Hoppa till huvudinnehåll
Av

Rättsprocess skakar Turkiet

I Turkiet pågår vad som kallats den viktigaste rättsprocessen i landets historia. Generaler, polischefer, politiker, advokater och kriminella har gripits för medlemskap i den ultranationalistiska terrororganisationen Ergenekon. Huvudanklagelsen är kupplaner mot den sittande AKP-regeringen. Samtidigt beskrivs Ergenekon som en del av ett större nätverk, ansvarigt för tusentals ouppklarade mord.



Den 7 januari i år inleddes den tionde omgången av gripanden i Ergenekon-härvan. Bland de 37 personer som hämtades av polis fanns tre pensionerade generaler och nio tjänstgörande arméofficerare. Två veckor senare greps 26 personer, inklusive medlemmar i polisens specialstyrkor. Vapen, ammunition och sprängmedel beslagtogs.

Det är knappast någon överdrift att säga att det som pågår skakar Turkiet.

Ergenekon-utredningen inleddes i juni 2007, efter att Istanbulpolisen funnit ett stort lager av handgranater och sprängämnen. Det var, skriver professorn Ihsan Bal i Turkish weekly news, som att öppna Pandoras ask. Härvan växte snabbt till att omfatta över hundra misstänkta.

I oktober 2008 ställdes 86 personer inför rätta. Flertalet av de åtalade tillhör den universitetsutbildade elit som traditionellt styrt Turkiet, som ledande militärer, poliser, affärsmän och intellektuella. Enligt åklagaren planerade de att skapa kaos med hjälp av terror. Flera kända personer skulle avrättas, bland dem nobelpristagaren i litteratur Orhan Pamuk. Kaoset skulle tvinga militären att störta regeringen och återställa ordningen.

Den svällande Ergenekon-härvan diskuteras intensivt i Turkiet. Kritiker menar att vad vi nu ser är en del i en sedan flera år pågående maktstrid mellan det regerande islamistiska Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP) och den traditionella, sekulära makteliten. Republikanska folkpartiet (CHP) påstår att processen iscensatts av AKP för att tysta oppositionen.

En färsk opinionsundersökning visar dock att bara 22 procent av turkarna tror på CHP:s förklaring. 49 procent anser att det handlar om en rättslig prövning av militära kuppmakare och kriminella.

USA-stödd terror
Många turkiska och utländska kommentatorer har påpekat att Ergenekon inte är något nytt, utan en del av det som turkarna i årtionden talat om som ”den djupa staten”. Idag är det allmänt accepterat att det funnits och fortfarande finns någon form av informellt nätverk av militärer, poliser, politiker, jurister med flera, som utgör landets verkliga maktcentrum.

Formerandet av den djupa staten och dess våldsorganisationer går tillbaka till tiden efter andra världskriget och USA:s kamp mot dåtidens huvudfiende, Sovjetunionen. När Nato bildades 1949 skapades i många västeuropeiska länder hemliga militära beredskapsorganisationer, som skulle slå tillbaka både en sovjetisk invasion och inhemska kommunister. Den mest omtalade är italienska Gladio, vars existens blev känd 1990 efter ett avslöjande av premiärminister Giulio Andreotti.

När Turkiet blev Natomedlem 1952 upprättades ett turkiskt Gladio, kontragerillan. Amerikanska CIA stod för vapen och utbildning. Kontragerillan opererade formellt under den turkiska arméns avdelning för specialkrigföring, men hade sitt säte i USA:s högkvarter för militärt bistånd i Ankara.

Kontragerillans terror och mördande trappades upp under vänsteruppsvinget på 1970-talet och efter militärkuppen 1980. Flest övergrepp skedde på 1990-talet under det blodiga kriget mot Kurdiska arbetarpartiet (PKK) och kurdernas självständighetssträvanden.

Kontragerillan är inte den enda terrorgrupp som tjänat den turkiska maktelitens intressen. Andra ökända organisationer är Grå vargarna, ungdomsförbund till det fascistiska Nationella handlingspartiet, samt det islamistiska Hizbollah (som dock inte har något att göra med den libanesiska organisationen med samma namn).

Aldrig utrett
De politiska förhållandena i Turkiet har förändrats sedan den öppna terrorns årtionden. Kommunisterna är svaga och splittrade, och de dominerande kurdiska organisationerna kräver inte längre en egen stat. Därmed har också maktelitens behov av våldsorganisationer ändrats.

Ergenekon, första gången omnämnt i turkiska medier 1997, beskrivs som det moderna uttrycket för den djupa staten. Dess fiende är ”islamisterna” i AKP.

Långt innan Ergenekon-utredningen inleddes har avslöjanden om banden mellan statsapparaten, terrorgrupper, maffian och USA kommit till offentlig kännedom. Redan 1974 förklarade premiärminister Bülent Ecevit att han upptäckt existensen av den USA-stödda kontragerillan. Tancu Çiller erkände 2000, efter att hon avgått som premiärminister, att hon beordrat militären att beväpna jihadisterna i Hizbollah som ett led i kriget mot de kurdiska ”terroristerna”.

Men ingen har gått till botten med den djupa staten. Till och med efter den berömda bilolyckan i Susurluk 1996, som visade på kopplingar mellan polisen, kontragerillan och narkotikamaffian, lyckades statsmakten lägga locket på.

Står inte ovan lagen
Kommer sanningen att avslöjas denna gång?

Vissa turkiska röster är optimistiska och talar om möjligheterna för landet att äntligen bli en riktig demokrati där kriminella bestraffas.

Ovan nämnde Ihsan Bal påpekar att det unika med Ergenekon-fallet är att rättsväsendet börjat ”röra vid de oberörbara”. Inte ens fyrstjärniga generaler står ovan lagen.

