Presidentvalet i Venezuela
Rapport från en internationell valobservatör i Maracaibo i delstaten Zulia.
Efter att ha tillbringat ett oändligt antal timmar inpackad i ett
enormt flygplan landade vi äntligen på Caracas flygplats Simón Bolívar.
Planet från Paris hade bland passagerarna ett stort antal
internationella valobservatörer från Europa och Afrika. Vi togs emot av
folk från CNE, Venezuelas valmyndighet, och satt snart i de väntande
bussarna för resan till Caracas. Så inleddes vår vecka i Venezuela.
De två första dagarna ägnades åt seminarium och möten om Venezuelas och
Latinamerikas valsystem och traditioner. Lärorikt och nödvändigt för
alla valobservatörer.
Venezuelas valsystem ska enligt lagen successivt utvecklas till att
vara helt maskinellt, med elektronisk kontroll av väljarens identitet
och elektronisk röstning. Allt gjort i ett internt nätverk av Internet
och telefonkontakter oåtkomligt för utomstående. Alla maskiner köps
från det amerikanska företaget Smartmatic, som har installerat liknande
valsystem i USA och andra länder på den amerikanska kontinenten. Nu
täcker det elektroniska valsystemet 97 procent av Venezuela.
Väljarna registrerar sig genom att ett digitalt foto samt
fingeravtryckning, vilka skickas till och arkiveras i den centrala
CNE-datorn i Caracas. Väljareregistreringen kunde göras på alla ort där
det elektroniska valsystemet är installerat. I Caracas registrerade man
sig i stora tält som hade placerats ut på många ställen i staden.
Vid röstningen på valdagen lämnade väljaren fram sitt ID-kort och
bekräftade sin identitet genom att lämna fingeravtryck av båda tummarna
i en digitalkamera. Uppgifterna skickades iväg till den centrala datorn
i Caracas. Efter det att identiteten bekräftats släpptes väljaren in i
rummet där röstningen genomfördes. Där fick väljaren underteckna och
lämna fingeravtrycket vid sitt namn i vallängden och så rösta.
Själva röstningen gick till så att väljaren i enskildhet bakom en skärm
tryckte på en elektronisk tavla på sin valkandidat. När röstningen var
gjord fick väljaren ett papperskvitto på sitt val. Efter att ha läst på
kvittot och godkänt namnet lämnade sedan väljaren kvittot i en låda för
kontrollräkningen vid valprocedurens avslutning. Därefter fick väljaren
på nytt underteckna vallängden och slutligen stoppa sin höger
lillefinger i en burk med blå färg som var omöjligt att tvätta bort på
flera dagar.
Venezuelas valsystem är säkert och vattentätt på alla sätt. Ingen
möjlighet för förfalskningar eller döda som röstar. Detta utlåtande har
valobservatörerna från alla organisationer (inklusive OAS, EU, USA)
lämnat om valsystemet.
*
Efter seminarierna kom så det alla väntade på, placeringen i landet som
valobservatör. Undertecknad fick lite förvånad veta att det skulle bli
Maracaibo, huvudstaden i den oljerika delstaten Zulia vid gränsen mot
Colombia. I Zulia hade Venezuelas Presidenten Hugo Chávez aldrig
tidigare vunnit ett val, och den vackra staden Maracaibo är känd för
att vara centrum för den USA-betalda oppositionen.
Från Miami, Florida, hade oppositionsledarna skickat ut ett upprop med
en plan för väpnat uppror mot Hugo Chávez. Valdagen söndag 3 december
skulle vallokalerna ockuperas med uppmaning till befolkningen för
allmänt uppror. Måndag 4 december skulle stora demonstrationer dra fram
i alla städer. Till slut skulle ett militär uppror göra slut på Chávez
tisdag 5 december. Enkelt, eller hur? Centrum för alla dessa händelser
skulle vara Maracaibo! Hotbilden hängde i luften.
Det var kanske på grund av detta som antalet internationella
valobservatörer i Maracaibo blev färre än planerat. Vi skulle vara en
styrka på tjugo personer. Men när vi samlades för bussresan till
flygplatsen klockan sex på lördag morgon var vi bara tolv.
