Montenegro bryter sig loss

Helt i enlighet med USA:s planer fullbordades Jugoslaviens uppsplittring genom Montenegros avskiljande från Serbien. Den lilla republiken med endast 630.000 invånare röstade i en jämn omröstning för ett avskiljande från Serbien.

Detta blir den sjätte statsbildningen på det område som en gång utgjorde Jugoslavien. Västliga medier välkomnade avskiljandet, men innan dess hade en hel del komplikationer legat i vägen.

I omröstningen ställdes frågan ”Vill du att Republiken Montenegro skall bli ett oberoende land med fullständiga internationella och legala rättigheter?” Efter att ja- och nej-sidorna inte kunde komma överens föreslog EU att det skulle krävas att 55 procentigt ja röstade för ett avskiljande, för att detskulle få ett internationellt godkännande. Den sida som var för avskiljandet segrade med en ytterst liten marginal. Knappa 55,4 procent röstade för separationen. Valdeltagandet var 86 procent.

Men enligt BBC var de montenegriner som bodde utomlands tillåtna att rösta, medan de som levde i Serbien inte tilläts att delta. Detta faktum hade en klar påverkan på valresultatet.

Av Montenegros befolkning är 32 procent serber.

Små och svaga stater
Precis som de gamla kolonialmakterna Frankrike och Storbritannien hade ett intresse av att många afrikanska stater förblev små och därigenom lättare att styra genom ny kolonialism, har USA och EU enats om att fortsätta uppdelandet av forna Jugoslavien. Montenegro kommer att sälla sig till den rad av små kraftlösa stater i det ”nya Europa” som är helt i händerna på USA och EU.

Montenegros nuvarande premiärminister, Milo Djukanovic, har drivit frågan om avskiljande i flera år och han stöddes aktivt i valkampanjen av USA och EU.

Djukanovic var tidigare allierad med den förra jugoslaviske ledningen och var premiärminister i delreprubliken Montenegro 1991-97. Han valdes till president 1997. Därefter har han spelat med i västvärldens intressepolitik.
Under aggressionskriget mot Jugoslavien 1999 agerade västmakterna för att uppmuntra separatismen i Montenegro, för att på så vis blockera Jugoslaviens tillgång till havet och därmed landets oljetillförsel.

När Jugoslaviens president Milosevic störtades svalnade västmakternas intresse för Montenegro något. Spanien och EU:s utrikesansvarige, spanjoren Javier Solana, ville vänta och var tidvis rent skeptisk till Montenegros avskiljande. Detta hänger ihop med Spaniens egna separatistproblem med Baskien och Katalonien.

EU ville att Djukanovic skulle avvakta med avskiljandet. USA ville däremot påskynda avskiljandet, och i den kraftmätningen hade EU bara att lyda herrarna i Washington.

30 procents arbetslöshet
Medan Serbien var utsatt för ekonomiska sanktioner har Montenegro av taktiska skäl gynnats och använder euron som valuta. Redan 2001 fick Montenegro motsvarande 750 miljoner svenska kronor i bistånd från USA, ett bistånd som på sedvanligt vis kombinerades med krav på privatiseringar och avregleringar.

Någon ekonomisk utveckling att tala om har inte ägt rum. Landet domineras av svarta marknaden, många lever på cigarettsmuggling, arbetslösheten är 30 procent och medellönen är runt 2.000 kronor i månaden.

Den enda ekonomiska utvecklingsplan som finns för närvarande är en utökning av turistindustrin.

EU:s Javier Solana är inte helt nöjd med den totala fragmenteringen i regionen, men gratulerade artigt och kallade omröstningen för ”lyckad”. Djukanovic sade att Montenegro kommer att få en FN-plats i september för att sedan söka ”full integrering i Nato och EU” .

Serbiskt motstånd
Under valkampanjen utnyttjade separatisten Djukanovic det faktum att Serbien, i likhet med Bosnien, är de enda stater som saknar stabilitets- och associationsavtal med EU. Detta samtidigt som Serbien är utsatt för sanktioner. ”Vi är serbernas gisslan”, sade Djukanovic under kampanjen.

Västmakternas krav på Serbien att lämna ut Bosnienserbiska ledare till den så kallade ”krigsförbrytardomstolen” i Haag, syftar till att än mer pressa Serbien till total underkastelse under Washington och Bryssel.

Den serbiske premiärministern Vojislav Kostunica har sin hemmaopinion att tänka på och värjer sig mot västmakternas krav på ”fullständigt samarbete”, alltså krav som innebär fullständig kapitulation.

Kostunica stödde nej-sidan i den montenegrinska folkomröstningen, men varnades skarpt av USA och EU för att blanda sig i omröstningen. En del analytiker inom det imperialistiska etablissemanget varnar för taktiken att isolera och sparka på ett Serbien som redan ligger. Liknande röster hörs inom vissa EU-kretsar. Dessa ser en fara i att acceptera Montenegros medlemsansökan alltför snabbt medan Serbien lämnas utanför, något som skulle gynna den starka antivästliga oppositionen i Serbien.

En annan taktik krävs enligt denna EU-falang. Till dessa krafter hör ovan nämnde Javier Solana, som var Natos ordförande under kriget mot Jugoslavien. ”Utan ett Serbien på väg mot Bryssel och EU kan det inte bli någon stabilitet på Balkan och därför ingen stabilitet på den europeiska kontinenten”, varnade han.

Taktiken må skilja olika falanger inom EU åt, men målet är detsamma: att ställa det forna Jugoslavien helt i imperialismens kontroll.

ERIK ANDERSON
Proletären 22, 2006