Jemen i USA:s grepp

Den nigerianske studenten sades ha fått träning och utrustats med sprängämnen av al-Qaida i Jemen.

I massmedierna rapporteras det att amerikanska CIA och regimen i Jemen nu söker mål för vedergällning. Obamaregimen har kommit överens med president Ali Abdullah Saleh att tillåta USA att flyga och bomba med kryssningsmissiler, bombplan och så kallade drönare (fjärrstyrda obemannade små flygplan utrustade med raketer som ofta används vid likviderandet av misshagliga individer). Obama har sagt att ”alla metoder står öppna”.

Obamas regering har stått under hårt tryck från republikanerna. De lägger skulden för att attentatsmannen kunde slinka igenom olika säkerhetskontroller på presidenten.

Transportleder
Med attentatsförsöket som förevändning strävar USA efter att göra Jemen till bas i syfte att stärka kontrollen över transportlederna i Indiska oceanen samt att kunna använda landet som avstamp i aggressioner mot Iran.

Jemen, vars diktatoriske president Saleh tidigare kunde köpa sig ett visst socialt lugn med oljepengar i det annars utfattiga landet, har till stora delar förlorat den möjligheten efter oljeprisernas fall. Landet har numera en arbetslöshet på 35 procent och plågas dessutom av färskvattenbrist. 

Då Jemen är grannland till Saudiarabien, världens största oljeexportör, samt strategiskt beläget vid infarten till Röda Havet och därmed till Suezkanalen, är landet ett högintressant objekt för västvärlden. Till detta skall läggas oexploaterade oljefyndigheter i gränstrakterna mellan Jemen och Saudiarabien.

Problemet för USA och president Salehs regim är att det pågår en rad parallella konflikter i Jemen.

Syd- och Nordjemen
Dagens Jemen bestod fram till 1990 av två stater, Syd- och Nord-jemen.

Under 1960-talet fördes en antikolonial kamp mot de brittiska imperialisterna som kontrollerade protektoratet Aden fram till 1967. Det året befriade en vänsterorienterad front protektoratet från de brittiska imperialisterna.

Protektoratet ombildades till Sydjemen, som hade nära förbindelser med Sovjetunionen och övriga östblocket. Sydjemen blev ekonomiskt beroende av östblocket, då man vid den tiden ännu inte upptäckt några oljetillgångar av betydelse.

Med realsocialismens sammanbrott hamnade Sydjemens vänsterstyre i en omöjlig situation.  De jemenitiska staterna slogs samman 1990, men det var det mer folkrika och konservativa Nordjemen under ledning av Saleh som kom att dominera politiken i Jemen.  

Trots konservatismen röstade Jemen mot USA i FN:s säkerhetsråd inför Gulfkriget 1991. Detta resulterade i omfattande ekonomiska bestraffningar från Saudi-arabien och USA mot det fattiga landet. Saudiarabien deporterade hundratusentals jemenitiska arbetare och drog därmed undan stora delar av Jemens inkomster. 

På grund av fattigdomen har odlandet av drogen kat ökat lavinartat. Det beräknas att en tredjedel av den samlade inkomsten i Jemen kommer från katodling.

I mitten av 1990-talet gjordes ett försök från det vänsterorienterade södra Jemen att bryta sig ur tvångströjan, men upproret slogs ner i antikommunismen namn. Till sin hjälp hade president Saleh och ledningen i norra Jemen olika islamistiska grupper som tidigare hade slagits i Afghanistan mot de sovjetstödda regeringarna.

Konflikten mellan norra och södra Jemen består. Den är idag inte lika ideologisk som förr, utan en demokratiskt-regional fråga då befolkningen i södra Jemen är missnöjd med korruptionen samt hur oljeinkomsterna fördelas. Den olja som exploaterats efter återföreningen finns i söder men pengarna går till det korrupta styret i norr, anser invånarna i söder. 