Att det kan ske beror på att det  för första gången finns ett politiskt stöd för att börja nysta i den djupa staten. AKP vill naturligtvis att de som konspirerat mot regeringen ska låsas in. Det är också en möjlighet att inför EU, och opinionen mot att släppa in Turkiet som medlem, visa att landet håller på att göra upp med sitt mörka förlutna.

Det finns samtidigt farhågor för att fakta kring de tusentals försvinnandena och ouppklarade morden inte kommer att klargöras.

Ny mörkläggning?
Mirze Mehmet Soyleeme, från människorättsorganisation IHD:s avdelning i den kurdiska staden Mersin, säger till World Politics Review: ”Jag var från början hoppfull inför Ergenekon, men nu ser jag att det kanske är ett samarbete mellan AKP och armén för att dölja allt.”

Liknande tankegångar framförs av Marxist-leninistiska kommunistpartiet (MLKP), en av många små organisationer i den splittrade turkiska kommunistiska rörelsen. Ergenekon-processen visar, menar MLKP, att regeringen och militärledningen gjort gemensam sak för att likvidera de delar av kontragerillan som man tappat kontrollen över.

Sociologen Cem Öztalay skriver i en artikel för Bianet, ett Istanbulbaserat nätverk för pressfrihet och oberoende journalistisk, att Turkiet fått grönt ljus från USA att ta itu med Ergenekon. Orsaken är att USA i dagsläget föredrar ett stabilt Turkiet under AKP:s ledning framför kaos och en ny militärkupp.

Trots den välgrundade skepsisen är den pågående rättsprocessen ett steg framåt. Inte bara för att generaler och andra ”oberörbara” ställts inför rätta. Utan för att den djupa staten och dess omfattande terror diskuteras offentligt. Frågan är om det går att lägga locket på ännu en gång.

PATRIK PAULOV
Proletären nr 7, 2009



Fakta: Turkiet, USA och EU
• Republiken Turkiet grundades 1923 av Mustafa Kemal (även kallad ”Atatürk”, alla turkars fader). Har drygt 71 miljoner invånare. 20-25 procent av befolkningen beräknas tillhöra den kurdiska minoriteten, som till största delen bor i den sydöstra delen av landet. 97 procent av landets yta ligger i Asien.

Turkiet blev medlem i Nato 1952 och USA har en viktig militärbas, Incirlik, i södra delen av landet. Den turkiska arméns nära samarbete med USA är väl känt. När den turkiska militären 1980 genomförde sin senaste kupp sände Paul Henze, CIA:s chef i Ankara, följande meddelande till Washington: ”Our boys have done it!” (Våra pojkar har gjort det!)
På senare tid har Turkiet försökt närma sig EU. 2005 blev landet officiell kandidat för medlemskap i unionen.


Den avslöjande bilolyckan

• Det kunde ha varit en vanlig bilolycka. Men kraschen nära staden Susurluk den 3 november 1996 blev en ögonöppnare för många turkar i frågan om den djupa staten.

Föraren av den lyxiga mercedesen med tonade rutor var Hüseyn Kocadag, före detta polischef i Istanbul samt ansvarig för kontragerillan i sydöstra Turkiet. En av passagerarna var parlamentsledamoten Sedat Bucak, den ende som överlevde. Han var känd för att med regeringens stöd ha upprättat en privatarmé i den kurdiska delen av landet.

Den som väckte mest uppmärksamhet var den andre passageraren, Abdullah Çatli. Han var under 1970-talet ledare för Grå vargarna och vid tiden för bilkraschen en ökänd brottsling, efterlyst för mord och narkotikasmuggling. Vad gjorde han i samma bil som en högt uppsatt polis och en politiker från regeringspartiet?

Ännu värre var att narkotikasmugglaren Çatli visade sig inneha ett diplomatpass utfärdat av Turkiets inrikesminister Mehmet Agar. 

Kommissionen som utredde Susurluk visade på band mellan statsmakten, terrorgrupperna, den organiserade brottsligheten och amerikanska CIA. Några inblandade på lägre nivå fick fängelse. Inrikesministern avgick. Inga av de verkligt ansvariga straffades.

Flera personer som figurerade i Susurlukutredningen finns bland de gripna i Ergenekon-härvan.


Sekulära mot islamister?
• I valet 2002 vände turkarna den tidigare makteliten ryggen. Fem partier, inklusive alla i den dåvarande regeringen, hamnade under tioprocentsspärren och åkte ur parlamentet. Segrade gjorde Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP) med 34 procent av rösterna. Republikanska Folkpartiet (CHP) blev enda parlamentariska oppositionsparti.

AKP och dess ledare Recep Tayyip Erdogan kommer ur en islamisk tradition. Men sharialagar står inte på programmet. AKP har under sin tid vid makten fört en nyliberal ekonomisk politik, bemött arbetar- och vänsterprotester med hårdhandskarna och strävat efter att Turkiet ska bli EU-medlem.

CHP och andra sekulära högerpartier från den traditionella makteliten anklagar AKP för att ha en hemlig islamistisk agenda. Under våren och sommaren 2007 initierade ”de sekulära” massdemonstrationer mot ”islamiseringen” av Turkiet. Den verkliga orsaken var snarare att makteliten, inklusive militären, försökte slå vakt om sin ställning.

I det tidigarelagda valet i juli 2007 uteblev ”de sekuläras” valframgångar. Istället ökade AKP sin röstandel till 47 procent.

2008 gjordes ett försök att få högsta domstolen att förbjuda AKP på grund av brott mot den sekulära konstitutionen. När domslutet kom i juli var det med en rösts övervikt som AKP tilläts att fortsätta verka.