Hoppa till huvudinnehåll
Av

Kommunisterna vann i Moldavien

På begäran av Moldaviens president och ledaren för Moldaviska kommunisters parti, Vladimir Voronin, kommer rösterna från valet att räknas om onsdag 15 april. Voronin motiverade beslutet med att omräkningen skall bidra till stabilitet och lugn.



Valet hade tidigare godkänts av internationella valobservatörskommissionen som genom OSSE:s kontor för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter, Europakommissionens parlamentariska råd (PACE) och Europaparlamentet bedömde det som positivt. De reservationer som gjordes har ingen betydelse för helhetsvärderingen av valet.

Valresultatet, enligt vilken kommunistpartiet avgick med seger, ledde till att parlamentet stormades av en mobb på tusentals personer som förklarade valet ogiltigt. Från att i början, om än sparsmakat, ha medgivit att de internationella valobservatörerna gett valet godkänt, har detta tystats ned allteftersom den inhemska oppositionens aggressivitet ökat.

Svensk tv sände ett flera minuter långt inslag utan att en enda representant för den folkvalda regeringen fick komma till tals.

I protest mot stormningen har kommunistpartiet hållit massmöten runtom i Moldavien. Även detta har tystats ner i västmedier.

Ordning efter kaoset
Medan vanligt folk får hålla till godo med Sveriges Radios Kjell Albin Abrahamssons och SVT:s Claes JB Löfgrens stupida propaganda redogör den Washingtonbaserade analysgruppen Jamestown Foundation 7 april för orsakerna till att Moldaviska kommunisters parti vann för tredje gången under 2000-talet.

För det första säger Jamestown att det kommunistiska namnet innebär något positivt för ”den avgörande massan”. Den associerar det med en tid då Moldavien var en välmående sovjetrepublik samt tiden efter 2001, då kommunistpartiet återvann makten och del visåterställde ordningen efter 1990-talets allmänna kaos, korruption och kriminalitet under olika antikommunistiska regeringar.

För det andra säger analysgruppen ”att den sittande regeringen domineras av administrativa experter som är landets mest kompetenta och övertygande sedan oberoendet, detta i motsats till föregående regeringar som tillsats på rent politiska grunder”.

För det tredje är kommunisterna det enda större parti som har en multietnisk väljarbas. De flesta oppositionspartier (inklusive alla tre som nu kom in i parlamentet) bygger uteslutande på etniska moldaviska väljare, varav en del betecknar sig rumäner. De har inte ens försökt att nå de ryskspråkiga väljarna. Många ryskspråkiga, som under senare år lämnat det europaorienterade kommunistpartiet, har gått över till små pro-moskvapartier eller struntat i att rösta. Däremot har de inte gått över till oppositionen. Kommunisterna inhämtade den förlusten genom att öka väljarandelen bland de etniska moldaverna.

För det fjärde visade de vallokalsundersökningar som genomfördes av västsponsrade NGO:s att kommunistpartiet för första gången gjort stora inbrytningar bland unga moldavier. Som undersökningskoordinatorn, sociologen Arcadie Barbarosie (ordförande i Soros Foundations lokalkontor), observerade ”kan kommunistpartiet inte längre betraktas genom stereotyper som ett  parti för pensionärer och sovjetnostalgiker.” (Moldpress Imedia 6 april)

Aktivistparti
För det femte fastslås att ”Partiet är fortfarande kommunistiskt i sitt sätt att arbeta. Det drev en framgångsrik dörrknacknings-kampanj i städer och byar. Även om man kontrollerar (om än informellt) den allmänna televisionen och i viss mån radionätet gav man bort tilldelad programtid i slutet av valrörelsen för att satsa på dörr-knackningskampanjen.”
Jamestown skriver fortsättningsvis att ”Medan man är för europeisk integration – något som det råder stor enighet över partigränserna om – så har kommunistpartiet i valrörelsen utmålat sig som den av Ryssland favoriserade partnern i Moldavien”.

Voronin valde att fotografera sig tillsammans med ryske presidenten Medvedev, vilket resulterade i att de proryska partierna inte klarade spärren för att komma in i parlamentet. ”Voronins drag ledde otvivelaktigt till positiva signaler hos stora delar av Moldaviens folk, som bland sina två största favoriter i opinionsundersökningar har Medvedev och Putin. Efter dessa två kommer Voronin själv som klart distanserar sig från övriga inrikes medtävlande.”

I den näst sista punkten i analysen konstaterar man: ”Den av oppositionen dominerade Chisinaus kommunfullmäktige, en arena av kaos och nepotism, har spelat kommunisterna i händerna. ”

Kommunisterna har konstant jämfört förhållandena i Chisinaus fullmäktige med de kaosartade förhållandena i landet innan 2001, vilket bidrog till att diskreditera flerpartisystemet. Vissa liberaldemokrater och personer från ”Vårt Moldavien” är i det allmänna medvetandet ett med det parlamentariska kaoset innan 2001.

Mot Natomedlemskap
Slutligen konstaterar Jamestown Foundation: ”Antikommunistiska slogans visade sig än en gång ineffektiva och i stora delar irrelevanta i Moldavien. Eftersom kommunistpartiet är mycket ett annat än det som var före 1991, så är än mer antikommunism gårdagens strider…Inte mindre än fyra partier kallar sig liberala, detta i ett land som helt saknar en bourgeoisie. Både programmatiskt och organisatoriskt misslyckades oppositionen att ge något alternativ till den sittande regeringen.”

Så länge som Voronin höll en provästlig kurs, vilken nådde sin höjdpunkt kring 2005, fick han gärna kalla sig kommunist för västvärlden. Men när han nu går emot Natomedlemskap och försöker normalisera relationerna med Ryssland, trots oenigheten kring den proryska utbrytarrepubliken Dnestrrepubliken, sätts krafter och processer igång som till stora delar liknar de som förde ett antal rent proamerikanska regimer till makten i ett band runt Ryssland.

Andra kommunistiska partier har varit mycket skeptiska till Voronins västanpassning, men i striden mot den liberala pöbelns krav på ett inordnande under Nato och EU-landet Rumänien är Moldaviens kamp mot utländsk inblandning värd allt stöd.

ERIK ANDERSON
Proletären nr 16, 2009