Helgläsning: Min mexikanska historia
Jag vill att du som tar dig tid att läsa denna text ska veta detta. Min mexikanska historia är min. Bara min. Det gör den inte mindre sann men bara allt detta ”sanna” filtrerat genom allt det som är jag. Alltså med all respekt för de som kallar sig objektiva observatörer, slagit i uppslagsböckerna och rapporterar i de stora medierna. I Chiapas regnskog förskjuts perspektivet. Alltså – än en gång; det är inte Mexikos historia detta handlar om utan om min som den gestaltade sig i Mexiko sommaren 2006. Men som alltid när man reser i främmande land är det som händer dig just då ofta djupt rotat i landets historia. Mer än du anar.
Sent på kvällen denna onsdag i juli 2006 nådde vi Chabajon, en liten
gudsförgäten håla i Chiapas. Vi hade då tillbringat ett par veckor i
Mexico city, besökt det belägrade Oaxaca, vilat oss några dagar vid
Puerto Escondidos stränder, upplevt förväntansfulla mexikaner köa för
att välja ny president i San Cristobal de las Casas, träffat en
desillusionerad Alfonso på torget dagen efter och överraskats av
”alerta roija” – röd beredskap – i en befriad zapatistby utanför
Oventic men ännu inte dansat på gatorna i Vera Cruz.
Vi var på väg djupt in i regnskogen för att tillbringa några dagar och
nätter hos ättlingar till de mayafolk, som för ett drygt halvsekel
sedan tog sig ner från höglandet kring San Cristobal till en bättre
framtid i djungeln och för att slippa livegenskapen hos grymma
jordägare och företagare som styrde och tagit över makten även i det
PRI, som tidigare gått i spetsen för folkets krav på jordreform och
social rättvisa.
Nu var vi där. I Chabajon. Vi tog oss till utkanten av staden. Här
började regnskogen tätna. Våra ovana kroppar kämpade mot fukten och
värmen – ständigt över trettio grader. Befolkningen var i huvudsak
tzotziles och tzeltales.
Vi var försenade och mörkret föll snabbt när vi mötte vår värd Mateo
som var en ung kaffebonde med egen mark som han ärvt av sin far. Vi
hälsades välkomna. Hans fru Geronima förberedde en måltid och lagade
mat över en öppen eld i köket, som var ett enkelt plåttak på pålar utan
väggar, möblerat med ett bord och några pallar. Senare berättade man
att Geronima bar på ett långt framskridet dött foster, som hon inte
hade råd att abortera på sjukhuset.
De av oss som skulle sova hos andra familjer fick snabbt gå vidare utan
mat för att undgå det värsta mörkret. Gabriel, en kort kraftig tzeltal
guidade oss med en machete genom snåren på leriga stigar. Efter en
timma skymtade vi svaga flämtade ljus. Här bodde Maria 32 och Hernandez
36 år med sju barn och ett åttonde på väg. Två nätter och två dagar
skulle vi leva med dem.
Maria var som alla mayakvinnor oavsett social status klädd i vackert
broderade kläder och en guldtand blänkte i hennes leende när hon
omedelbart frågade vilka vi var och varför vi besökte dem. Jag var
oförberedd på frågan. Det var ju jag som skulle intervjua henne.
Plötsligt var rollerna ombytta.
– Det beror nog på att jag är nyfiken, svarade jag. Och att jag i min
ungdom läst böcker av en europeisk författare, Traven, som emigrerade
till Mexico och skrev om er kamp mot regeringen och överheten. Och
Emilio Zapatas och Pancho Villas kamp för att jorden skulle tillhöra
dem som brukade den. Och naturligtvis subcommendante Marcos, som jag
just träffade utanför Mexico city innan vi kom hit.
*
Hon stod med ryggen mot mig medan jag talade och bakade tortillas på en
bit plåt, som hon lagt över den öppna elden. Toppen av gaveln vid
takåsen i den enkla hyddan var öppen och släppte ut röken. Hon vände
sig mot mig och log men i hennes ögon anade jag ett tvivel. Chabajon
var inget zapatistfäste. Tvärtom. Här klädde reaktionära maskerade
motståndare ut sig i zapatistuniform och överföll och misshandlade
folk. Hon hade själv inte råkat ut för det men hon var osäker, förstod
jag.
