Imperialistisk inblandning i Libanons valkampanj

Libanon är ett litet land med drygt fyra miljoner invånare. Det saknar olja och andra viktiga naturtillgångar. Att ett parlamentsval i Libanon ändå engagerar långt utanför dess gränser har två förklaringar. Dels landets strategiska läge vid Medelhavet och med gräns mot Israel och Syrien, dels Libanons politiska karta.

I valet står två block mot varandra. Det ena utgörs av den nuvarande majoriteten i parlamentet, 14 marsrörelsen. I den ingår främst sunnimuslimska och kristna partier vänligt inställda till väst och i några fall även till Israel. Det andra blocket är oppositionen, som samlar shiamuslimska Hizbollah och Amal, kristna Fria patriotiska rörelsen och andra mindre partier.

Vad som oroar både Washington och Tel Aviv är att oppositionen kan komma att vinna en majoritet av de 128 parlamentsplatserna i valet på söndag.

USA och Israel stämplar Hizbollah som en terroristorganisationen. Det beror dels på att organisationen har en väpnad gren som inte ens den israeliska krigsmakten lyckats krossa, dels på dess nära relationer med Syrien och Iran.

Hizbollah starkare
Hizbollah har efter att organisationen bjöd Israel motstånd under angreppskriget på Libanon 2006 trätt fram som landets starkaste politiska rörelse. Efter kriget inleddes en utdragen kraftmätning mellan 14 marsrörelsen och oppositionen. Den pågick fram till maj 2008, då parterna undertecknade det så kallade Dohaavtalet. Det var en framgång för Hizbollah och oppositionen som därefter tog plats i en övergångsregering.

Hizbollah står alltså starkare idag än vid parlamentsvalet för fyra år sedan. Men den mest avgörande skillnaden är Hizbollahs allians med Fria patriotiska rörelsen.

Libanons valsystem bygger på etniskt-religiös tillhörighet och skapades ursprungligen av den franska kolonialmakten på 1930-talet. Det är ett i grunden odemokratiskt system som splittrar folket. Till exempel är det fastslaget att presidenten ska vara kristen maronit, premiärministern sunnit och parlamentets talman shiit. Hälften av parlamentsplatserna innehas av kristna och hälften av muslimer. Dessa grupper är i sin tur uppdelade i ett förutbestämt antal platser för olika etniskt-religiösa grupper.

Kristna avgör valet
Att Hizbollah och Amal vinner den shiitiska befolkningens röster är givet på förhand. Vad som avgör valet är om de kristna stöder Hizbollahallierade Fria patriotiska rörelsen eller de västvänliga partierna.

Hizbollahs motståndare i omvärlden är bekymrade. Valkampanjen har varit allt annat än en intern libanesisk angelägenhet.

Barack Obamas vicepresident Joe Biden kom till Libanon 22 maj. Han förklarade att USA:s framtida stöd beror på valutgången och vilken regering det hårt skuldsatta landet utser. Rösta fel och ni blir utan pengar. Joe Biden följde i utrikesminister Hillary Clintons fotspår, som en månad tidigare mött 14 marsrörelsens ledare i Beirut.

USA:s inblandning i libanesisk politik har pågått i åratal och sker relativt öppet. Tidigare i år ställde en av Hizbollahs ledare frågan om USA:s ambassadör Michele Sisson blivit Libanons nya premiärminister, eftersom hon agerar som om hon styrde landet.

Israels försvarsminister Ehud Barack hotar libaneserna med krig om de röstar fel. På en presskonferens i Tel Aviv 26 maj förklarade han att Libanon efter en Hizbollah-seger skulle exponera sig mer än någonsin tidigare för styrkan hos den israeliska armén.

”En möjlig Hizbollah-seger kommer att ge oss en frihet att agera som vi inte hade i juli 2006”, sa Barack med anspelning på att omvärlden kommer att ha en mer tillåtandet attityd till ett israeliskt anfall om Libanon styrs av Hizbollah.

Ett lika uppenbart inlägg i valrörelsen kom från den tyska tidningen Der Spiegel 24 maj. I februari 2005 mördades den tidigare premiärministern Rafik Hariri. Ursprungligen anklagades Syrien och libanesiska officierare för att ligga bakom. Men den FN-kommission som utreder mordet har inte hittat några bevis för detta. Bara två veckor före valet slog Der Spiegel upp nyheten att FN-kommissionen nu funnit bevis som pekar mot Hizbollah. Nyheten spreds som en löpeld världen över, trots att FN-kommissionen nekade till att den lämnat ut sådan information.

Hizbollah kommenterade Der Spiegels nyhet med att detta bara var ett i raden av försök att försvaga oppositionen i valet.
Mordanklagelserna syftar inte till att få shiamuslimerna att sluta stödja Hizbollah, för det kommer de inte att göra. Syftet är i första hand att avskräcka de kristna från att rösta på Hizbollahs allierade.

Det finns också arabländer som fruktar ett maktskifte i Libanon. Regimen i Egypten är lika fientligt inställd till Hizbollah som Israel. Under Israels anfall på Gaza i januari levererade Hizbollahledaren Hassan Nasrallah svidande kritik mot Egypten för att landet vägrade öppna gränsövergången till det krigshärjade palestinska området. Orsaken till att den egyptiska regimen reagerade starkt mot uttalandet var att det stämmer överens med vad majoriteten av egyptierna tycker.

Libanon nytt Gaza?
Vad kommer att hända om oppositionen vinner? Kommer Libanon att isoleras och utsättas för sanktioner likt Gaza?
Risken för det är minimal. För det första har oppositionen tydligt sagt att den önskar bilda en enhetsregering efter valet, oavsett vem som vinner. 14 marsledaren Saad Hariri har så här långt avvisat förslaget.

För det andra har EU en annan syn på Hizbollah än USA och Israel. Endast ett EU-land, Nederländerna, stämplar Hizbollah som terroristorganisation. Hizbollah har också den senaste tiden arbetat på att utvidga sitt internationella kontaktnät. Storbritanniens UD har redan förklarat sig villigt att upprätta relationer med Hizbollah.

Det bör påpekas att det inte bara är den politiska situationen i Libanon som är problematisk. Krisen slår hårt med stigande arbetslöshet och dyrare levnadsomkostnader. Återbyggnaden efter kriget 2006 är långt ifrån fullföljd.

Att den västvänliga 14 marsrörelsen förespråkar nyliberala lösningar står klart. Frågan är om oppositionen utgör en opposition också vad det gäller den ekonomiska politiken.

PATRIK PAULOV
Proletären nr 23, 2009