Revolutionen avancerar! - Revolutionens Venezuela 1
Med start denna vecka kommer vi att spegla den spännande utvecklingen Venezuela, där målet nu är att bygga socialismen.
• • Sommaren 2003 gjorde Proletärens Patrik Paulov en reportageresa
till Venezuela. I den följande artikelserien beskrevs de revolutionära
omvälvningarna i ett land där oljerikedomarna börjat användas i den
fattiga folkmajoritetens intressen. – I samband med
Världsungdomsfestivalen i augusti i år återvände Patrik Paulov. De två
åren har gjort en enorm skillnad. De fattigas levnadsförhållanden har
förbättrats och de revolutionära krafterna har stärkt sin ställning. –
Med start denna vecka kommer vi att spegla den spännande utvecklingen
Venezuela, där målet nu är att bygga socialismen.
*
Redan under färden från Simón Bolívar-flygplatsen till Caracas känner
man igen sig. Värmen, bilköerna och avgas-lukten, de grönskande bergen,
de primitiva husen som ser ut att när som helst kunna rasa ner från de
branta sluttningarna…
Venezuela är sig likt – men ändå inte.
”Revolutionen avancerar” är slagordet som sprids över landet. Och det
märks att saker och ting förändrats, att revolutionen utvecklats och
fördjupats. Ja, skillnaderna är så stora att det i flera avseenden
känns som att besöka ett annat land.
Som när den pensionerade läraren Candido Riera stolt berättar:
– Kommer du ihåg när du var här förra gången? Då hade
alfabetiseringskampanjen bara pågått i några veckor. Nu har vår kommun
förklarats för ”territorium befriat från analfabetism”.
Eller som när Arlenis Aguilera, programledare och chef på den revolutionära radiostationen Zamora Libre, säger:
– Förra gången du var här sände vi från en hemlig plats uppe i bergen.
Vi ville vara beredda ifall det skulle bli ett nytt statskuppförsök. Nu
ligger vår studio här, helt öppet mitt i staden.
Venezuela 2005 är inte vad det var 2003.
*
En tillbakablick:
I april 2002 backade USA upp ett försök av Venezuelas kapitalister,
reaktionära militärer och den tidigare politiska och fackliga
makteliten att störta den folkvalde presidenten Hugo Chávez. När detta
misslyckats försökte kuppmakarna köra landets ekonomi i botten och
skylla krisen på regeringen. Årskiftet 2002/2003 ströps olje- och
gasproduktionen, och fabriker och affärer stängdes. Efter ett par
månader stod det klart att också denna taktik att kuppa bort Chávez
blev ett fiasko.
När undertecknad anlände till Venezuela sommaren 2003 kändes
segerstämningen i luften. Den fattiga folkmajoriteten och dess regering
hade vunnit två avgörande slag mot den tidigare härskande eliten. Men
fakta är att oppositionen mot Chávez vid denna tidpunkt fortfarande var
stark och välorganiserad. Dagligen mötte vi venezuelaner som varnade
för nya kuppförsök eller inbördeskrig. Dessutom hade segern kostat,
inte bara i ett fyrtiotal döda under kuppdagarna, utan också
ekonomiskt. Som ett resultat av sabotaget hade tusentals företag gått i
konkurs och arbetslösheten överskridit tjugo procent.
Vad varken oppositionen eller USA räknat med var att deras agerande
skulle tydliggöra behovet av att gå vidare med och fördjupa
revolutionen – och det snabbt.
2003 blev det år då regeringen Chávez gick på offensiven och lanserade
flera storskaliga sociala satsningar, av venezuelanerna kallade
”misiónes”, finansierade av oljeinkomsterna. I det land som under
nyliberalismens 1980-tal slog alla rekord i fattigdomsökning fanns
enorma behov att fylla.
*
Det är roligt att på nytt komma hem till de pensionerade lärarna
Candido Riera och Nancy Ravelli igen. Välkomnandet är hjärtligt, och på
väggen sitter bilder från de svenska kommunisternas besök 2003.
Parets enkla hus ligger i ett fattigt område i utkanterna av staden
Charallave fem mil söder om Caracas. Candido Riera och Nancy Ravelli
tillhör massan av aktivister på gräsrotsnivå som driver Venezuelas
revolutionära process framåt.