Hon ställde fram tortillas och bönor, lite omelett och en skål med
något som jag inte kunde urskilja i mörkret men som smakade stekt
fläsk. De sju barnen tittade storögt på oss medan vi åt. Den äldsta,
Pascuala 14 år, bar den yngsta, Deysy Lucia 1 år, i ett tygstycke som
hon virat runt sin kropp. Så Juan 5 år, Nayeli 7, Francisco Javier 8,
Nicolas 9 och Patricia Geronima 12 år.
I bakgrunden stod mannen Nicolas Hernandez Moreno och skrattade lågmält
åt oss. Maria och barnen kunde spanska men inte mannen. Han talade bara
tzeltal och var analfabet.
Maria berättade att barnen som var gamla nog gick i skola en och ibland
två dagar i veckan och kunde skriva och läsa. När vi skulle sova tände
Maria tre stickor som brann sakta men klart, stack dem skickligt mellan
fingrarna och ledsagade oss till ett hus nedanför stigen. Medan vi
förberedde oss för natten, som vi skulle tillbringa på den presenning
man lagt över jordgolvet, hängde alla barnen runt oss. All vår packning
undersöktes nyfiket. Kates toalettartiklar fascinerade flickorna. För
att inte tala om min magiska elektriska tandborste.
Vi delade hus med barnen denna och följande natt och fick god kontakt
med dem. Maria och hennes man och det minsta barnet sov i köksannexet.
Vårt hus var fyra gånger sex meter. I tre sängar låg sex barn. På en
byrå stod en tv som inte fungerade och över den hängde en valaffisch
från PRD med bild på Obrador som just blivit snuvad på presidentposten
av den USA-vänlige Calderon. Men varken Obrador eller Calderon har en
politik som angår folket här. Sjukvård åt Geronima och daglig skolgång
åt Marias och Hernandez barn ingår inte i deras program. Inte ens som
valfläsk. De enda i Mexiko som strider för dem är zapatisterna och dem
var folket här rädda för. Subcomandante Marcos vem han nu är kommer
inte få det lätt.
Folket vi mötte här, och som vi än idag vanvördigt kallar indianer bara
för att Columbus navigerat illa, är de fattigaste i Mexiko trots att de
lever i den rikaste delen av landet. Djungeln är rik men svår att
bearbeta. Att bryta ny åkermark här utan moderna maskiner är ett hårt
arbete men glädjen över att slippa godsägarna har fått dem att
fortsätta.
Här träffades tidigt olika mayafolk och förenades i kampen för
tillvaron även med fattiga mestiser, som tagit sin tillflykt hit och
det var i denna kulturella smältdegel som subcomandante Marcos
zapatister senare skulle slå rot och började sin kampanj för att
förhoppningsvis befria hela Mexico. Nå, hur det ska lyckas är en senare
fråga. När jag denna natt somnade på kaffebonde Hernandez jordgolv och
släckt Marias små facklor var det som jag trätt in i en roman av Traven.
Hon stod med ryggen mot mig medan jag talade och bakade tortillas på en
bit plåt, som hon lagt över den öppna elden. Toppen av gaveln vid
takåsen i den enkla hyddan var öppen och släppte ut röken. Hon vände
sig mot mig och log men i hennes ögon anade jag ett tvivel. Chabajon
var inget zapatistfäste. Tvärtom. Här klädde reaktionära maskerade
motståndare ut sig i zapatistuniform och överföll och misshandlade
folk. Hon hade själv inte råkat ut för det men hon var osäker, förstod
jag.
Hon ställde fram tortillas och bönor, lite omelett och en skål med
något som jag inte kunde urskilja i mörkret men som smakade stekt
fläsk. De sju barnen tittade storögt på oss medan vi åt. Den äldsta,
Pascuala 14 år, bar den yngsta, Deysy Lucia 1 år, i ett tygstycke som
hon virat runt sin kropp. Så Juan 5 år, Nayeli 7, Francisco Javier 8,
Nicolas 9 och Patricia Geronima 12 år.
I bakgrunden stod mannen Nicolas Hernandez Moreno och skrattade lågmält
åt oss. Maria och barnen kunde spanska men inte mannen. Han talade bara
tzeltal och var analfabet.
