"Min dröm är ett enat Latinamerika"

Hästsvansen med mörkt, vågigt hår slår mot ryggen när hon tar sina
bestämda steg från den ena busschauffören till den andra. På smattrande
spanska försöker hon övertala någon av dem att köra oss till ett
seminarium i stan.



Det är en tidig morgon i ciudad Miranda, men redan mycket varmt.



I en klunga står sömndruckna RKU:are och gäspar.



De väcks ur sin stående dvala av Yolvics rop:



– Come on!



Yolvics argument bet tydligen.



Ryggsäckar, fanor och femliters vattendunkar lastas in i bussen och vi påbörjar vår tvåtimmarsfärd in till Caracas.



Festivalvolontär

Väl sittandes på bussen känner vi oss lyckligt lottade över att ha fått
Yolvic som vår guide under Världsungdomsfestivalen. Hon var en av alla
de tiotusentals venezuelaner som ställde upp och arbetade gratis för
att få allt att fungera.



Genom henne fick vi förmånen att se landet Venezuela bakom festivalens
väldiga apparat, ända in i venezuelanernas vardagsrum, bokstavligt
talat.



En dag åkte vi ut till stadsdelen där hon bor.

 

– Tidigare bodde jag i en lägenhet vid Parque Central, men det blev för
dyrt, berättar Yolvic på vägen upp för de många trapporna till
lägenheten där hon bor tillsammans med sina föräldrar och flera
släktingar.



Som lärarstudent är de ekonomiska marginalerna små, men Yolvic hoppas att framtiden ska se annorlunda ut.



– Jag vill ta min examen i socialt arbete, kunna ha ett hus och en bil.



Hon studerar på det nyinrättade universitetet UNEFA (Universidad
Nacional Experimental Politecnica de la Fuerza Armada), vars lokaler
tidigare tjänade som kontor för oljebolaget PDVSA.



Universitetet ligger i stadsdelen Chacao, ett starkt fäste för oppositionen.



– De brukar skrika ”Chavistas” efter oss på gatan, berättar Yolvic.



Väl uppe i lägenheten beundrar vi de molnbeklädda bergstopparna genom den gallerförsedda balkongen.

Invändigt ser det ut som vilken svensk lägenhet som helst.



Yolvics mamma hälsar oss hjärtligt välkomna och häller leende upp komagesoppa åt oss ur en stor gryta från spisen.



Från vardagsrummets tv hör vi Chávez röst.



Det är valdag, motsvarande våra kommunalval, och längs med gatorna
hänger affischer för de många olika partier man kan lägga sin röst på.



För Yolvik har effekterna av Chávez politik varit högst konkreta.



– Jag förknippar den bolivarianska revolutionen med misiónerna. För mig
har de betytt mest. Min mor lär sig läsa genom Misión Robinson, säger
hon entusiastiskt.



Det statliga projektet Misión Robinson har sedan starten 2003 framgångsrikt lärt 1,5 miljoner venezuelaner läsa.



Det är bara ett av de otaliga exempel på de nya, socialistiska vindar
som blåser över Venezuela och förändrar samhället i grunden.



Folkets kultur

Också på kulturens område är stora förändringar på gång, Yolvic lyser upp när hon berättar:



– Misión Cultura uppvärderar vår egen nation och vår kultur. Vi får
lära oss om vår historia, och varifrån namnen på våra städer kommer, om
arkitektur och hur identiteten formas genom historien.



Regeringens ”Misión Cultura” har som mål att utbilda 20000 nya kulturarbetare.



I och med Venezuelas frigörelse från USA:s inflytande markerar man mot
den kulturimperialism som dominerat det venezuelanska samhället.



Tidigare utestängdes till exempel den traditionella venezuelanska
musiken från de kommersiella radiostationerna, men med en ny medielag
måste 25 procent av den spelade musiken på radio vara inhemsk.



Under Chávez styre har också tv-sändningarna fått en ny prägel.



– Mycket av det som visades på tv av sex, våld och såpor har ersatts av
andra program. Nu visas till exempel Victor Hugos ”Les Miserables”,
säger en märkbart nöjd Yolvic, som fått sitt ”vic” efter den berömde
författaren.