När regeringen drog igång alfabetiseringskampanjen Misión Robinson
tillhörde Candido och Nancy de frivilliga som genast började arbeta för
dess förverkligande. Efter att namnen på analfabeterna i grannskapet
samlats in förvandlades lärarparets hem till undervisningslokal på
kvällar och helger. Med stöd av en kubansk utbildningsrådgivare, som
finns i varje kommun, och det videobaserade kubanska
alfabetiseringsprogrammet ”Yo, si peudo” (Javisst, jag kan) började den
första gruppen på ett tjugotal elever, från unga tonåringar till
pensionärer, att lära sig läsandets och skrivandets grunder.
Nu är den inledande fasen, Misión Robinson I, avslutad. Proletären är
med när Candido Riera håller möte med Charallaves ledande Misión
Robinson-aktivister. De har precis fått beskedet att FN-organet Unesco
ska komma till Venezuela i oktober för att kontrollera resultatet av
alfabetiseringen. Stickprov ska göras i bland annat Charallave.
Målsättningen med Unescos besök är att förklara Venezuela fritt från
analfabetism.
– Varje vecka har nya kommuner i landet förklarats ”territorium befriat från analfabetism”, berättar Candido Riera stolt.
Men de frivilliga lärarna slår sig inte till ro med det. Candido visar
stolt målningen på porten till huset, som bekräftar att arbetet med att
gratis ge de fattiga den bildning de tidigare förvägrats fortsätter.
– Det räcker inte att kunna läsa. Nu fortsätter eleverna i Misión
Robinson II, som syftar till att ge att alla grundskoleutbildning
motsvarande årskurs 1-6, säger Candido Riera och påminner om att
satsningen sträcker sig ända upp till universitetsnivå.
*
Ett hundratal meter från Candidos och Nancys hus, på andra sidan den
gropiga grusvägen, ligger en matbutik som ingår i Misión Mercál.
– Vissa matvaror kostar hälften så mycket som i en vanlig matbutik,
säger Arlenis Aguilera när vi går in i Mercál-affären. Det har haft en
enorm betydelse för de fattiga.
Misión Mercál startade i april 2003 som en direkt reaktion på
överhetens försök att tvinga fram svält några månader tidigare. Vad som
började med en handfull försäljningsställen har idag vuxit till en
kedja på 14000 matbutiker i olika storlekar över hela landet.
Syftet är garantera billig mat till Venezuelas folk – priserna i Mércal
är 20-50 procent lägre än i ordinarie livsmedelsbutiker. Det kan ske
tack vare statliga subventioner och genom att man går förbi onödiga
profiterande mellanhänder och struntar i dyra, glassiga förpackningar.
Men Mercál-projektet ingår också i planen att bryta landets
importberoende av mat. Därför prioriteras venezuelanska produkter,
vilket i sin tur skapar arbetstillfällen på landsbygden och stärker de
många nystartade jordbruks- och livsmedelskooperativen.
Mercál är numera det största statliga företaget efter oljebolaget
PDVSA. I början av sommaren beräknades cirka tio miljoner venezuelaner
handla på Mercál, och antalet ökar. Det tidigare livsmedelskapitalets
totala kontroll är bruten.
Enligt en opinionsundersökning från juni i år, gjord av ett institut
som stöder oppositionen, är Mercál den ”misión” som brukarna har störst
förtroende för. Hela 92 procent av Mércal-kunderna är nöjda.
På andra plats, med 83 procent positiva, kommer vårdsatsningen ”Misión
Barrio Adentro” (Inne i kvarteret). Också här har utvecklingen varit
närmast explosionsartad under de gångna åren.
*
– Vi har mottagning här 24 timmar om dygnet. På förmiddagarna har vi
rådgivning för patienter, på kvällarna gör vi hembesök hos de som inte
kan komma till läkarmottagningen, som gravida kvinnor och äldre.
Vi befinner oss i 23 januari-området i Caracas, en fattig förort och
sedan långt tillbaka ett fäste för den revolutionära vänstern. Kvinnan
som tar emot de spontana besökarna från Sverige utanför den nybyggda
vårdcentralen heter Mirta Labrada. Hon är en av de över 20000 kubanska
läkare, sköterskor och tandläkare som just nu arbetar i Venezuela.
Målet är att antalet ska vara 30000 innan året är slut.
