Letter i protest mot IMF-krav

Ett par dagar före jul den 22 december fastslog Lettlands konstitutionsdomstol att de pensionssänkningar som regeringen beslutade om i början av december inför budgeten 2010 strider mot författningen.

Domstolens beslut är ett bakslag för EU:s och Internationella valutafondens (IMF) utpressningspolitik gentemot det lettiska folket, och har redan väckt internationell uppmärksamhet.

Bakgrunden är att Lettland 2008 efter den globala finansiella kraschen tvingades till ett nödlån på 7,5 miljarder euro från främst EU, IMF och den svenska regeringen.

Miljardnedskärningar
Som motprestation accepterade den lettiska regeringen att driva igenom budgetnedskärningar på 500 miljoner lats (ca 7,35 miljarder kr) om året under perioden 2009-2012.

”Jag välkomnar uppgörelsen som nåtts av den lettiska regeringen, när det gäller tilläggen till 2010 års budget” uttalade ekonomikommissionären Joaquin Almunia om de påtvingade nedskärningarna i 2010 års budget.

I det budgetförslag som antogs av parlamentet 1 december hade således pensioner, statliga löner, utbildning och andra välfärdstjänster fått vidkännas nedskärningar på flera 10-tals procent.

Innan parlamentets beslut demonstrerade 5000 studenter på Rigas gator och hundratals fackligt aktiva hade samlats utanför parlamentsbyggnaden.

Demonstranterna anklagade regeringen för att ljuga för folket och fjäska för långivarna.

Tusentals stämningar
Men redan i juli hade konstitutionsdomstolen fått in över 9000 stämningar mot pensionssänkningarna.

Konstitutionsdomstolen konstaterade i sitt utslag att samtliga pensioner hade minskats med 10 procent, och för pensionärer som fortfarande arbetade med upp till 70 procent.

Domstolen konstaterade att pensionssänkningarna strider mot individens rättigheter till social trygghet och principen om legitima förväntningar (artiklar 91, 109) samt mot nationellt suveränitet och demokrati (artikel 1).

Redan före pensionsnedskärningar hade IMF och EU krävt omfattande nedskärningar i sjuk- och hälsovårdssektorn som villkor för att bevilja lån.

Detta strider också emot den lettiska konstitutionen (artikel 111), som garanterar varje medborgare i Lettland hälsoskydd och rätt till grundläggande sjukvård.

Visserligen kan regeringen enligt konstitutionen  justera nivån på sociala grundläggande rättigheter om statens resurser påtagligt förändras, men domstolen ansåg att de gjorda nedskärningarna var oproportionerliga.

Den lettiske premiärministern Valdis Dombroskis sade efter domstolens utslag att ”Lettland kommer att be sina internationella långivare om råd hur landet skall leva upp till åtagandena enligt räddningspaketet efter att domstolsbeslutet försvårat planerna för budgetnedskärningar”.

Principiellt viktigt är också att konstitutionsdomstolen slog fast att internationella åtaganden inte kan vara ett legitimt skäl att reducera det sociala skyddssystemet, vilket betyder att regeringen inte hade rätt att fatta internationella överenskommelser utan parlamentets godkännande (artikel 68).

Vilket omfattar även internationella låneavtal som med EU och IMF.

Överordnad EU-lagen
Detta betyder också att den lettiska författningens grundläggande principer är överordnad EU-lagstiftningen, inklusive Lissabonfördraget.

Samma konstaterande gjorde den tyska konstitutionsdomstolen i juni 2008 om den tyska författningens grundläggande principer.

Det lettiska domstolsutslaget kan få avgörande betydelse för skyddet av grundläggande rättigheter, demokrati och rättskipning och för en återgång till det normala i internationell rätt.

Visserligen kan IMF på egen hand formulera lånevillkor, men den måste acceptera att sådana villkor bara kan införas om de är förenliga med landet i frågas konstitution.

Till skillnad från EU-lagstiftningen är det fullständigt klart att FN-stadgan underordnar IMF:s reglering staternas nationella konstitutioner (artikel 2 pa.1, artikel 103).

Detta betyder att alla världens stater nu kan referera till Lettlands konstitutionsdomstols utslag med exakt hänvisning till att IMF:s villkor är oförenliga med deras konstitutioner eller till internationell lag som är överordnat IMF:s reglering.

Avgörande förändring
Också domstolens utslag att IMF:s och EU:s låneavtal liksom andra internationella avtal med Lettland kräver ett godkännande i parlamentet kan innebära en avgörande förändring.

Det är ju allmänt känt att hittills har många regeringer i fattiga länder och utvecklingsländer ändrat i sin lagstiftning för att anpassa sig till IMF:s lånevillkor utan att ens informera sina parlament eller allmänheten.

Genom sina rekommendationer påverkar IMF på ett mera sofistikerat sätt de rika länderna.

Så har tex skett i Tyskland, där den tyska regeringen efter påtryckningar från IMF har försämrat arbetslöshetsersättningen till och med mer än IMF krävt (Hartz IV).

Allmänt kräver också IMF av EU:s medlemsstater nedskärningar i pensioner och hälsovård som ett led i den påbjudna nyliberala globala stabilitetspolitiken, så att hälsovårdskostnaderna inte skall bli allt för kostsamma.

Svenska politiker tysta
Bland svenska politiker har det varit ytterst lite debatt om det lettiska folkets utsatta situation.

Detta i stor kontrast till debatten när Lettlands frigörelse från Sovjetunionen var på tapeten i början på 90-talet och Lettlands ekonomiska under med kraftigt understöd av svenskt bankkapital före den finansiella kollapsen 2008.

Vad kommer till exempel Sverige som den störste investeraren i Lettland och dess ekonomiminister Anders Borg att ge för råd till Dombroskis, nu när lånevillkoren på nytt skall diskuteras?

Vad säger oppositionspartierna i riksdagen om domstolsutslaget?

JAN-ERIK GUSTAFSSON
Proletären nr 4, 2010