Maria berättade att barnen som var gamla nog gick i skola en och ibland
två dagar i veckan och kunde skriva och läsa. När vi skulle sova tände
Maria tre stickor som brann sakta men klart, stack dem skickligt mellan
fingrarna och ledsagade oss till ett hus nedanför stigen. Medan vi
förberedde oss för natten, som vi skulle tillbringa på den presenning
man lagt över jordgolvet, hängde alla barnen runt oss. All vår packning
undersöktes nyfiket. Kates toalettartiklar fascinerade flickorna. För
att inte tala om min magiska elektriska tandborste.
Vi delade hus med barnen denna och följande natt och fick god kontakt
med dem. Maria och hennes man och det minsta barnet sov i köksannexet.
Vårt hus var fyra gånger sex meter. I tre sängar låg sex barn. På en
byrå stod en tv som inte fungerade och över den hängde en valaffisch
från PRD med bild på Obrador som just blivit snuvad på presidentposten
av den USA-vänlige Calderon. Men varken Obrador eller Calderon har en
politik som angår folket här. Sjukvård åt Geronima och daglig skolgång
åt Marias och Hernandez barn ingår inte i deras program. Inte ens som
valfläsk. De enda i Mexiko som strider för dem är zapatisterna och dem
var folket här rädda för. Subcomandante Marcos vem han nu är kommer
inte få det lätt.
Folket vi mötte här, och som vi än idag vanvördigt kallar indianer bara
för att Columbus navigerat illa, är de fattigaste i Mexiko trots att de
lever i den rikaste delen av landet. Djungeln är rik men svår att
bearbeta. Att bryta ny åkermark här utan moderna maskiner är ett hårt
arbete men glädjen över att slippa godsägarna har fått dem att
fortsätta.
Här träffades tidigt olika mayafolk och förenades i kampen för
tillvaron även med fattiga mestiser, som tagit sin tillflykt hit och
det var i denna kulturella smältdegel som subcomandante Marcos
zapatister senare skulle slå rot och började sin kampanj för att
förhoppningsvis befria hela Mexico. Nå, hur det ska lyckas är en senare
fråga. När jag denna natt somnade på kaffebonde Hernandez jordgolv och
släckt Marias små facklor var det som jag trätt in i en roman av Traven.
*
Jag drömde inte den natten men låg länge vaken och lyssnade på
regnskogen. Det var inte första gången jag drabbades av den men varje
gång är lika fascinerande. Tusen djurs och insekters konversation växer
till en symfoni du inte kan slita dig från och i det djupa mörker du
måste trotsa för att utföra dina nattliga behov – här finns varken el
eller toa – drabbar fantasin dig obönhörligt. Fantasin mer än rädslan
när gränsen mellan dröm och verklighet suddas ut. Här och så måste den
sydamerikanska litteraturens magi fötts och kanske även subcomandante
Marcos poetiska ådra.
Maria var en kraftfull kvinna med mycket energi. Hon var den självklara
härskarinnan i familjen. Hon arbetade när vi vaknade och när vi
somnade. Alltid med ett leende. Hon blev omedelbart åtlydd av såväl
Hernadez som barnen.
Hon berättade att de odlade majs, bönor och kaffe. De skördade 400 kilo
kaffe om året som de sålde på marknaden och fick 5000 pesos för. Det
var deras årsinkomst och den var stor som en hantverkares månadslön i
Oaxaca. Resten var naturahushållning. Majsen och bönorna som de odlad,
de 27 kalkoner som gav dem ägg och kött och så vad vilt regnskogen bjöd
på – bananer och citrusfrukter. De var fattiga men välnärda. Genom
regn-skogen trygga och utsatta på en gång.
Välfärden i Mexico är förbehållen de rika. För Maria och Hernandez
finns ingen sjukvård när de drabbas och ingen omsorg när de blir gamla
och knappt skola för deras underbara och oskuldsfullt nyfikna barn. De
blir på sitt jordgolv om de inte gör uppror med de miljoner i Chiapas
och Mexikos förstäder som är minst lika utsatta.