Märkligt. Utifrån undertecknad hade sett av Caracas och venezuelanerna
fanns ingen anledning till oro. Men valmyndigheten CNE, som stod som
garant för de internationella valobservatörernas säkerhet, tog det
säkra för osäkra. Det kunde vi konstatera när vi anlände till
Maracaibos flygplats. Från Caracas följde med oss ett tiotal CNE
anställda, det centrala protokollet. När vi kom till Maracaibo tillkom
sju personer från det lokala protokollet. De flesta var unga människor,
universitetstuderande eller nyligen färdigutbildade. Deras uppgift var
att leda oss under lördag och söndag och se till att inget otrevligt
hände oss.
På plats fanns tre bussar för transport av denna trupp. Som eskort hade
vi dessutom sju motorcykelpoliser, två polisbilar och en ambulans(!).
Så gick hela kortegen med alla sirener påslagna, ambulansen inklusive,
mot hotellet i Maracaibo. På väg dit hann vi med en runda på stan. CNE
ville tydligen visa att de internationella observatörerna fanns nu i
stan och att vi skulle kontrollera valprocessen. Rykten hade gått att
inte skulle bli några internationella observatörer i Maracaibo.
Efter seminarierna kom så det alla väntade på, placeringen i landet som
valobservatör. Undertecknad fick lite förvånad veta att det skulle bli
Maracaibo, huvudstaden i den oljerika delstaten Zulia vid gränsen mot
Colombia. I Zulia hade Venezuelas Presidenten Hugo Chávez aldrig
tidigare vunnit ett val, och den vackra staden Maracaibo är känd för
att vara centrum för den USA-betalda oppositionen.
Från Miami, Florida, hade oppositionsledarna skickat ut ett upprop med
en plan för väpnat uppror mot Hugo Chávez. Valdagen söndag 3 december
skulle vallokalerna ockuperas med uppmaning till befolkningen för
allmänt uppror. Måndag 4 december skulle stora demonstrationer dra fram
i alla städer. Till slut skulle ett militär uppror göra slut på Chávez
tisdag 5 december. Enkelt, eller hur? Centrum för alla dessa händelser
skulle vara Maracaibo! Hotbilden hängde i luften.
Det var kanske på grund av detta som antalet internationella
valobservatörer i Maracaibo blev färre än planerat. Vi skulle vara en
styrka på tjugo personer. Men när vi samlades för bussresan till
flygplatsen klockan sex på lördag morgon var vi bara tolv.
Märkligt. Utifrån undertecknad hade sett av Caracas och venezuelanerna
fanns ingen anledning till oro. Men valmyndigheten CNE, som stod som
garant för de internationella valobservatörernas säkerhet, tog det
säkra för osäkra. Det kunde vi konstatera när vi anlände till
Maracaibos flygplats. Från Caracas följde med oss ett tiotal CNE
anställda, det centrala protokollet. När vi kom till Maracaibo tillkom
sju personer från det lokala protokollet. De flesta var unga människor,
universitetstuderande eller nyligen färdigutbildade. Deras uppgift var
att leda oss under lördag och söndag och se till att inget otrevligt
hände oss.
På plats fanns tre bussar för transport av denna trupp. Som eskort hade
vi dessutom sju motorcykelpoliser, två polisbilar och en ambulans(!).
Så gick hela kortegen med alla sirener påslagna, ambulansen inklusive,
mot hotellet i Maracaibo. På väg dit hann vi med en runda på stan. CNE
ville tydligen visa att de internationella observatörerna fanns nu i
stan och att vi skulle kontrollera valprocessen. Rykten hade gått att
inte skulle bli några internationella observatörer i Maracaibo.
*
Valdagen söndag 3 december skulle bli en historisk dag. Valet, som alla
förutspådde att Chávez skulle vinna, handlade inte bara om Chávez som
ledare för ett Venezuela befriat från imperialismen. Venezuela under
Chávez har betalat alla tidigare skulder till Interantionella
valutafonden, Världsbanken och andra internationella utsugare och
kastat ut Världsbankens representanter ur landet.