Sommaren 2003, då Misión Barrio Adentro bara pågått ett par månader,
bodde några tusen nyanlända kubanska läkarna hemma hos venezuelaner,
och enkla läkarmottagningar hade börjat inrättats i bostäder och
kvarterslokaler. Precis som med alfabetiseringskampanjen var det lokala
aktivister och organisationer som såg till att regeringens initiativ
kunde förverkligas. Att plötsligt få vård och mediciner – gratis, det
var en dramatisk förändring för de fattiga.
I oppositionens medier däremot var hetsen massiv. Läkarna påstods vara
alltifrån outbildade häxdoktorer till soldater, vars syfte var att göra
Venezuela till en kubansk koloni. Men utan detta samarbete – Venezuela
leverar olja till Kuba i utbyte mot kubansk expertis – hade de fattiga
aldrig kunnat få tillgång till vård. Den venezuelanska läkarkåren, som
först fick erbjudandet om att ansluta sig till projektet, vägrar att
befatta sig med invånarna i ”barrio-slummen”.
Hetskampanjen fick de kubanska läkarna att agera mycket försiktigt.
Varenda kubansk läkare undertecknad träffade i Venezuela 2003
förklarade mycket bestämt att de varken ville låta sig fotograferas
eller uppge sina namn.
Idag är situationen en annan. Mirta Labrada ställer gärna upp på bild,
och hon bjuder oss in i läkarmottagningen där ett tiotal patienter
sitter i väntrummet.
För lögnropaganda fungerar inte när Barrio Adentro garanterar vård åt
mer än hälften av Venezuelas 26 miljoner invånare, när gästläkarna
räddat livet på över 25000 personer och när över 8000 vårdcentraler
byggts upp över hela landet, fullt synliga och tillgängliga för alla
som behöver.
*
”Den bolivarianska regeringen avancerar”, står det på stora
reklamplakat över landet. Revolutionen avancerar. Venezuelanerna har
fått det bättre. Och framstegen är ständigt närvarande.
I Caracas, i grannstaden Maracay, på landsbygden, i små fiskebyar vid
kusten – överallt syns Mercál, åttakantiga vårdcentraler,
bostadsbyggen, utbildningssatsningar, gratis internetcaféer, nystartade
kooperativ eller andra direkta resultat av att landets rikedomar numera
gynnar folkmajoriteten.
I tv annonseras den upprustning av sjukhusen som ska påbörjas inom
ramen för Barrio Adentros fas III. I tunnelbanan sitter reklam med
fakta om hur många människor som genomgått i de olika
utbildningsprogrammen. På matförpackningarna i Mercál informeras
köparna om vilka rättigheter alla medborgare har enligt den
bolivarianska konstitutionen. Och i Radio Zamora Libre diskuteras
utbildningen av 20000 kulturarbetare, vilka ska gå i spetsen för att
höja den politiska medvetenheten hos folket.
De senaste åren har inneburit en dramatiskt förbättring av
levnadsvillkoren för miljoner fattiga venezuelaner, vilket stärkt
stödet för revolutionen och dess samlande kraft, Hugo Chávez. Denna
folkliga uppslutning manifesterades tydligt i augusti 2004, då
oppositionen förlorade folkomröstningen om huruvida president Chávez
skulle avgå i förtid eller sitta kvar mandatperioden ut. Resultatet var
framförallt ett ja till revolutionens landvinningar.
Därefter har luften fullständigt gått ur oppositionen och dess tidigare enighet har spruckit.
I kommunvalen 7 augusti i år vann Chávez Femte republikens Rörelse
(MVR), kommunisterna och andra partier som stöder revolutionen en
storseger. Det största oppositionspartiet, socialdemokratiska Acción
Democrática, fick nio procent av rösterna. Det andra gamla maktpartiet,
kristdemokratiska Copei, fick fyra procent.
*
Det kan av ovanstående framstå som om Venezuela förvandlats till ett
lyckorike. Så är det självklart inte. Framstegen är stora och viktiga,
det erkänner till och med Chávez-fientliga Washington Post, som nyligen
skrev att Venezuelas president är en modern Robin Hood som tar de rikas
pengar och ger till de fattiga.
Men klassklyftorna är fortfarande enorma, och trots att den USA-stödda
överklassen för tillfället är för svag för att kunna ta makten från
folket, väntar nya hårda strider. Mot den mäktiga byråkratin i
statsapparaten, som saboterar eller saktar ner förändringarna. Mot alla
dem som stöder revolutionen för att skaffa sig själva privilegier. Och
mot supermakten USA och Bushadministrationen, som stämplat Chávez som
det stora hotet i regionen.
