Hoppa till huvudinnehåll
Av

Palestinierna gör uppror - igen

Parlamentsvalet förvandlades till ett nytt palestinskt uppror.


Den överväldigande segern för Hamas uttrycker ett
massivt missnöje mot det förtryck palestinierna tvingas lever under och
mot Fatah och västvärldens svek.



Hamas valseger sände chockvågor till Washington, Bryssel, Stockholm och
Tel Aviv. De vackra orden om demokrati och fria val var dagen efter
valet inte längre något värda, eftersom palestinierna valt fel. George
W Bush, Javier Solana och Laila Freivalds förklarade i gemensam kör att
det terroriststämplade Hamas måste byta politik, måste ge upp sin kamp
mot ockupationen, för att accepteras. Och så upprepades de hot om att
strypa biståndet till den palestinska myndigheten, som framfördes redan
innan valet.

Men om det är något förra veckans val visat är det att det palestinska
folket inte låter sig styras av hot och påtryckningar från USA, EU och
Israel. Tvärtom är resultatet i sig ett bevis för att palestinierna
röstat efter egen vilja, inte någon annans.



Förklaringarna till Hamas valseger är många.



Mot Oslo-avtalet

För det första röstade palestinierna mot Fatah och för en förändring.
Det finns ett utbrett missnöje mot hur Fatah hanterat den palestinska
myndigheten, ett missnöje med laglöshet, bristen på demokrati och inte
minst korruption. Att vissa ledare lever lyxliv medan massan av
palestinier tryckts ner i fattigdom och misär sticker naturligtvis i
ögonen på många.



Men än mer är Fatahs förlust en protest mot hela den rådande
situationen på Västbanken och Gaza. För vad har palestinierna uppnått
sedan Oslo-avtalet undertecknades 1993?



Den palestinska befrielseorganisationen PLO har under Fatahs ledarskap
gjort eftergift på eftergift utan att få något tillbaka. Tvärtom har
ockupationen och förtrycket skärpts. Israel har under ”fredsprocessen”
lagt beslag på än mer palestinsk mark, byggt ut sina bosättningar,
skövlat olivträd och jordbruksmark, sprängt palestiniers hem i luften,
skadat, mördat och fängslat tusentals. Till råga på allt håller man med
apartheidmuren på att förvandla Västbanken till ett jättelikt
utomhus-fängelse.



Protesten är också riktad mot västmakterna, som talar så vackert om
fred, demokrati och mänskliga rättigheter, och ställer krav på det
ockuperade folket att inte kämpa för sin frihet, samtidigt som dessa
makter stöder eller åtminstone accepterar Israels vålds- och
expansionspolitik.



Ingen överraskning

Det kan knappast komma som en överraskning att det palestinska folket
inte är nöjda och tacksamma över den fruktansvärda situation de hamnat
i.



För palestinierna har Hamas vuxit fram som den starkaste och mest
välorganiserade opponenten mot allt det som den gamla ledningen och
dess allierade i väst står för, den enda kraft som skulle kunna
innebära en förändring till det bättre.



Hamas har reagerat mot den växande fattigdomen genom att organisera ett
brett socialt arbete. Dess representanter agerar som ärliga människor
som sätter den palestinska saken före egenintresset. Hamas vägrar att
acceptera ockupationen och en total palestinsk underkastelse inför
Israel och dess uppbackare. Till saken hör att organisationen grundades
1987 under den första Intifadans inledningsskede, så hela dess existens
är intimt förknippad med motstånd mot ockupationen.



Hur är det då med den muslimska fundamentalism som Hamas står för? Kan
det uppkomna läget till exempel tvinga utvecklingen bakåt vad det
gäller de palestinska kvinnornas situation?



Det är knappast så att majoriteten av palestinierna eller ens merparten
av dem som röstat på Hamas är för skapandet av en strikt islamisk stat.
I St Petersburg Times intervjuas efter valet flera kristna palestinier
i Jerusalem som röstat på Hamas, just för att Hamas gör motstånd mot
det Israel som angriper alla palestinier, oavsett religion.



Därför är det inte troligt att Hamasledningen, i strid med folkviljan,
försöker införa strikt sharialagstiftning och kraftigt försämra de
rättigheter som palestinska kvinnor tillkämpat sig. Splittring och i
värsta fall inbördeskrig mellan palestinier skulle endast gynna
ockupationsmakten.



Enighet viktigast

Inför regeringsbildandet har Hamasledningen istället talat om behovet av samling för att sätta den palestinska frågan främst.



”När vi uppmanar till enighet och  samarbete är det inte för att
vi är rädda eller svaga eller inkapabla att klara de utmaningar vi står
inför, utan för att vi tror på enighet”, förklarade Ismail Haniya, som
utpekats som trolig premiärminister.



Fatah har hittills avvisat alla inviter att samregera med Hamas, men
mycket kan ännu hända. Den kommande regeringen lär påverka det
internationella agerandet.



Löjeväckande krav

Västvärlden och Israel visar i skrivande stund ingen respekt för
palestiniernas demokratiska val och rätten att själv forma sin
politiska agenda. USA och EU hotar som sagt med att strypa bidragen om
inte Hamas erkänner Israels rätt att existera, tar avstånd från våld
och lägger ner vapnen samt fortsätter ”fredsprocessen”.



Kraven är rent löjeväckande med tanke på att våldsanvändaren och
förtryckaren i detta fall inte är palestinierna utan
ockupations-makten. Det är också Hamas linje, vars företrädare i
måndags kommenterade ett gemensamt utspel från USA, EU, FN och Ryssland
med följande ord:



– Kvartetten skulle ha krävt ett slut på Israels ockupation och
aggression, inte krävt att offret ska erkänna ockupationen och stå
fastkedjad med handbojor inför aggressionen.

Det palestinska valet är, oavsett vad man tycker om resultatet, en
brytpunkt. Fatah har efter 40 år förlorat positionen som den ledande
kraften för det palestinska folket. Visst hade vi hellre sett att
sekulära demokratiska krafter, som till exempel marxistiska Folkfronten
för Palestinas befrielse (PFLP) och Mustafa Barghoutis Oberoende
Palestina vunnit valet, men i dagsläget är vänstern alldeles för svag
för att utgöra ett alternativ för majoriteten av palestinierna.



Hamas seger förra veckan är ett bevis för att det palestinska folket,
trots alla umbäranden, inte är knäckt. Dess rättmätiga kamp mot
ockupationen fortsätter.


PATRIK PAULOV
Proletären 5, 2006