Nya protester mot ungdomsfientlig lag

Vid denna tidnings pressläggning pågår nya protesaktioner mot den ungdomsfientliga lagen CPE, ”Första jobbkontraktet”, som tillåter arbetsköparna att avskeda unga arbetare utan orsak under det första anställningsåret. Först skulle den gälla i två år men president Jacques Chirac försöker splittra proteströrelsen och föreslog i ett tv-tal att lagen bara skulle avse ett år för alla under 26 år. 

Mer än 20 miljoner fransmän, 90 procent av alla tv-tittare, såg Chiracs tal förra veckan. Enligt en opinionsundersökning gjord av La Parisien ansåg bara en fjärdedel att Chiracs linje var övertygande. Chirac och premiärminister Dominique de Villepin har vägrat att backa på avgörande delar i CPE, ett lagförslag som påminner om Centerpartiets och Maud Olofssons arbetarfientliga förslag.

Presidentens bud var att minska de unga arbetarnas ”försöksperiod” från två till ett år medan de centrala delarna av CPE skulle bestå. Det andra ändringsförslaget som Chirac framförde var att om arbetsköparen avskedar någon så måste orsak anges, men detta behöver bara ske muntligen.
Chiracs tal hyllades av de ledande franska arbetsköparorganisationerna. 

Olika höger-, center- och vänsterregeringar har alltsedan 1977 försökt försämra de franska arbetarnas rättigheter. Trots dessa attacker har fortfarande 85 procent av alla lönearbetare i Frankrike rätten att ifrågasätta ett avskedande inför en vald lokal domstol. Att tillsätta arbetarrepresentanter till dessa domstolar är en av de viktigaste uppgifterna som franskt fack har.

Alla franska fackliga organisationer och alla partier till vänster har inför trycket av massrörelsen gått ihop och krävt stopp för CPE. Ledarna för studentförbunden vid vissa tillfällen till och med krävt regeringens avgång, trots att topparna i ledningarna egentligen inte vill det.  

Bred uppslutning
Vid generalstrejken den 28 mars deltog mellan två till tre miljoner över hela Frankrike. Den största demonstrationen hölls i Paris där 700000 demonstranter visade sin vrede trots uruselt väder. Andra stora demonstrationer ägde rum i Marseille, där organisatörerna beräknade att 250.000 deltog, i Bordeaux 100.000, Toulouse 80.000, Nantes 70.000 och Grenoble 60.000 demonstranter. Deltagarantalet var dubbelt så stort som den förra protestdagen mot CPE, 18 mars.

Arbetare gick ut i landsomfattande strejker på en rad områden. Strejker bland bussförare, järnvägsarbetare och tunnelbaneanställda stoppade stora delar av kollektivtrafiken i Paris liksom i 75 andra städer. En tredjedel av alla planerade flygningar fick ställas in och andra blev kraftigt försenade, eftersom anställda vid Air France samt flygledare gick ut i strejk. Även andra delar av den offentliga sektorn berördes av proteststrejkerna. Lärare och sjukvårdsanställda protesterade, liksom anställda vid de stora energibolagen Gaz de France och Electricite de France SA. Tryckeriarbetarna stoppade pressarna och en del franska radiokanaler kunde bara sända förhandsinspelad musik.

Även arbetare från den privata sektorn strejkade i betydande antal och deltog i demonstrationerna. Bland dem fanns unga arbetare som strejkade för första gången.

Hundratusentals gymnasieelever och studenter marscherade över hela Frankrike. Det största studentförbundet, UNEF, rapporterade att av 84 universitet har 56 stängts på grund av protesterna. En fjärdedel av alla gymnasieskolor har påverkats av protesterna.

Demonstrationerna och strejkerna är ett tydligt bevis på det stora motstånd som den franska regeringen under premiärministern under premiärministern Dominique de Villepin möter. De visar också beslutsamheten hos den franska arbetarklassen att driva tillbaka högerns attack mot det arbetande folkets levnadsvillkor.

Vill ej fälla regeringen
I sakfrågan är Villepin och presidenten Chirac isolerade. Det ursprungliga förslaget stöddes av endast fyra procent, enligt en opinionsundersökning gjord av Le Monde och franska TV2. Endast en tredjedel gav premiärministern sitt stöd.

I denna vrede försöker de socialdemokratiska krafterna att gjuta olja på vågorna. Det franska socialistpartiet vill gärna tjäna parlamentariskt på protesterna, men samtidigt bevara den franska borgarstatens stabilitet. Därför strävar de inte efter att fälla regeringen i samband med protestaktionerna och strejkerna, utan de vill komma till makten under parlamentariska former. Det var därför som studentförbundets ordförande, Bruno Julliard, som har nära band med socialistpartiet, i en radiointervju sade:

”Jag delar inte ropen på regeringens avgång eftersom vi inte organiserar en rörelse med mål att störta regeringen. Jag vill inte att Domenique de Villepin tvingas till ett nederlag – det är jag inte intresserad av…I slutet av denna händelsekedja vill vi vare sig se vinnare eller förlorare. Vad vi vill är ju ett slut på denna mobilisering. Vi efterfrågar en diskussion – ingen av parterna kommer att förlora sina ansikten. Låt oss hitta en väg ut ur denna kris.”