Många svåra, avgörande vägval väntar. Inte minst när det gäller frågan
om att bryta med det kapitalistiska systemet och bygga ”en socialism
för det tjugonde århundradet”, där förstatligandet av företag och
införandet av arbetarstyre utgör en central del. Den diskussionen
existerade inte 2003.
Den bolivarianska revolutionen avancerar – och det går snabbt.
PATRIK PAULOV
Proletären 36, 2005
Redan under färden från Simón Bolívar-flygplatsen till Caracas känner
man igen sig. Värmen, bilköerna och avgas-lukten, de grönskande bergen,
de primitiva husen som ser ut att när som helst kunna rasa ner från de
branta sluttningarna…
Venezuela är sig likt – men ändå inte.
”Revolutionen avancerar” är slagordet som sprids över landet. Och det
märks att saker och ting förändrats, att revolutionen utvecklats och
fördjupats. Ja, skillnaderna är så stora att det i flera avseenden
känns som att besöka ett annat land.
Som när den pensionerade läraren Candido Riera stolt berättar:
– Kommer du ihåg när du var här förra gången? Då hade
alfabetiseringskampanjen bara pågått i några veckor. Nu har vår kommun
förklarats för ”territorium befriat från analfabetism”.
Eller som när Arlenis Aguilera, programledare och chef på den revolutionära radiostationen Zamora Libre, säger:
– Förra gången du var här sände vi från en hemlig plats uppe i bergen.
Vi ville vara beredda ifall det skulle bli ett nytt statskuppförsök. Nu
ligger vår studio här, helt öppet mitt i staden.
Venezuela 2005 är inte vad det var 2003.
*
En tillbakablick:
I april 2002 backade USA upp ett försök av Venezuelas kapitalister,
reaktionära militärer och den tidigare politiska och fackliga
makteliten att störta den folkvalde presidenten Hugo Chávez. När detta
misslyckats försökte kuppmakarna köra landets ekonomi i botten och
skylla krisen på regeringen. Årskiftet 2002/2003 ströps olje- och
gasproduktionen, och fabriker och affärer stängdes. Efter ett par
månader stod det klart att också denna taktik att kuppa bort Chávez
blev ett fiasko.
När undertecknad anlände till Venezuela sommaren 2003 kändes
segerstämningen i luften. Den fattiga folkmajoriteten och dess regering
hade vunnit två avgörande slag mot den tidigare härskande eliten. Men
fakta är att oppositionen mot Chávez vid denna tidpunkt fortfarande var
stark och välorganiserad. Dagligen mötte vi venezuelaner som varnade
för nya kuppförsök eller inbördeskrig. Dessutom hade segern kostat,
inte bara i ett fyrtiotal döda under kuppdagarna, utan också
ekonomiskt. Som ett resultat av sabotaget hade tusentals företag gått i
konkurs och arbetslösheten överskridit tjugo procent.
Vad varken oppositionen eller USA räknat med var att deras agerande
skulle tydliggöra behovet av att gå vidare med och fördjupa
revolutionen – och det snabbt.
2003 blev det år då regeringen Chávez gick på offensiven och lanserade
flera storskaliga sociala satsningar, av venezuelanerna kallade
”misiónes”, finansierade av oljeinkomsterna. I det land som under
nyliberalismens 1980-tal slog alla rekord i fattigdomsökning fanns
enorma behov att fylla.
*
Det är roligt att på nytt komma hem till de pensionerade lärarna
Candido Riera och Nancy Ravelli igen. Välkomnandet är hjärtligt, och på
väggen sitter bilder från de svenska kommunisternas besök 2003.
Parets enkla hus ligger i ett fattigt område i utkanterna av staden
Charallave fem mil söder om Caracas. Candido Riera och Nancy Ravelli
tillhör massan av aktivister på gräsrotsnivå som driver Venezuelas
revolutionära process framåt.
När regeringen drog igång alfabetiseringskampanjen Misión Robinson
tillhörde Candido och Nancy de frivilliga som genast började arbeta för
dess förverkligande. Efter att namnen på analfabeterna i grannskapet
samlats in förvandlades lärarparets hem till undervisningslokal på
kvällar och helger. Med stöd av en kubansk utbildningsrådgivare, som
finns i varje kommun, och det videobaserade kubanska
alfabetiseringsprogrammet ”Yo, si peudo” (Javisst, jag kan) började den
första gruppen på ett tjugotal elever, från unga tonåringar till
pensionärer, att lära sig läsandets och skrivandets grunder.