Jag drömde inte den natten men låg länge vaken och lyssnade på
regnskogen. Det var inte första gången jag drabbades av den men varje
gång är lika fascinerande. Tusen djurs och insekters konversation växer
till en symfoni du inte kan slita dig från och i det djupa mörker du
måste trotsa för att utföra dina nattliga behov – här finns varken el
eller toa – drabbar fantasin dig obönhörligt. Fantasin mer än rädslan
när gränsen mellan dröm och verklighet suddas ut. Här och så måste den
sydamerikanska litteraturens magi fötts och kanske även subcomandante
Marcos poetiska ådra.
Maria var en kraftfull kvinna med mycket energi. Hon var den självklara
härskarinnan i familjen. Hon arbetade när vi vaknade och när vi
somnade. Alltid med ett leende. Hon blev omedelbart åtlydd av såväl
Hernadez som barnen.
Hon berättade att de odlade majs, bönor och kaffe. De skördade 400 kilo
kaffe om året som de sålde på marknaden och fick 5000 pesos för. Det
var deras årsinkomst och den var stor som en hantverkares månadslön i
Oaxaca. Resten var naturahushållning. Majsen och bönorna som de odlad,
de 27 kalkoner som gav dem ägg och kött och så vad vilt regnskogen bjöd
på – bananer och citrusfrukter. De var fattiga men välnärda. Genom
regn-skogen trygga och utsatta på en gång.
Välfärden i Mexico är förbehållen de rika. För Maria och Hernandez
finns ingen sjukvård när de drabbas och ingen omsorg när de blir gamla
och knappt skola för deras underbara och oskuldsfullt nyfikna barn. De
blir på sitt jordgolv om de inte gör uppror med de miljoner i Chiapas
och Mexikos förstäder som är minst lika utsatta.
*
Mateo är en ung och framstegsvänlig kaffebonde. Det var han som var vår
värd och det var han som ville att vi skulle komma dit. Han var stolt
över att med hjälp av ekologisk gödsling ha höjt såväl avkastningen som
kvaliteten på sitt kaffe. Han fick nästan dubbelt så mycket betalt för
sitt kaffe som de som ännu inte börjat praktisera hans metoder. Men
istället för nyfikenhet och intresse så hade det hos andra väckt
misstänksamhet och avund. Inte minst hos hans bror, som var en
illasinnad skurk skulle det visa sig, och som mest red omkring på en
häst och såg förbannad ut. Vad deras osämja egentligen handlade om fick
jag aldrig klart för mig men den höll på att drabba oss illa.
Redan kvällen innan vi skulle resa vidare förstod jag att allt inte
stod rätt till. Hernandez och Gabriel som inte setts till på hela dagen
var stupfulla när de kom hem på kvällen. Hernandez la armen om mig och
talade obegripligt medan barnen nervöst flockades kring honom. Maria
grälade med Hernandez och Gabriel. Om vad visste jag inte.
Mateo är en ung och framstegsvänlig kaffebonde. Det var han som var vår
värd och det var han som ville att vi skulle komma dit. Han var stolt
över att med hjälp av ekologisk gödsling ha höjt såväl avkastningen som
kvaliteten på sitt kaffe. Han fick nästan dubbelt så mycket betalt för
sitt kaffe som de som ännu inte börjat praktisera hans metoder. Men
istället för nyfikenhet och intresse så hade det hos andra väckt
misstänksamhet och avund. Inte minst hos hans bror, som var en
illasinnad skurk skulle det visa sig, och som mest red omkring på en
häst och såg förbannad ut. Vad deras osämja egentligen handlade om fick
jag aldrig klart för mig men den höll på att drabba oss illa.
Redan kvällen innan vi skulle resa vidare förstod jag att allt inte
stod rätt till. Hernandez och Gabriel som inte setts till på hela dagen
var stupfulla när de kom hem på kvällen. Hernandez la armen om mig och
talade obegripligt medan barnen nervöst flockades kring honom. Maria
grälade med Hernandez och Gabriel. Om vad visste jag inte.