Inför presidentvalet 2006 tillkom en ny dimension. Detta val
proklamerades av Chávez som ett val för socialismen! Socialismen under
21:a århundrade, ett projekt som har lanserats av Chávez och som ska ta
form genom öppna och stora diskussioner bland det arbetande folket i
Venezuela. Om detta tiger de internationella, kapitalistiska
massemedierna. Chávez var tydlig i sitt valbudskap. Den som röstade på
honom röstade också för socialismen i Venezuela.
Tidigt på söndag åkte vår imponerande kortege iväg till den första
vallokalen. Den låg i ett litet samhälle utanför Maracaibo precis som
ett par andra av de sammanlagt fjorton vallokaler vi hann med att
besöka. När vi steg av bussen kunde vi se en lång kö av människor som
hade varit där i flera timmar. Trots att vallokalerna öppnade först
klockan sex på morgonen hade folk börjat köa redan klockan fyra.
Här började jobbet som valobservatör. Jag gick direkt till människorna
som stod i kö. Tog kontakt slumpvis, presenterade mig, tog de i hand
och ställde frågan om de hade förtroende för valprocessen och om de
hade något som de ville klaga på. Så gjorde jag och de andra
valobservatörerna vid alla köer ute och inne i de vallokaler som vi
besökte. Våra vänner i protokollet såg från början lite betänksamma ut.
De hade som uppdrag att inget skulle hända oss och blev lite nervösa
när vi gick omkring bland en massa människor. Men det fanns egentligen
ingen anledning till nervositet. Vi bemötes av en stor vänlighet och
förtroende. Från både anhängare till Chávez och opposition.
De första vallokalerna låg i områden med överväldigande del av vanliga
arbetande människor. Utanför varje vallokal, på ett par hundra meters
avstånd från vallokalerna och från varandra, fanns alltid en
ledningscentral för Chávez valkampanj och en för oppositionens
valkampanj. Dit gick förstås också vi valobservatörer. Prata med alla,
skapa förtroende, slå ut falska rykten och höra för oss om stämningen.
Överallt mötes vi med glädja och vänlighet.
Om detta var centrum för oppositionen, skulle denna dag bli en dans på rosor, tänkte jag. Så blev det inte riktigt.
Så småningom kom vi till Maracaibos centrum, där de välbeställda bor,
och till vallokalen där oppositionsledaren Manuel Rosales hade röstat
någon timme tidigare. Stämningen där var annorlunda. Bara vi kom av
bussen mötes vi av en grupp på antal personer som högljutt proklamerade
att det förekommit valfusk.
En kvinna vände sig till mig och förklarade på perfekt amerikansk
engelska att hon ville göra en anmäl. Jag berättade att hon kunde prata
sitt modersmål spanska, att jag förstår spanska. Hon ville göra en
”denuncia” och avslöja felaktigheter i valet. Jag tog upp papper och
penna och skrev. Enligt damen hade maskinen som lämnar ut kvitton med
namnet på valkandidaten slutat fungera för över en timma sedan vid en
av röstningslokalerna. Inga kvitto med namn i en timme! Då skulle
innebära att ingen kontrollräkning kan göras när valet var avslutat.
Det lät allvarligt. Jag tog mig direkt till den utpekade
röstningslokalen och tog med mig damen. På plats såg jag hur
röstningslokalens president tillsammans med fyra vittnen höll på att
skriva ett protokoll. Vad hände? Ett kvitto hade aldrig lämnat
maskinen. Anledning? Pappret var slut. Det var inte en timme utan
kvitton utan ett enda kvitto som fattades! Nytt papper hade matats in
och allt fungerade nu bra.
Jag vände mig till damen och frågade vad hon hade att säga, om hon
fortfarande ville göra en ”denuncia”. Utan ett ord vände hon på klacken
och gick.
Liknande ”denuncias” slutade på ungefär samma sätt. En annan
”denuncia” gällde att strax efter kl 16.30, när vallokalerna skulle
vara stängda (enligt lagen ska vallokalerna stänga kl 16.30 om ingen
fortfarande köar för att rösta) kom fortfarande folk för att rösta.
Enligt de högljudda var det ”chavistas” som kom och röstade för andra
gången.