Den folkliga oppositionen mot presidenten Saleh har nu förstärkts i landets södra del.  I början av förra året bröt Tariq al-Fadhli, en för detta jihadist från södra Jemen, sin 15-åriga allians med den jemenitiska presidenten och deklarerade att han gick med i den breda koalitionsrörelsen känd som ”Södra rörelsen”, som har sitt ursprung i forna Sydjemens strukturer.

al-Fadhlis brott med det diktatoriska styret gav ny styrka åt sydjemeniternas strävanden och han är nu ledande i rörelsen. Direkt efter att al-Fadhi anslöt sig till ”Södra rörelsen” 28 april 2009 intensifierades protesterna. Tiotusentals människor gick ut på gatorna och krävde bättre villkor. Hans ställningstagande tjänade till att förändra en traditionellt socialistisk rörelse till en bredare nationalistisk kampanj. Krafter som slogs på olika sidor 1994 har därmed enats. 

Saudiarabiens hjälp
Detta har i sin tur tvingat president Saleh att kalla på Saudiarabiens och de reaktionära Gulfstaternas hjälp. Han varnade för att hela arabiska halvön skulle få smaka av konsekvenserna ifall den folkliga massrörelsen störtar presidenten. 
               
Till bilden hör att även shiiterna i norra delen av landet, där de utgör majoriteten av folket, börjat göra uppror.  Saleh och regeringen i huvudstaden Sana anklagar Iran för att ligga bakom. Iran har erbjudit sig medla i konflikten. Ett erbjudande som av regeringen tagits som bevis på att Iran måste ha haft någon typ av kontakter med den shiitiska aktivismen i Jemen.

Att en rörelse i norr under namnet ”Den troende ungdomsorganisationen” hämtar sin inspiration från det libanesiska, shiitiska partiet Hizbollah är också något som oroar de amerikanska strategerna.

Genom att skylla på al-Qaidas närvaro i Jemen, som är blygsam, hoppas dock USA vinna den västerländska opinionen till stöd för sin intervention och för att upprätthålla president Salehs styre.   

Den indiske före detta karriärdiplomaten M K Bhadrakumar beskriver i diplomatiska ordalag hyckleriet i USA:s och den samlade västvärldens Mellanösternpolitik.

”USA står ansikte mot ansikte i ett klassiskt dilemma. Det är helt i sin ordning för Obama att påpeka reformbehovet i de muslimska staterna – som han på ett kraftfullt sätt gjorde i sitt tal i Kairo i juni. Men demokratisering i den jemenitiska kontexten – och ironiskt nog, i den arabiska kontexten – skulle innefatta ett stärkande av de shiitiska rättigheterna. Efter erfarenheterna i Irak så går Washington som katten kring het gröt. USA allierar sig mycket hellre med den repressiva, autokratiska regeringen under Saleh än släpper ur reformanden ur flaskan i en oljerik region där det har uppenbara intressen. Obama har ett stort kunnande och han är inte omedveten om att Jemen behöver reformer, men han vill helt enkelt inte tänka på saken. Paradoxen han står ansikte mot ansikte med är att trots alla sina brister, så råkar Iran vara det enda ’demokratiska’ systemet som fungerar i hela regionen.

Irans skugga över den jemenitiska shiitiska väckelsen oroar USA. För att ta det kort; i den ideologiska kampen som pågår i regionen så hamnar Obama hos de ultrakonservativa och mest brutala autokratiska oligarkierna som utgör de härskande klasserna i regionen.” (Asia Times 9 januari.)   

Inga marktrupper
I nuläget passar sig Obama för ett fullskaligt markkrig i Jemen i syfte att undvika politiskt besvärande förluster i döda och lemlästade amerikanska soldater. De flesta bedömare tror att en amerikansk intervention kommer att ske genom massiva militäranslag till regeringen i Sana understött av amerikanska och israeliska rådgivare och ihållande riktade flygbombningar och likvideringar. 

Det bakomliggande syftet från USA är att stärka dess och Israels inflytande i landet och använda Jemen som en strategisk stödjepunkt som en del i USA:s inringning av Iran, och som en del i dess pågående militärpolitiska offensiv i hela Indiska oceanen.
        
ERIK ANDERSON
Proletären nr 2, 2010