Nu är den inledande fasen, Misión Robinson I, avslutad. Proletären är
med när Candido Riera håller möte med Charallaves ledande Misión
Robinson-aktivister. De har precis fått beskedet att FN-organet Unesco
ska komma till Venezuela i oktober för att kontrollera resultatet av
alfabetiseringen. Stickprov ska göras i bland annat Charallave.
Målsättningen med Unescos besök är att förklara Venezuela fritt från
analfabetism.
– Varje vecka har nya kommuner i landet förklarats ”territorium befriat från analfabetism”, berättar Candido Riera stolt.
Men de frivilliga lärarna slår sig inte till ro med det. Candido visar
stolt målningen på porten till huset, som bekräftar att arbetet med att
gratis ge de fattiga den bildning de tidigare förvägrats fortsätter.
– Det räcker inte att kunna läsa. Nu fortsätter eleverna i Misión
Robinson II, som syftar till att ge att alla grundskoleutbildning
motsvarande årskurs 1-6, säger Candido Riera och påminner om att
satsningen sträcker sig ända upp till universitetsnivå.
*
Ett hundratal meter från Candidos och Nancys hus, på andra sidan den
gropiga grusvägen, ligger en matbutik som ingår i Misión Mercál.
– Vissa matvaror kostar hälften så mycket som i en vanlig matbutik,
säger Arlenis Aguilera när vi går in i Mercál-affären. Det har haft en
enorm betydelse för de fattiga.
Misión Mercál startade i april 2003 som en direkt reaktion på
överhetens försök att tvinga fram svält några månader tidigare. Vad som
började med en handfull försäljningsställen har idag vuxit till en
kedja på 14000 matbutiker i olika storlekar över hela landet.
Syftet är garantera billig mat till Venezuelas folk – priserna i Mércal
är 20-50 procent lägre än i ordinarie livsmedelsbutiker. Det kan ske
tack vare statliga subventioner och genom att man går förbi onödiga
profiterande mellanhänder och struntar i dyra, glassiga förpackningar.
Men Mercál-projektet ingår också i planen att bryta landets
importberoende av mat. Därför prioriteras venezuelanska produkter,
vilket i sin tur skapar arbetstillfällen på landsbygden och stärker de
många nystartade jordbruks- och livsmedelskooperativen.
Mercál är numera det största statliga företaget efter oljebolaget
PDVSA. I början av sommaren beräknades cirka tio miljoner venezuelaner
handla på Mercál, och antalet ökar. Det tidigare livsmedelskapitalets
totala kontroll är bruten.
Enligt en opinionsundersökning från juni i år, gjord av ett institut
som stöder oppositionen, är Mercál den ”misión” som brukarna har störst
förtroende för. Hela 92 procent av Mércal-kunderna är nöjda.
På andra plats, med 83 procent positiva, kommer vårdsatsningen ”Misión
Barrio Adentro” (Inne i kvarteret). Också här har utvecklingen varit
närmast explosionsartad under de gångna åren.
*
– Vi har mottagning här 24 timmar om dygnet. På förmiddagarna har vi
rådgivning för patienter, på kvällarna gör vi hembesök hos de som inte
kan komma till läkarmottagningen, som gravida kvinnor och äldre.
Vi befinner oss i 23 januari-området i Caracas, en fattig förort och
sedan långt tillbaka ett fäste för den revolutionära vänstern. Kvinnan
som tar emot de spontana besökarna från Sverige utanför den nybyggda
vårdcentralen heter Mirta Labrada. Hon är en av de över 20000 kubanska
läkare, sköterskor och tandläkare som just nu arbetar i Venezuela.
Målet är att antalet ska vara 30000 innan året är slut.
Sommaren 2003, då Misión Barrio Adentro bara pågått ett par månader,
bodde några tusen nyanlända kubanska läkarna hemma hos venezuelaner,
och enkla läkarmottagningar hade börjat inrättats i bostäder och
kvarterslokaler. Precis som med alfabetiseringskampanjen var det lokala
aktivister och organisationer som såg till att regeringens initiativ
kunde förverkligas. Att plötsligt få vård och mediciner – gratis, det
var en dramatisk förändring för de fattiga.