*
Nästa dag när vi tog farväl av våra familjer syntes varken Hernandez
eller Gabriel till. Mateo följde oss till bilen när plötsligt en
folksamling syntes i ett backkrön. De gick med bestämda steg mot oss. I
spetsen en satt man i jeans, vit skjorta och cowboyhatt – som en
sheriff, och mycket riktigt – han representerade myndigheten i
Chabajon. Vår guide och Mateo gick fram till honom medan de andra
flockade sig kring oss. Några var berusade fast det var tidigt på
morgonen. De skrattade och pekade på oss. Några skrek gringos och någon
gjorde tecken med fingret mot sin hals som ville han skära av den. I
bakgrunden skymtade jag Mateos bror. När vi satte oss i rörelse kastade
någon sten mot oss.
Vår guide berättade att något spridit ut rykten att vi setts på
nätterna leta efter guld och att vi hade konstiga maskiner med oss. Att
vi var inkräktare som var där för att ta deras land. Och nu ville de
göra upp. Vi hade nog varit naiva förstod jag och drog mig till minnes
vad jag läst i en av Travens böcker som handlade om ”indianerna” just i
denna trakt. Jag slog upp det när jag kom hem. Traven varnade:
”Genomresande och affärsmän kunde känna sig säkra om de endast
tillbringade en dag och en natt på platsen. Men om de försökte tänja ut
sitt uppehåll, blev indianerna misstänksamma, emedan de trodde att det
hela endast var en förevändning, med vilken personen i fråga maskerade
sina avsikter att slå sig ned som nybyggare. Om den nyanlände ännu
efter två dagar var kvar på platsen, så varskoddes han att hans tid var
tilländalupen och att han gjorde klokast i att tillbringa följande natt
på någon annan plats. Om han inte lyssnade till varningen, så fann man
honom mördad dagen efter…”
Nå riktigt så illa gick det inte. Efter att vi knuffats varsamt till en
samlingssal där femhundra bybor nyfiket väntade på oss – ryktet hade
spridit sig – så placerades vi på ett podium där vi till allmän
beskådan blev föremål för en uppgörelse. Så tolkade jag det hela.
Personliga och politiska motsättningar i Mexiko, i Chabajon och mellan
bröderna Mateo, gjorde oss till en bricka i ett spel som handlade om
allt annat än oss.
Sheriffen räddade oss nog. Han var förbannad för att vi förorsakat
honom onödigt arbete men hederlig och förståndig. Efter några svettiga
timmar på podiet och en livlig debatt som inte alltid var lätt att
följa ens om vi kunde spanska så fick vi åka. Broderns berusade mobb
försökte visserligen välta vår buss innan vi for men solen stod då för
högt. De var redan bakis, och för trötta för att klara av det och vi
kom iväg med blotta förskräckelsen.
Nästa dag när vi tog farväl av våra familjer syntes varken Hernandez
eller Gabriel till. Mateo följde oss till bilen när plötsligt en
folksamling syntes i ett backkrön. De gick med bestämda steg mot oss. I
spetsen en satt man i jeans, vit skjorta och cowboyhatt – som en
sheriff, och mycket riktigt – han representerade myndigheten i
Chabajon. Vår guide och Mateo gick fram till honom medan de andra
flockade sig kring oss. Några var berusade fast det var tidigt på
morgonen. De skrattade och pekade på oss. Några skrek gringos och någon
gjorde tecken med fingret mot sin hals som ville han skära av den. I
bakgrunden skymtade jag Mateos bror. När vi satte oss i rörelse kastade
någon sten mot oss.
Vår guide berättade att något spridit ut rykten att vi setts på
nätterna leta efter guld och att vi hade konstiga maskiner med oss. Att
vi var inkräktare som var där för att ta deras land. Och nu ville de
göra upp. Vi hade nog varit naiva förstod jag och drog mig till minnes
vad jag läst i en av Travens böcker som handlade om ”indianerna” just i
denna trakt. Jag slog upp det när jag kom hem. Traven varnade:
”Genomresande och affärsmän kunde känna sig säkra om de endast
tillbringade en dag och en natt på platsen. Men om de försökte tänja ut
sitt uppehåll, blev indianerna misstänksamma, emedan de trodde att det
hela endast var en förevändning, med vilken personen i fråga maskerade
sina avsikter att slå sig ned som nybyggare. Om den nyanlände ännu
efter två dagar var kvar på platsen, så varskoddes han att hans tid var
tilländalupen och att han gjorde klokast i att tillbringa följande natt
på någon annan plats. Om han inte lyssnade till varningen, så fann man
honom mördad dagen efter…”
Nå riktigt så illa gick det inte. Efter att vi knuffats varsamt till en
samlingssal där femhundra bybor nyfiket väntade på oss – ryktet hade
spridit sig – så placerades vi på ett podium där vi till allmän
beskådan blev föremål för en uppgörelse. Så tolkade jag det hela.