Det är uppenbart att den etablerade franska vänstern på något sätt vill rädda Villepin ur situationen, då de egentligen inte har några större ideologiska skiljaktigheter med högerregeringen. Det finns ett samtycke inom den franska politiska eliten att de segrar som den franska arbetarklassen vann i den antifascistiska kampen och genom den kommunistiska utmaningen i Frankrike och genom det socialistiska lägrets uppkomst, måste drivas tillbaka och arbetarklassen underkasta sig nyliberalismen.

Den franska borgarklassen vill minska alla sociala förmåner för att kunna hävda sig mot de kapitalistiska rivalerna i USA, Asien och Europa. Meningsskiljaktigheterna rör ofta taktiken hur detta skall kunna genomföras utan att väcka alltför häftiga reaktioner.

CPE ska genomföras
Villepin har sagt att CPE kommer att genomföras, men han har sagt att vissa förändringar kommer att ske, vilket Chirac bekräftade i sitt tv-tal till nationen. Detta tal hade givetvis syftet att splittra protesterna, men bland de protesterande fransmännen är skepticismen stor. Taktiken från den franska regeringen är att anta lagen, men inte börja tillämpa den förrän rörelsen har förråtts eller klingat av. 

Den franska krisen har lett till spänningar inom borgarklassen angående metoderna att genomdriva högerpolitiken. I ett tal förra måndagen sade inrikesministern Nicolas Sarkozy att ”social dialog är en nödvändig förutsättning för ett framgångsrikt genomdrivande av reformer”, och han fortsatte med att säga att det behövs ”reformer för alla åldersgrupper”. En av hans rådgivare tillade: ”Vi måste hitta en väg som inte är någon reträtt och på samma gång tillåter fackföreningarna att återgå till förhandlingsbordet.”  Sarkozy och Villepin är konkurrenter om presidentkandidaturen i det styrande högerpartiet UMP inför valen nästa år.

Trots Sarkozys kritik mot taktiken säger politiska bedömare i Frankrike att han inte kan gå för hårt fram, eftersom han är en ännu större anhängare av att slå sönder det sociala skyddsnätet i Frankrike. Han har dessutom vädjat till Le Pens högerextrema Nationella fronten parti att komma tillbaka in i den politiska värmen, han erbjöd Le Pen samarbete i ”de frågor som berör hans väljare”. Sarkozy krävde större invandrarkontroll och mer polisinsatser i förorterna.

Sarkozys attack mot invandrarungdomarna hade ett direkt samband med protesterna mot CPE. Hans taktik var att ställa studerande universitetsungdomar från ”privilegierade” förhållanden mot invandrarungdomarna i förorterna. Men medierna har rapporterat att det har bland invandrarungdomarna i Paris förorter finns ett överväldigande stöd för protesterna på CPE. Många har själva deltagit i demonstrationerna.

Det har även inom den franska borgarklassen hörts röster för att dra tillbaka CPE, för att låta regeringen att omgruppera sig och skriva om lagförslaget i annan form. Skulle detta ske så skulle socialistpartiet och andra delar av den franska reformistiska finvänstern proklamera seger, för att ta udden av rörelsen. 

Samtidigt som protesterna vuxit det skett en massiv polismobilisering över hela landet för att bryta olika fysiska blockader mot väg- och järnvägstrafik. Bara i Paris mobiliserades 4.000 extra poliser och stora skaror ungdomar från förorterna arresterades innan de ens hunnit delta i någon demonstration.

Våldet överdrivet
Den franska regeringen och internationella medier har överdrivit de våldsamheter som skett i samband med demonstrationerna. Medan den överväldigande majoriteten av deltagarna i protesterna fredligt demonstrerat mot regeringen, har små grupper av huliganer attackerat studenter och tagit plånböcker och mobiltelefoner och slagits med polisen. Den mediala uppmärksamheten på dessa incidenter har som syfte att diskreditera protesterna. Det finns starka tecken på att det i vissa fall är polisprovokatörer som agerar i samarbete med kriminella kretsar.

Det värsta våldet har kravallpolisen stått för. Den 18 mars anfölls en 39 årig telekommuniskationsarbetare av polisen som slog ned honom och hoppade på hans huvud.  Den 29 mars sade regeringen att polisen kommer att sändas in för att bryta upp blockaderna på många av landets gymnasieskolor. Utbildningsministern beordrade rektorerna att häva blockaderna, även med hjälp av polis om så behövs.

ERIK ANDERSON
Proletären 14, 2006