Jag tog direkt kontakt med en ung man, trött till utseende och lite
blek, som var på väg in i röstningslokalen. Jag ställde frågan om
varför han röstade så sent. Lite generadesvarade han att han hade gift
sig kvällen innan och hade haft ”mycket att göra” under dagen, därför
den sena röstningen. En annan visade sig bagare, som hade jobbat hela
natten och under morgon och därefter sovit under dagen.
De högljudda blev tystare för varje ”avslöjande”. Men de gav inte upp.
Den centrala gruppen bland dessa var provokatörer. De tog med sig andra
och fick en större grupp människor som åskådare och som kanske blev
tveksamma.
Valdagen söndag 3 december skulle bli en historisk dag. Valet, som alla
förutspådde att Chávez skulle vinna, handlade inte bara om Chávez som
ledare för ett Venezuela befriat från imperialismen. Venezuela under
Chávez har betalat alla tidigare skulder till Interantionella
valutafonden, Världsbanken och andra internationella utsugare och
kastat ut Världsbankens representanter ur landet.
Inför presidentvalet 2006 tillkom en ny dimension. Detta val
proklamerades av Chávez som ett val för socialismen! Socialismen under
21:a århundrade, ett projekt som har lanserats av Chávez och som ska ta
form genom öppna och stora diskussioner bland det arbetande folket i
Venezuela. Om detta tiger de internationella, kapitalistiska
massemedierna. Chávez var tydlig i sitt valbudskap. Den som röstade på
honom röstade också för socialismen i Venezuela.
Tidigt på söndag åkte vår imponerande kortege iväg till den första
vallokalen. Den låg i ett litet samhälle utanför Maracaibo precis som
ett par andra av de sammanlagt fjorton vallokaler vi hann med att
besöka. När vi steg av bussen kunde vi se en lång kö av människor som
hade varit där i flera timmar. Trots att vallokalerna öppnade först
klockan sex på morgonen hade folk börjat köa redan klockan fyra.
Här började jobbet som valobservatör. Jag gick direkt till människorna
som stod i kö. Tog kontakt slumpvis, presenterade mig, tog de i hand
och ställde frågan om de hade förtroende för valprocessen och om de
hade något som de ville klaga på. Så gjorde jag och de andra
valobservatörerna vid alla köer ute och inne i de vallokaler som vi
besökte. Våra vänner i protokollet såg från början lite betänksamma ut.
De hade som uppdrag att inget skulle hända oss och blev lite nervösa
när vi gick omkring bland en massa människor. Men det fanns egentligen
ingen anledning till nervositet. Vi bemötes av en stor vänlighet och
förtroende. Från både anhängare till Chávez och opposition.
De första vallokalerna låg i områden med överväldigande del av vanliga
arbetande människor. Utanför varje vallokal, på ett par hundra meters
avstånd från vallokalerna och från varandra, fanns alltid en
ledningscentral för Chávez valkampanj och en för oppositionens
valkampanj. Dit gick förstås också vi valobservatörer. Prata med alla,
skapa förtroende, slå ut falska rykten och höra för oss om stämningen.
Överallt mötes vi med glädja och vänlighet.
Om detta var centrum för oppositionen, skulle denna dag bli en dans på rosor, tänkte jag. Så blev det inte riktigt.
Så småningom kom vi till Maracaibos centrum, där de välbeställda bor,
och till vallokalen där oppositionsledaren Manuel Rosales hade röstat
någon timme tidigare. Stämningen där var annorlunda. Bara vi kom av
bussen mötes vi av en grupp på antal personer som högljutt proklamerade
att det förekommit valfusk.
En kvinna vände sig till mig och förklarade på perfekt amerikansk
engelska att hon ville göra en anmäl. Jag berättade att hon kunde prata
sitt modersmål spanska, att jag förstår spanska. Hon ville göra en
”denuncia” och avslöja felaktigheter i valet. Jag tog upp papper och
penna och skrev. Enligt damen hade maskinen som lämnar ut kvitton med
namnet på valkandidaten slutat fungera för över en timma sedan vid en
av röstningslokalerna. Inga kvitto med namn i en timme! Då skulle
innebära att ingen kontrollräkning kan göras när valet var avslutat.
