politiskt tillsatta av USA:s presidenter, föll undan för trycket från Bushadministrationen och den mäktiga exilkubanska högern.

Den 9 augusti meddelades att appellationsdomstolen ändrat sig med tio röster mot tolv. Kravet på ny rättegång på annan ort underkändes. Leonard Weinglass, försvarsadvokat åt Antonio Guerrero, menade att domstolen blundat för det sociala trycket och hotet som genomsyrade Miami.
Men sista ordet är inte sagt. Det finns nio punkter som ännu inte prövats av appellationsdomstolen. Att försvaret inte fick tillgång till bevisföringen och att försvarets bevis inte fick föras fram med mera. Prövning i Högsta domstolen kan också ansökas om.

Hetsen intensifieras
Beslutet den 9 augusti kommer i en tid då Bush-regeringen och den exilkubanska Miamihögerns hets mot Kuba intensifieras. George Bush har lagt fram ett över 400-sidor långt dokument som i detalj beskriver hur USA skall störta Kubas regering, återupprätta amerikansk överhöghet och beslutande över ekonomin och samhället.

En del mot detta mål är den folkrättsvidriga och av FN:s generalförsamling fördömda ekonomiska blockaden som syftar till att strypa Kubas folk för att uppbringa missnöje med regeringen. En annan del är just den terrorism som de fem så noggrant kartlade.
För Bush-regimen vore det en oerhörd prestigeförlust om de fem släpptes. Det skulle rikta strålkastarljuset omedelbart mot deras stöd till terrorn.

NILS LITTORIN
Proletären 39, 2006