Kulturens tillgänglighet för vanligt folk har ökat, platser som tidigare var reserverade för överklassen är nu öppna för alla.



Under en dags rundvandring i ett solgassande Caracas hamnar vi bland
annat på nationalmuseet, Museo de Bellas Artes, och zoologiska museet.
Inträdet är gratis och alla som vill kan gå in och titta på målningar
från barocken, fynd från egyptiska faraoners gravar och modern
fotokonst.



Historiens lämningar till allmän beskådan. Just studier av den egna
historien är något som uppmuntras under Chávez ”bolivarianska
revolution”. Gärna med utgångspunkt från 1800-talets latinamerikanske
frihetskämpe Simon Bolivar, som Venezuelas politiska process har fått
sitt namn efter.



Process av förändring

Men i Venezuela har historien ännu inte nått sitt slut, som det så ofta
påstås i västvärlden. Här läser man om sin historia för att komma
vidare.



Yolvic talar ofta om ”processen”, vägen mot någonting nytt som precis
påbörjats. Hon betonar vikten av diskussion underifrån om det som
händer i landet.



– Vi måste samtala och diskutera kring revolutionen. I mitt bostadsområde pratar vi mycket om imperialismen och olika problem.



Ordet revolution, och det av Chávez allt oftare nämnda socialism sticker i ögonen på den inhemska överklassen.



– Just ordet revolution är svårt, för det betyder omedelbar förändring.
Och det ger associationer till krig. Oppositionen tror att Chávez vill
ha krig, dessutom retar ordet socialism upp dem.



Men för Yolvic är betydelsen en annan.



– För mig är socialism arbete, mat, hälsa och medicin. Och rätten att
studera. Vissa förstår inte, för de vill inte dela med sig till de
fattiga.



Själv är hon inte medlem i något parti, men hon stödjer helhjärtat den
bolivarianska revolutionen och vad den fört med sig för folket.
Vetgirigheten verkar aldrig ta slut hos Yolvic, hon berättar om sina
planer på att lära sig tyska.



– För att kunna läsa Marx på originalspråk!



Som om det vore den självklaraste sak i världen.



Jag frågar vad hon tror blir den största utmaningen för den bolivarianska revolutionen.



– Den största utmaningen blir att ena hela Latinamerika, säger hon. En
start på detta är Telesurs sändningar som kommer att ge oss en annan
bild av verkligheten än den som visas av USA-journalister.
Revolutionens uppgift är att ändra folks tankesätt.



Telesur, Latinamerikas nya tv-kanal, har som mål att spegla den nya verkligheten i Latinamerika.



Vilka är då Yolvics framtidsdrömmar i den ”nya verklighetens” Latinamerika?



– Jag har många drömmar för framtiden. Jag vill arbeta med barn och
hjälpa dem med utbildning och tankarna om den nya socialismen, berättar
hon.



Helst vill hon jobba med Misión Robinson.



– Har man en dålig uppfostran och utbildning blir man ingen bra människa. Det blir mitt bidrag till mitt land.



Systerskap

Men drömmarna sträcker sig längre än till den egna lyckan.



– Min dröm är också att nationerna i Latinamerika blir som en, med
bevarad nationell självständighet. Vi behöver samarbete och systerskap
mellan länderna.



Kuba utgör ett starkt exempel för Venezuela, och Yolvic hoppas också
att det kubanska folket ska kunna leva gott och resa i större
utsträckning än vad de kan idag.



– Och att invasionen i Irak ska upphöra och att palestinierna får sitt land, tillägger hon.



Yolvic menar att man som kvinna i Venezuela inte behöver begränsa sig.
Hon är optimistisk, men påpekar att det fortfarande finns mycket kvar
att jobba med. Precis som i övriga Latinamerika har kvinnorna i
Venezuela inte rätt till abort, en fråga som nu diskuteras i samhället.




– Den katolska kyrkan och prästerna är emot fri abort, berättar Yolvic.



Men stoltheten över det Venezuela hittills uppnått går inte att ta miste på:



– Vi är fria att skaffa oss en politisk åsikt, fria att gifta oss eller
inte. Vi har många möjligheter i och med den revolutionära processen.
Vi har gratis utbildning på universiteten. Jag älskar mitt land.



KRISTIN JOHANSSON

Proletären 43, 2005