Missriktat krispaket från Obama

I skrivande stund är detaljerna i stimulanspaketet bara delvist kända, men det kan det ändå konstateras att det för att ha någon verklig effekt är både felriktat och för litet.

Av de 789 miljarder dollar som paketet omfattar går bortemot 40 procent till skattesänkningar, vilket är den största enskilda skattesänkningen i USA:s historia.

Det påstås att huvuddelen av skattesänkningen skall gynna det som i USA kallas ”medelklassarbetare”, men en särskild del, ca 70 miljarder dollar, är speciellt avsedda för höginkomsttagare, som en eftergift åt ”realiteter” som en tidning uttryckte det.

Ingen effekt
De skattesänkningar som kommer vanligt folk till godo är för små för att ha någon större effekt på ekonomin – de kraftigt skuldsatta hushållen har visat att de hellre sparar pengarna, gärna i form av avbetalning på sina lån, än ökar sin konsumtion.

I paketet finns förvisso pengar avsatta till förbättrad arbetslöshetsförsäkring, matkuponger till fattiga, sjukvård och arbetsmarknadsutbildning, vilket naturligtvis är positivt.

Där finns också pengar avsedda till delstatsregeringarna som i vissa fall (tex Kalifornien, världens ”8:e ekonomi”) har ställt in sina betalningar och ersatt dem med ett slags skuldsedlar, som kan användas för insättning på bankkonton.

Där finns också pengar avsedda för upprustning av vägar, broar och järnvägslinjer.

Försöker rädda banker
Men en stor del – hur stor är litet oklart – är avsedd att rädda banker från konkurs.

Barack Obamas regering tycks tro att konjunkturuppgången – ökad efterfrågan från hushållen – skulle komma om bara finansväsendet med förnyade krediter kunde fixas.

Fruset kreditsystem
Men det är en illusion. För det första är det för litet – det skulle behövas mer än 2000 miljarder dollar av skattepengar för att göra bankerna solventa, dvs utjämna deras skuldsituation, så att de skulle vara i stånd att låna ut igen.

För det andra vet alla banker om hur illa ställt det är, varför ingen vill låna till någon annan – kreditsystemet är fruset.
För det tredje känner bankerna till hushållens utsatta situation med skulder upp över öronen och tillgångar/säkerheter som hela tiden faller i värde.

Det som skulle behövas är för det första kraftigt höjda inkomster för hushållen. Det är det enda som kan få igång efterfrågan.

När det gäller bankerna finns egentligen bara följande att göra: förstatliga dem utan ersättning till aktieägarna (som ju tagit en risk och fått betalt för det tidigare i utdelningar), skriv ner eller av andra fordringsägares (obligationsinnehavares) krav, skriv ner de egna fordringarna (främst hushållens lån) och garantera spararnas insättningar.

Hur omstörtande detta än kan låta så är det precis vad flera kända ekonomer i USA idag förespråkar, tex de till Alfred Nobels minne prisbelönta Joseph Stiglitz och James Galbraith.

Barack Obama har emellertid bestämt avvisat alla propåer om förstatliganden av bankerna, även temporära.
Staten skulle vara en dålig hanterare av banker, hävdar han. Precis som om de privata bankirerna som förlorat biljoner dollar skulle vara så särskilt bra!

De rikas intressen
När Obama motsätter sig förstatligande är det naturligtvis för att slå vakt om kapitalisternas intresse.

Det är också därför han är beredd att offra hundratals, kanske tusentals, miljarder dollar av skattebetalarnas pengar för att rädda skinnet på de allra rikaste i USA, personer som genom åren kunnat lyfta tiotals miljoner dollar varje år i löner och bonusar.

BERTIL KILNER
Proletären nr 8, 2009