Det lät allvarligt. Jag tog mig direkt till den utpekade
röstningslokalen och tog med mig damen. På plats såg jag hur
röstningslokalens president tillsammans med fyra vittnen höll på att
skriva ett protokoll. Vad hände? Ett kvitto hade aldrig lämnat
maskinen. Anledning? Pappret var slut. Det var inte en timme utan
kvitton utan ett enda kvitto som fattades! Nytt papper hade matats in
och allt fungerade nu bra.
Jag vände mig till damen och frågade vad hon hade att säga, om hon
fortfarande ville göra en ”denuncia”. Utan ett ord vände hon på klacken
och gick.
Liknande ”denuncias” slutade på ungefär samma sätt. En annan
”denuncia” gällde att strax efter kl 16.30, när vallokalerna skulle
vara stängda (enligt lagen ska vallokalerna stänga kl 16.30 om ingen
fortfarande köar för att rösta) kom fortfarande folk för att rösta.
Enligt de högljudda var det ”chavistas” som kom och röstade för andra
gången.
Jag tog direkt kontakt med en ung man, trött till utseende och lite
blek, som var på väg in i röstningslokalen. Jag ställde frågan om
varför han röstade så sent. Lite generadesvarade han att han hade gift
sig kvällen innan och hade haft ”mycket att göra” under dagen, därför
den sena röstningen. En annan visade sig bagare, som hade jobbat hela
natten och under morgon och därefter sovit under dagen.
De högljudda blev tystare för varje ”avslöjande”. Men de gav inte upp.
Den centrala gruppen bland dessa var provokatörer. De tog med sig andra
och fick en större grupp människor som åskådare och som kanske blev
tveksamma.
*
Dagen gick mot sitt slut. Den sista vallokalen skulle besökas nu. Den
låg också i ett område där oppositionen traditionellt var stark. På
skolgården fanns ett par hundra människor samlade. När de såg vår
kortege började en talkör som blev starkare och starkare. Kravet var
att vi omgående skulle in i vallokalen. Påstående att där pågick
valfusk låg i luften. Stämningen verkade delvis hotfull.
Vårt ”protokoll” blev nervös på riktigt och ville åka vidare, till en
lugnare vallokal. Vi valobservatörer enades snabbt om att här ville vi
av och in bland folket. Vi krävde det. Protokollet försökte argumentera
men var tvungen att ge sig. Vi förstår att de var rädda för vår
säkerhet. I en folkmassan kan något oförutsett hända och en angripare
försvinna spårlöst.
Vi gick den långa vägen genom hela skolgården och folkmassan kring oss
blev tätare och tätare. Alla skrek. Men jag kunde inte se något
hotfullt i det. De ville ha valobservatörer på platsen för att vara
säkra på att inte var någon valfusk. De var upphetsade men välmenande
mot oss. Till slut öppnade militären en väg i folkmassan så att
valobservatörerna kunde ta sig fram till vallokalen.
Där inne hade jag möjlighet att ha ett samtal med två
valförättare. Två grannar i samma hyreshus. En var Chávez-anhängare,
den andra stödde Rosales. De var överens om att detta var valkampen och
att dagen efter skulle de fortsätta att vara lika bra grannar som de
hade varit i trettio år. Så var stämningen i oppositionens centrum.
Det finns en grupp fascister inom oppositionen som skickar ut sina
pressdeklarationer och annan propaganda från Miami. Säkert har de en
hel del anhängare bland överklassen i oppositionen.
Men de arbetande venezuelaner som fortfarande röstar för oppositionen
vill inte se landet i brand, de vill ha en demokratisk valrörelse och
ett demokratiskt land.
Vi stannade i vallokalen till slutet av rösträkningen. Just i denna
vallokalen hade Rosales vunnit. Folkmassan utanför var ännu mer
högljudd. Man kunde tolka det som ett hot. Men när vi kom ut såg vi
inget hot alls. Vi gick omkring bland de samlade folket, tog dem i
handen och fick ta emot deras tacksamhet för att vi hade kommit till
Venezuela. När protokollet fick se oss alla komma välbehållna in i
bussarna kunde de pusta ut.
Dagen gick mot sitt slut. Den sista vallokalen skulle besökas nu. Den
låg också i ett område där oppositionen traditionellt var stark. På
skolgården fanns ett par hundra människor samlade. När de såg vår
kortege började en talkör som blev starkare och starkare. Kravet var
att vi omgående skulle in i vallokalen. Påstående att där pågick
valfusk låg i luften. Stämningen verkade delvis hotfull.