I oppositionens medier däremot var hetsen massiv. Läkarna påstods vara
alltifrån outbildade häxdoktorer till soldater, vars syfte var att göra
Venezuela till en kubansk koloni. Men utan detta samarbete – Venezuela
leverar olja till Kuba i utbyte mot kubansk expertis – hade de fattiga
aldrig kunnat få tillgång till vård. Den venezuelanska läkarkåren, som
först fick erbjudandet om att ansluta sig till projektet, vägrar att
befatta sig med invånarna i ”barrio-slummen”.
Hetskampanjen fick de kubanska läkarna att agera mycket försiktigt.
Varenda kubansk läkare undertecknad träffade i Venezuela 2003
förklarade mycket bestämt att de varken ville låta sig fotograferas
eller uppge sina namn.
Idag är situationen en annan. Mirta Labrada ställer gärna upp på bild,
och hon bjuder oss in i läkarmottagningen där ett tiotal patienter
sitter i väntrummet.
För lögnropaganda fungerar inte när Barrio Adentro garanterar vård åt
mer än hälften av Venezuelas 26 miljoner invånare, när gästläkarna
räddat livet på över 25000 personer och när över 8000 vårdcentraler
byggts upp över hela landet, fullt synliga och tillgängliga för alla
som behöver.
*
”Den bolivarianska regeringen avancerar”, står det på stora
reklamplakat över landet. Revolutionen avancerar. Venezuelanerna har
fått det bättre. Och framstegen är ständigt närvarande.
I Caracas, i grannstaden Maracay, på landsbygden, i små fiskebyar vid
kusten – överallt syns Mercál, åttakantiga vårdcentraler,
bostadsbyggen, utbildningssatsningar, gratis internetcaféer, nystartade
kooperativ eller andra direkta resultat av att landets rikedomar numera
gynnar folkmajoriteten.
I tv annonseras den upprustning av sjukhusen som ska påbörjas inom
ramen för Barrio Adentros fas III. I tunnelbanan sitter reklam med
fakta om hur många människor som genomgått i de olika
utbildningsprogrammen. På matförpackningarna i Mercál informeras
köparna om vilka rättigheter alla medborgare har enligt den
bolivarianska konstitutionen. Och i Radio Zamora Libre diskuteras
utbildningen av 20000 kulturarbetare, vilka ska gå i spetsen för att
höja den politiska medvetenheten hos folket.
De senaste åren har inneburit en dramatiskt förbättring av
levnadsvillkoren för miljoner fattiga venezuelaner, vilket stärkt
stödet för revolutionen och dess samlande kraft, Hugo Chávez. Denna
folkliga uppslutning manifesterades tydligt i augusti 2004, då
oppositionen förlorade folkomröstningen om huruvida president Chávez
skulle avgå i förtid eller sitta kvar mandatperioden ut. Resultatet var
framförallt ett ja till revolutionens landvinningar.
Därefter har luften fullständigt gått ur oppositionen och dess tidigare enighet har spruckit.
I kommunvalen 7 augusti i år vann Chávez Femte republikens Rörelse
(MVR), kommunisterna och andra partier som stöder revolutionen en
storseger. Det största oppositionspartiet, socialdemokratiska Acción
Democrática, fick nio procent av rösterna. Det andra gamla maktpartiet,
kristdemokratiska Copei, fick fyra procent.
*
Det kan av ovanstående framstå som om Venezuela förvandlats till ett
lyckorike. Så är det självklart inte. Framstegen är stora och viktiga,
det erkänner till och med Chávez-fientliga Washington Post, som nyligen
skrev att Venezuelas president är en modern Robin Hood som tar de rikas
pengar och ger till de fattiga.
Men klassklyftorna är fortfarande enorma, och trots att den USA-stödda
överklassen för tillfället är för svag för att kunna ta makten från
folket, väntar nya hårda strider. Mot den mäktiga byråkratin i
statsapparaten, som saboterar eller saktar ner förändringarna. Mot alla
dem som stöder revolutionen för att skaffa sig själva privilegier. Och
mot supermakten USA och Bushadministrationen, som stämplat Chávez som
det stora hotet i regionen.
Många svåra, avgörande vägval väntar. Inte minst när det gäller frågan
om att bryta med det kapitalistiska systemet och bygga ”en socialism
för det tjugonde århundradet”, där förstatligandet av företag och
införandet av arbetarstyre utgör en central del. Den diskussionen
existerade inte 2003.
Den bolivarianska revolutionen avancerar – och det går snabbt.
PATRIK PAULOV
Proletären 36, 2005