Personliga och politiska motsättningar i Mexiko, i Chabajon och mellan
bröderna Mateo, gjorde oss till en bricka i ett spel som handlade om
allt annat än oss.
Sheriffen räddade oss nog. Han var förbannad för att vi förorsakat
honom onödigt arbete men hederlig och förståndig. Efter några svettiga
timmar på podiet och en livlig debatt som inte alltid var lätt att
följa ens om vi kunde spanska så fick vi åka. Broderns berusade mobb
försökte visserligen välta vår buss innan vi for men solen stod då för
högt. De var redan bakis, och för trötta för att klara av det och vi
kom iväg med blotta förskräckelsen.
*
Det som hände var trots allt inte så konstigt. Man skulle kunna säga
att Mexikos historia hann ifatt min egen. När de guldhungriga spanska
conquistadorerna landsteg så var det sannerligen inte för att knyta
vänskapsband med folket i Mexiko. Under loppet av några decennier höll
man på att utrota folket där. Från ca 25 miljoner sjönk befolkningen
till en miljon. Ihjälslagna och drabbade av europeisk smitta.
Det stora Mayariket gick under men när det nya Mexiko trots allt växte
fram till vad det är idag så skedde även det under ständiga hugg och
slag från främmande makter och människor. Mexiko var för bara två
hundra år sedan dubbelt så stort. Det som idag kallas Texas,
Kalifornien, Nevada, Utah, Arizona och New Mexiko och delar av
Colorado, Kansas och Oklahoma var en gång delar av Mexiko.
Det sägs idag att över 10 av Mexikos 110 miljoner invånare befinner sig
i USA, som ekonomiska flyktingar. Man kan ifrågasätta om det verkligen
handlar om ekonomiska flyktingar. Om de inte bara är fattiga arbetare
som utnyttjas hänsynslöst och i sitt forna land bara är brickor i ett
spel där andra styr vad som synes ske.
Jag tror mig hursomhelst förstå vad som hände i Chabajon sommaren 2006.
Där var det vi som blev brickor i ett spel med djupa rötter i det som
faktiskt är Mexikos historia.
ROGER GROSS
Proletären 51-52, 2006
• Roger Gross var chefredaktör för Proletären 1970-1999.
Det som hände var trots allt inte så konstigt. Man skulle kunna säga
att Mexikos historia hann ifatt min egen. När de guldhungriga spanska
conquistadorerna landsteg så var det sannerligen inte för att knyta
vänskapsband med folket i Mexiko. Under loppet av några decennier höll
man på att utrota folket där. Från ca 25 miljoner sjönk befolkningen
till en miljon. Ihjälslagna och drabbade av europeisk smitta.
Det stora Mayariket gick under men när det nya Mexiko trots allt växte
fram till vad det är idag så skedde även det under ständiga hugg och
slag från främmande makter och människor. Mexiko var för bara två
hundra år sedan dubbelt så stort. Det som idag kallas Texas,
Kalifornien, Nevada, Utah, Arizona och New Mexiko och delar av
Colorado, Kansas och Oklahoma var en gång delar av Mexiko.
Det sägs idag att över 10 av Mexikos 110 miljoner invånare befinner sig
i USA, som ekonomiska flyktingar. Man kan ifrågasätta om det verkligen
handlar om ekonomiska flyktingar. Om de inte bara är fattiga arbetare
som utnyttjas hänsynslöst och i sitt forna land bara är brickor i ett
spel där andra styr vad som synes ske.
Jag tror mig hursomhelst förstå vad som hände i Chabajon sommaren 2006.
Där var det vi som blev brickor i ett spel med djupa rötter i det som
faktiskt är Mexikos historia.
ROGER GROSS
Proletären 51-52, 2006
• Roger Gross var chefredaktör för Proletären 1970-1999.