Samförstånd i tyskt val

I stället så framhävde de sin stora regeringskoalition, där Merkel i svepande ordalag pratade om den fria marknadsekonomin under socialt ansvar, och Steinmeier talade om behovet av social rättvisa. Samtidigt som de hävdade att de senaste fyra åren av storkoalition har varit framgångsrika år. Viktiga frågor som utrikespolitiken, miljön, utbildningsfrågor och sociala frågor togs inte upp.

Tyska medier tolkade den lama debatten som ett ja till fortsatt storkoalition. Rheinishe Post skrev att Merkel och Steinmeier påminde om ”ett gift par som vill skiljas men som inte vet varför”.

De båda politikerna tog åt sig äran för att arbetslösheten sjunkit från fem miljoner när de tillträdde 2005 till dagens tre miljoner. Vad de inte sade var att arbetslösheten nu skenar uppåt till 3,5 miljoner och att den kommer att stiga än mer när många stimulansåtgärder fasas ut, som de betalda korttidsveckorna.

Anledningen till att Merkel och Steinmeier undvek att attackera varandra är att de ser en fortsatt storkoalition som det minst dåliga alternativet för att kunna genomföra sociala nedskärningar.

Det öppet arbetarfientliga liberala högerpartiet FDP:s medverkan i en eventuell koalitionsregering riskerar att spä på arbetarklassens missnöje. Men varken Kristdemokraterna eller Socialdemokraterna utesluter något.

Var står De gröna?
De gröna och vänsterpartiet Die linke avvaktar, och skulle krisen förvärras är de förstnämnda redo att ingå i koalition med Socialdemokraterna. Men inget är givet vad gäller de tyska miljöpartisterna. I Hamburg har De gröna ingått en koalition med Kristdemokraterna.  Die Linke å sin sida vet att Socialdemokraterna vägrar att samarbeta med partiet på riksplanet, trots att de deltar i koalitioner med varandra i några delstater i östra Tyskland.

I den så kallade valduellen undvek de båda huvudkandidaterna helt att tala om Afghanistan. Bara tio dagar innan tv-debatten hade över 100 personer, däribland många civila dödats i ett luftanfall beordrat av tyskt befäl. Massakern i Kunduz krossade myten om att den tyska armén är i Afghanistan på någon slags missionärstjänst.

Medan den folkliga opinionen blir allt mer skeptisk till ockupationskriget har både Kristdemokraterna och Socialdemokraterna oreserverat försvarat massakern i Kunduz. Den tyska eliten drar slutsatsen att det finns för få tyska soldater i Afghanistan, att styrkan på 4500 man borde utökas, att tyska armén skall ha eget bomb-flyg och att deras egna soldater skall ha kraftigare pansarfordon. Dessutom kräver man att det legala skyddet för styrkorna skall stärkas, med vilket menas att tyska soldater inte skall riskera ställas inför domstol när massakrer på civila utförs.

Tyska vänsterpartiet Die Linke har gått fram i opinionen, då det är enda parti som kräver truppernas tillbakadragande. Men inför kommande koalitioner med Socialdemokraterna i vissa delstater vacklar partiet i frågan, då krafterna för att anpassa Die Linkes utrikespolitik i socialdemokratisk riktning är starka. Ordföranden Oskar Lafontaine sade till Sächsischen Zeitung förra veckan att kravet på ett ”omedelbart tillbakadragande” inte behöver tas alltför bokstavligt. ”Omedelbart betyder inte att vi skall fly hals över huvud”, sade han.

Liknande kommentarer har hörts från partisekreteraren Dietmar Bartsh, som säger att uttrycket ”Ut ur Afghanistan” inte betyder att Tyskland ska lämna Afghanistan dagen därpå, liksom från Die Linkes utrikesansvarige och partiets gruppordförande i förbundsdagen. Vilket innebär att Linkes ledning står i motsättning till sin egen väljarbas som just kräver ett omedelbart tillbakadragande. 

”Regeringsansvar”
Genom att från Die Linkes sida öppna dörren till Socialdemokraternas tal om ”exit-strategi” från Afghanistan innebär det i förlängningen att man godkänner planerna att ”afghanisera” kriget och låta lokala styrkor föra västvärldens krig samtidigt som man försöker dämpa kritiken på hemmaplan. Liksom USA gjort i Irak och såsom USA försökte göra i Vietnam. 

Tyska Tagesspiegel ställer frågan: ”Kravet från Die Linke om ett ’omedelbart tillbakadragande från Afghanistan’ har omvandlats till tillbakadragande ’så fort som möjligt’ Håller partiet på att ta ett regeringsansvar?”

Det är ingen tillfällighet att partiets kursändring kommer några dagar innan valet till förbundsdagen 27 september.

Det är ganska troligt att nästa regering kommer att vara instabil. En ren högerregering mellan Kristdemokraterna och Liberalerna med en knapp majoritet kommer att mötas av motstånd från arbetarklassen. En fortsatt storkoalition mellan SPD och CDU riskerar att tappa väljare både till vänster och höger. Liberalerna säger att man vill samarbeta med CDU. De gröna säger att man inte vill samarbeta med CDU på förbundsnivå. 

Die Linke å sin sida verkar hoppas på valet 2013. Då har Socialdemokraterna genomfört sitt generationsskifte i toppen och Die Linke hoppas att denna nya socialdemokratiska ledning är redo att samarbeta med partiet under förutsättning att det anpassar sig högerut.

Die Linke blev största parti i östtyska delstaten Thüringen och är större än Socialdemokraterna och De gröna tillsammans. Trots det har ledaren för Die Linke i delstaten, Bodo Ramelow, sagt sig beredd att avstå från posten som delstatens premiärminister för att främja samarbetet med Socialdemokraterna och De gröna. Ett tydligt sätt att visa sin ”regeringsduglighet” inför framtida koalitioner på nationell nivå.

ERIK ANDERSON
Proletären nr 39, 2009