Vårt ”protokoll” blev nervös på riktigt och ville åka vidare, till en
lugnare vallokal. Vi valobservatörer enades snabbt om att här ville vi
av och in bland folket. Vi krävde det. Protokollet försökte argumentera
men var tvungen att ge sig. Vi förstår att de var rädda för vår
säkerhet. I en folkmassan kan något oförutsett hända och en angripare
försvinna spårlöst.
Vi gick den långa vägen genom hela skolgården och folkmassan kring oss
blev tätare och tätare. Alla skrek. Men jag kunde inte se något
hotfullt i det. De ville ha valobservatörer på platsen för att vara
säkra på att inte var någon valfusk. De var upphetsade men välmenande
mot oss. Till slut öppnade militären en väg i folkmassan så att
valobservatörerna kunde ta sig fram till vallokalen.
Där inne hade jag möjlighet att ha ett samtal med två
valförättare. Två grannar i samma hyreshus. En var Chávez-anhängare,
den andra stödde Rosales. De var överens om att detta var valkampen och
att dagen efter skulle de fortsätta att vara lika bra grannar som de
hade varit i trettio år. Så var stämningen i oppositionens centrum.
Det finns en grupp fascister inom oppositionen som skickar ut sina
pressdeklarationer och annan propaganda från Miami. Säkert har de en
hel del anhängare bland överklassen i oppositionen.
Men de arbetande venezuelaner som fortfarande röstar för oppositionen
vill inte se landet i brand, de vill ha en demokratisk valrörelse och
ett demokratiskt land.
Vi stannade i vallokalen till slutet av rösträkningen. Just i denna
vallokalen hade Rosales vunnit. Folkmassan utanför var ännu mer
högljudd. Man kunde tolka det som ett hot. Men när vi kom ut såg vi
inget hot alls. Vi gick omkring bland de samlade folket, tog dem i
handen och fick ta emot deras tacksamhet för att vi hade kommit till
Venezuela. När protokollet fick se oss alla komma välbehållna in i
bussarna kunde de pusta ut.
*
Vi valobservatörer kunde se att hotet från delar av oppositionen, om
våldsamheter med folket stöd under valkampanjen, var ett påhittad hot.
Hur kan man göra ett uppror utan folkets stöd? Det som skrevs i tex
tidningarna i Sverige och världen att Venezuela är en krutdurk som en
liten gnista kan få att explodera är rena lögn.
Sanningen är att Chávez även i denna fråga har besegrat imperialismen.
Landet genomsyras av en demokratisk anda och en vilja till framsteg.
Och i delstaten Zulia och dess huvudstaden Maracaibo, oppositionens
högsta fäste, segrade Chávez. Han segrade där för första gången.
Vänstersympatier är en rörelse över hela Venezuela, inklusive Zulia.
Det finns all anledning att följa upp de förestående diskussionerna om
socialismens förverkligande som står nu på dagordningen i Venezuela.
Men just nu finns all anledning att vara oerhört glad!
MARIO SOUSA
Proletären 51-52, 2006
Vi valobservatörer kunde se att hotet från delar av oppositionen, om
våldsamheter med folket stöd under valkampanjen, var ett påhittad hot.
Hur kan man göra ett uppror utan folkets stöd? Det som skrevs i tex
tidningarna i Sverige och världen att Venezuela är en krutdurk som en
liten gnista kan få att explodera är rena lögn.
Sanningen är att Chávez även i denna fråga har besegrat imperialismen.
Landet genomsyras av en demokratisk anda och en vilja till framsteg.
Och i delstaten Zulia och dess huvudstaden Maracaibo, oppositionens
högsta fäste, segrade Chávez. Han segrade där för första gången.
Vänstersympatier är en rörelse över hela Venezuela, inklusive Zulia.
Det finns all anledning att följa upp de förestående diskussionerna om
socialismens förverkligande som står nu på dagordningen i Venezuela.
Men just nu finns all anledning att vara oerhört glad!
MARIO SOUSA
Proletären 51-52, 2006